Kristianstadsbladet skriver i en ledare den 5 februari att inget EU-land borde erkänna Kosovas kommande självständighetsförklaring. Den stressas fram, tycker KB, och medför risk för nya våldshandlingar och flyktingströmmar. Att Serbien drivs ut i armarna på Ryssland är ett annat skäl, tycker KB. Kosova har också allvarliga samhällsproblem, organiserad brottslighet, korruption, dålig ekonomi och en 62-procentig arbetslöshet, samtidigt som folkgrupperna inte försonats. KB poängterar att Serbien erbjudit Kosova en autonomi av Ålandsmodell, vilket man får anta att KB förordar.KB har naturligtvis rätt på en hel del punkter. Det är slutsatserna som är uppåt väggarna.
Det som omvärlden lärde sig av mars 2004 i Kosova, men som KB uppenbart missat, är tvärtom att risken för nya våldsdåd och flyktingströmmar ökar ju längre osäkerheten kring Kosovas status pågår. Den osäkerheten ökar de etniska spänningarna och motverkar just den försoning som KB med fler, inklusive undertecknad, efterlyser. Det är i själva verket just den här centrala insikten som gav en stark skjuts framåt till omvärldens ansträningar att förhandla fram en lösning mellan parterna.
Ansträngningarna stupade förvisso p.g.a. den nationalistiska drömmen om Storserbien, som får stöd av Ryssland. Serbien, som bröt konsekvent mot alla FN-resolutioner i Kosova före det internationella ingripandet, och Ryssland, som bryter dagligen mot FN-stadgan i Tjetjenien, hindrade ett enigt säkerhetsråd från att fatta beslut. Att de talar högt om folkrätten är därför inget annat än ren och skär hyckleri. Det är livsfarligt att låta detta hycklande skjuta upp beslutet i Kosova, eftersom det ökar risken för just de våldsdåd och flyktingströmmar som KB säger sig befara.
Vad gäller Kosovas samhällsproblem, så är den centrala frågan hur man bäst löser dem. Helt klart är det dock att de gror mot en bakgrund av ekonomiskt förfall. Den registrerade arbetslösheten i Kosova är högre än på Gazaremsan, den är i själva verket högst i världen efter Etiopien. Särskilt farligt är kollapsen i jordbruket där kosovariska bönder, som traditionellt klarat landets försörjning, idag odlar en mindre areal och har färre kreatur än för tio år sedan. Experterna är rörande överens om att Kosova är i desperat behov av utländska inversteringar. Men flera studier som bl.a. Världsbanken, UNDP, USAID samt Institutet för jämförande ekonomiska studer i Wien genomfört visar entydigt att osäkerheten kring statusfrågan är i särklass viktigaste förklaringen till varför investerarna tvekat.
Kosova är litet, har bördig jord, är rikt på vatten, samt har Europas största fyndigheter av bly, nickel och zink. Den har också Europas yngsta befolkning med en stark entreprenörstradition och förhållandevis bra utbildning. Det är inget garanti att det går bra, men är ett djävla bra utgångsläge. Det Kosova behöver nu är få sin statusfråga löst, så att det blir säkrare för investeringar. Då är det konstigt att föreslå som KB gör att man ska fortsätta sitta på händerna. Menar KB att det skulle lösa Kosovas problem!?
Rädslan att Serbien vänder sig till Ryssland är kraftigt överdriven, det visade det senaste serbiska presidentvalet. Landet blir inte en rysk provins, det sätter geografin stopp för. Serbien ligger i Europa och kommer så småningom att komma hem i EU. Men Belgrad behöver först bli kvitt sin dröm om Storserbien. Faktum är att Kosovas olösta status gett serbiska nationalister luft under vingarna under alla år efter Milosevics fall. Jag för en hoppas och tror att förlusten av Kosova kommer tvinga fram en serbisk Wergangenheitsbeweltigung, en omarbetning av det förflutna, som absolut behövs om landet ska gå vidare mot EU. Serber är inte genetiskt korrupta, de behöver bara få rätt incitament. KB:s syn på serber, som anas mellan raderna, är i mina ögon hopplöst statiskt och defaitistiskt.
