"På Balkan gäller segra och besegra", skrev Richard Swartz på SvD den 24 januari. De flesta serberna känner sig missförstådda av omvärlden, de ser sig själva som tragiska hjältar och tar inte in att de kan ha syndat, ja de blir arga om man ens antyder det. Serbien har styrt Kosova med ett förtryck som ökat, från Milosevics författningsvidriga angrepp mot autonomin 1989 till kulminationen 1999 och hans försök att rensa ut alla albaner. Serbien har ingen plan om hur man skulle integrera Kosova och dess 1.7 milj albaner, ens om man fick tillbaka det. Därför ter sig Serbiens krav hycklande, eller åtminstone mindre praktiska, än Kosovas självständighet. Albanerna å andra sidan underskattas ofta men är efter rumänerna talrikast på Balkan. De har för första gången på 100 år ledare med självförtroende, som vunnit med vapen i hand. Väljer de nu att byta ut uniformen mot kostym och slips har albanerna en chans i framtiden.
Jag högläser Richard Swartz, som får en att känna sig insatt, kunnig, smart och kultiverad. SvD har en enastående tur som har en sådan medarbetare. Artikeln i fråga var inget undantag från regeln.
Samtidigt så tycker jag lite synd om honom. Ty man får intrycket att han, liksom de flesta andra insatta, kunniga, smarta och kultiverade skribenter, får ständigt lägga band på sig och stryka lite medhårs den svenska lagomtanken och ignoransen. En sida kan inte - får inte! - ha fel om två trätar, någonsin: i Sverige krävs det alltid! två för att dansa tango. Sålunda beskriver t.ex. Swartz överlägset bäst i svenska medier den bedrövliga situationen i Serbien, bara för att sedan pliktskyldigt upprepa serbpropagandan om NATO:s påstådda hjälp till "gansters i uniform", d.v.s. UÇK-gerillan. Båda sidor måste få vara lika goda kålsupare helt enkelt; eller åtminstone nästan.
Det kanske behövs om man ska driva hem en poäng i Sverige, vem vet. Det kanske är lättare att ge folk insikt om hur nödvändigt det är med ett självständigt Kosova om man fördelar sina gracer.
Men jag kan inte låta bli att känna mig lite frustrerad . I min värld finns många nyanser, men ibland dominerar - om än tillfälligt - en klar färg. Och det krävs absolut inte två för att dansa tango, det kan jag som alban från Kosova intyga: man kan tvingas upp till dans av en Kalasnjikov i nyllet, om man säger så. Jag menar, vem är det som tror att nazister och judar var lika goda kålsupare!? -Därmed inte sagt att jag jämför judeutrotningen med Kosova, men ändå. Likheter finns, liksom det finns situationer där det finns en tydlig skurk.
Vad säger fakta? Ja, att NATO skulle ha bildat eller stöttat UÇK som Swartz antyder stämmer inte. Tvärtom försökte jänkare och NATO in i det längsta att komma överens med Serbien. Amerikanska företrädare uttalade offentligt sitt stöd för Jugoslaviens integritet, med särskilt hänvisning till Kosova; man stöttade Milosevcs "ordningsmakt" som bedrev organiserad statsterror och stämplade gerillan som "terrorister", fastän de undvek att slå till mot civila; man tvingade ledande albaner att fördöma gerillan och acceptera förödmjukande avtal med Milosevic kring enskilda skolbyggnader etc.
USA ingrep bara när det blev tydligt att Milosevic höll på att genomföra ett nytt Bosnien, och att amerikansk utrikespolitik blivit till åtlöje. Och då mindre för att hjälpa albanerna och mer för att rädda sitt ansikte: tusentals slaktades och 1.5 milj drevs på flykt av Milosevcs "ordningsmakt" medan jänkarna följde sin "Zero Casuality Policy" och lekte flygkrig från 8 mils höjd. 10 344 döda och försvunna var inte värda en enda amerikansk soldats liv - det är det vittomtalade "amerikanska stödet" till UÇK-gerillan!
Det är också fel att stämpla UÇK som "gansters i uniform". Sådana fanns förvisso i alla lager, alltså även hos albanerna. Men det känns hårt att beskylla alla fattiga bönder som tog vapen i hand för att rädda sina familjer, alla tonårselever och deras lärare som körts ut från skolorna av poliser, och alla politiska fångar som anslöt sig till gerillan. Dessa utgjorde den överväldigande majoriteten i UÇK - skulle de ha varit "gangsters i uniform"!? Min bror hoppade av en svensk skola och stred för gerillan, skottskadades när han skulle rädda flyktingar under beskjutning, blev opererad, han jobbar och bor nu i Nacka med fru och barn - är han en gangster!?
Ser man till UÇK-gerillans ledarskikt blir anklagelsen ännu mer befängd. Hashim Thaçi är en intellektuell med postdiplomstudier från Schweitz. Jakup Krasniqi är högskolelärare. Hajdin Abazi är med i Svenska författarförbundet. Listan kan göras hur lång som helst. De förra UÇK-ledarna är idag de mest moderata krafterna på Balkan. Jag kan förstå att många besvärats över av att albanerna stör den allmänna ordningen, men det gör dem inte "gangsters" bara därför, tycker jag. Det kanske var något fel på allmänna ordningen i stället. Själv anser jag att UÇK kämpade mot gangstrar; Haagdomstolen verkar också hålla med mig.
Å andra sidan, vem vet. Den svenska publiken är kanske inte redo för ett sådant tydligt ställningstagande. Jag menar, svensken kanske *vill* tro på att det alltid krävs två för att dansa tango. I grunden är det ju rätt bra att tänka så, ty så är det ju i de allra flesta fallen. Svensken har bara inga verktyg att hantera anomalier, det som avviker från de flesta fallen. Men det ska vi vara glada över. Tänkt att det finns så sunda människor :-)
Nä du, lika bra att Richard Swartz håller på. Säkert inte slumpen som avgör att han skriver på SvD och jag här på Blogger. Och som sagt, insatt, kunnigt, smart och kultiverat blir det när han skriver. Värre kan man råka ut för; värre *har man* råkat ut för.
Keep up the good work, Swartz!
