Nationalisten Boris Tadić eller ultranationalisten Tomislav Nikolić, det är valet som det serbiska folket ska ta ställning till i den andra och avgörande valomgången imorgon. Den senare har lockat väljare med ekonomisk populism, ryssvänlighet och glödande tal om Kosova, provinsen som troligen drar sin väg redan nästa helg. Strategin renderade honom ett försprång i förra valomgången men oroade EU och kanske också Ryssland, där en del är måttligt glada över serbens iver att ”komma hem”; Putin själv bjöd till en pompös statsbankett för Tadić nyligen, när ryska naturgasleverantören Gazprom övertog den serbiska energijätten Niš.Tiden mellan valomgångarna har presidentkandidaterna använt för att trumma in sitt budskap. Nikolić är den som kunnat uppbåda större massmöten numerärt, där öronbedövande folklore från högtalarna handlat mest om Kosova och Ryssland. Tadićs musikval, techno med visselpipor, har förvisso varit skönare, hans tal närmare EU och hans anhängare yngre, men de har också varit mycket färre till antalet.
Presidentkandidaterna stärkte också sina patriotiska kredentialer med lämpliga fototillfällen i Kosova. Nikolić, som har ett stort stöd i de norra enklaverna vid gränsen till Serbien, anställde ett massmöte i Mitrovica med ringdanser, fanor, hjältebilder och allt. Tadić valde i stället att besöka enklaver längre ut i den albanska södern, där lokala serber är mer oroliga. Han valde en låg profil och tog i stället bilder med äldre och barn i folkdräkt. I kontrast till de albanska ledarna i Kosova bemödade sig varken Nikolić eller Tadić att träffa andra sidan eller tala på albanska. Det kan verka udda när Serbien kräver hela Kosova tillbaka, men så vinner man aldrig ett serbiskt val på försoning.
Så är det dags imorgon för Serbien att äntligen kasta tärningen. Tadić har gjort sitt bästa för att trumma in sitt budskap, att närmandet till EU är i fara. Men frågan är om skrämseln har gått hem, många serber är rätt lugna. EU har ju gjort affärer med både Milošević och Koštunica, det går nog bra med Nikolić också, tänker man. EU:s senaste iver att curla in Serbien i unionen genom en gräddfil av specialregler och avtal har troligen också motverkat hans strategi.
Man kan ju aldrig veta en valutgång förrän allt är klart, inte minst i Serbien. Förra gången låg Tadić också nere för räkning i första omgången men slog Nikolić i den andra, sånt är möjligt igen. Men jag tippar på att Serbien på måndag får en ryssvänlig ultranationalist som president och överbefälhavare över landets väpnade styrkor.
Vad det får för effekter för Serbiens förhållande till EU, det återstår att se. Väljer Nikolić en låg profil efter valet blir det nog business as usual. Men i rollen som president kan Nikolić bromsa eller rentav kapa närmandet till EU. Han kan exempelvis erbjuda ryska företag större andelar i den serbiska ekonomin. Han propagerar också för att Serbien inte ska underteckna ett generöst stabiliserings- och associeringsavtal med EU, eftersom EU-länderna vill erkänna Kosovas självständighet.
Paradoxalt nog spelar valutgången minst roll för själva Kosova, som t.o.m. kan få lite extra luft under vingarna om Nikolić vinner. Under snart 20 år har albanerna lärt sig att de serbiska valen står mellan pest eller kolera. Ett lysande exempel: nationalisten Tadić, som påhejas av EU, tillfrågades vid sitt senaste besök i Kosova av en lokal journalist om han också tänkt besöka landet efter självständigheten. En fullkomligt normal fråga i rådande läge, får man tycka. Varpå Tadić vände ilsket, hötte med fingret och väste på engelska, ”Provocera mig inte!” Han satte sig därefter i jeepen och stannade inte för att besvara följdfrågan:
”Jag provocerar inte herr president, jag bara gör mitt jobb. Är det en sån här frihet som ni ska ge Kosova om ni tar över här igen?”