Sist men inte minst, Ålandsmodellen. Det råkar så vara att jag på 1990-talet arbetade på dåvarande Kosovas informationskontor, en informell representation för Kosova i Stockholm, och fick av Kosovas dåvarande exilregering i uppdrag att se över just Ålandsmodellen som en möjlig lösning. Detta var före Recakmassakern, före avrättningarna i Drenica och massfördrivningen av Kosovas albanska befolkning. Jag fick åka över till Åland och studera förhållandena där, i all diskretion förstås. De första intrycken var positiva, jag fick förstärkning i manskap och pengar och vi kunde kartlägga modellen i sin helhet. Slutsatsen blev att Åland saknade en del av de befogenheter som Kosova hade innan Milosevic raserade författningen och upphävde autonomin, t.ex. ett eget hemvärn (eller territorialförsvar som det hette i Kosovas autonomi). Men att man ändå kunde ha Åland som bra riktmärke vid eventuella förhandlingar.
Förslaget förmedlades via ett tredje land till Serbien och begravdes där. vi hörde aldrig någonting mer om det förrän förra året, då det överraskande togs upp av Belgad igen. Men nu hade förhållandena ändrats radikalt. Serbiska staten hade under tiden bedrivit organiserad statsterror mot civilbefolkningen i Kosova. 10344 människor dödades eller försvann under kriget, enligt uppgift från Council for the Defence of Human Rights and Liberties. 20 000 kvinnor våldtogs, enligt Centre for the Protection of Women and Children; Humans Rights Watch konstaterade i sin rapport att våldtäkt hade använts systematiskt som ett vapen i etniskt rensning. Världsbanken konstaterade att Serbien hade bränt och skadat drygt 184 000 hus och/eller byggnader, räknat ihop med plundringen av Kosovas tillgångar uppgick skadorna till uppemot 8 miljarder USD. Serbiens ledande skikt har åtalats och dömts i Haag för dessa brott. När Åland blev till krökte inte finnarna ett hårstrå på hela Åland. Att föreslå Ålandsmodellen nu som KB gör är därför blåögt, milt sagt.
I dagsläget har omvärlden inte så mycket att välja emellan. Att fortsätta tvångsäktenskapet med Serbien i någon form är direkt farligt, eftersom albanerna inte accepterar det längre och Serbien varken förmår eller vill lösa Kosovas problem. Det andra alternativet, att vi fastnar för alltid i en kvasikolonial roll i Kosova, duger heller inte. Ergo måste Kosova bli självständigt och få stöd tills det förmår att stå på egna ben. Den här insikten är numer legio hos alla som arbetat kring frågan. Synd att den saknas på KB.
Det som omvärlden lärde sig av mars 2004 i Kosova, men som KB uppenbart missat, är tvärtom att risken för nya våldsdåd och flyktingströmmar ökar ju längre osäkerheten kring Kosovas status pågår. Den osäkerheten ökar de etniska spänningarna och motverkar just den försoning som KB med fler, inklusive undertecknad, efterlyser. Det är i själva verket just den här centrala insikten som gav en stark skjuts framåt till omvärldens ansträningar att förhandla fram en lösning mellan parterna.
Ansträngningarna stupade förvisso p.g.a. den nationalistiska drömmen om Storserbien, som får stöd av Ryssland. Serbien, som bröt konsekvent mot alla FN-resolutioner i Kosova före det internationella ingripandet, och Ryssland, som bryter dagligen mot FN-stadgan i Tjetjenien, hindrade ett enigt säkerhetsråd från att fatta beslut. Att de talar högt om folkrätten är därför inget annat än ren och skär hyckleri. Det är livsfarligt att låta detta hycklande skjuta upp beslutet i Kosova, eftersom det ökar risken för just de våldsdåd och flyktingströmmar som KB säger sig befara.
Vad gäller Kosovas samhällsproblem, så är den centrala frågan hur man bäst löser dem. Helt klart är det dock att de gror mot en bakgrund av ekonomiskt förfall. Den registrerade arbetslösheten i Kosova är högre än på Gazaremsan, den är i själva verket högst i världen efter Etiopien. Särskilt farligt är kollapsen i jordbruket där kosovariska bönder, som traditionellt klarat landets försörjning, idag odlar en mindre areal och har färre kreatur än för tio år sedan. Experterna är rörande överens om att Kosova är i desperat behov av utländska inversteringar. Men flera studier som bl.a. Världsbanken, UNDP, USAID samt Institutet för jämförande ekonomiska studer i Wien genomfört visar entydigt att osäkerheten kring statusfrågan är i särklass viktigaste förklaringen till varför investerarna tvekat.
Kosova är litet, har bördig jord, är rikt på vatten, samt har Europas största fyndigheter av bly, nickel och zink. Den har också Europas yngsta befolkning med en stark entreprenörstradition och förhållandevis bra utbildning. Det är inget garanti att det går bra, men är ett djävla bra utgångsläge. Det Kosova behöver nu är få sin statusfråga löst, så att det blir säkrare för investeringar. Då är det konstigt att föreslå som KB gör att man ska fortsätta sitta på händerna. Menar KB att det skulle lösa Kosovas problem!?
Rädslan att Serbien vänder sig till Ryssland är kraftigt överdriven, det visade det senaste serbiska presidentvalet. Landet blir inte en rysk provins, det sätter geografin stopp för. Serbien ligger i Europa och kommer så småningom att komma hem i EU. Men Belgrad behöver först bli kvitt sin dröm om Storserbien. Faktum är att Kosovas olösta status gett serbiska nationalister luft under vingarna under alla år efter Milosevics fall. Jag för en hoppas och tror att förlusten av Kosova kommer tvinga fram en serbisk Wergangenheitsbeweltigung, en omarbetning av det förflutna, som absolut behövs om landet ska gå vidare mot EU. Serber är inte genetiskt korrupta, de behöver bara få rätt incitament. KB:s syn på serber, som anas mellan raderna, är i mina ögon hopplöst statiskt och defaitistiskt.
Sist men inte minst, Ålandsmodellen. Det råkar så vara att jag på 1990-talet arbetade på dåvarande Kosovas informationskontor, en informell representation för Kosova i Stockholm, och fick av Kosovas dåvarande exilregering i uppdrag att se över just Ålandsmodellen som en möjlig lösning. Detta var före Recakmassakern, före avrättningarna i Drenica och massfördrivningen av Kosovas albanska befolkning. Jag fick åka över till Åland och studera förhållandena där, i all diskretion förstås. De första intrycken var positiva, jag fick förstärkning i manskap och pengar och vi kunde kartlägga modellen i sin helhet. Slutsatsen blev att Åland saknade en del av de befogenheter som Kosova hade innan Milosevic raserade författningen och upphävde autonomin, t.ex. ett eget hemvärn (eller territorialförsvar som det hette i Kosovas autonomi). Men att man ändå kunde ha Åland som bra riktmärke vid eventuella förhandlingar.
Förslaget förmedlades via ett tredje land till Serbien och begravdes där. vi hörde aldrig någonting mer om det förrän förra året, då det överraskande togs upp av Belgad igen. Men nu hade förhållandena ändrats radikalt. Serbiska staten hade under tiden bedrivit organiserad statsterror mot civilbefolkningen i Kosova. 10344 människor dödades eller försvann under kriget, enligt uppgift från Council for the Defence of Human Rights and Liberties. 20 000 kvinnor våldtogs, enligt Centre for the Protection of Women and Children; Humans Rights Watch konstaterade i sin rapport att våldtäkt hade använts systematiskt som ett vapen i etniskt rensning. Världsbanken konstaterade att Serbien hade bränt och skadat drygt 184 000 hus och/eller byggnader, räknat ihop med plundringen av Kosovas tillgångar uppgick skadorna till uppemot 8 miljarder USD. Serbiens ledande skikt har åtalats och dömts i Haag för dessa brott. När Åland blev till krökte inte finnarna ett hårstrå på hela Åland. Att föreslå Ålandsmodellen nu som KB gör är därför blåögt, milt sagt.
I dagsläget har omvärlden inte så mycket att välja emellan. Att fortsätta tvångsäktenskapet med Serbien i någon form är direkt farligt, eftersom albanerna inte accepterar det längre och Serbien varken förmår eller vill lösa Kosovas problem. Det andra alternativet, att vi fastnar för alltid i en kvasikolonial roll i Kosova, duger heller inte. Ergo måste Kosova bli självständigt och få stöd tills det förmår att stå på egna ben. Den här insikten är numer legio hos alla som arbetat kring frågan. Synd att den saknas på KB.
