fredag 18 januari 2008

UNMIK har misslyckats med försoningen

Elisabet Backs artiklar i Huvudstadsbladet (den senaste från den 17 december) om de försvunna och mördade i Kosova belyser ett viktigt område där det internationella samfundet misslyckats gravt, nämligen den försummade försoningsprocessen. Det är besynnerligt, inte minst då de flesta kännare hävdar att att det är omöjligt att ernå en hållbar fred i Kosova så länge man inte får till stånd en försoning mellan albaner och serber.

Det är chockerande men sant, att det främsta motståndet mot en sådan försoningsprocess har kommit från den lokala FN-administrationen UNMIK. Denna avslog från första början alla propåer från det lokala civila samhället, mr-grupper, reformkrafter och intellektuella albaner och serber, om att inrätta en sanningskommission enligt sydafrikansk modell, där de skyldiga skulle få amnesti mot erkännanden och en offentlig ursäkt till sina offer.

I stället valde UNMIK att lägga locket på. Ingen sanningskommission fick bildas, ingen är heller planerad för framtiden.UNMIK satsar i stället tid, ork och pengar på att bygga hus till serbiska flyktingar, som oftast återvänder endast för att sälja dessa till sina albanska grannar och flyr sedan åter till Serbien. UNMIK:s återvändandeprogram har således blivit en lukrativ rörelse för kriminella från alla sidor. Under alla år som UNMIK har varit i Kosova har endast 6 000 människor återvänt 'permanent', vilket i UNMIK:s definition betyder att de har stannat kvar i Kosova i ett år eller mer. Hur många som flytt därefter vill UNMIK inte säga, inte heller vad det kostar att ha skydda de återvändande med en massiv militär närvaro.

Intimt säger sig många UNMIK-funktionärer känna till problemet. Återvändandeprogrammmet kostar för mycket (till nästa år saknas dessutom pengar) och ger inga resultat. En sanningskommission skulle kosta oändligt mycket mindre men skulle troligen ge enormt mycket mer i fråga om försoning. Men en sådan får alltså inte uppstå, om UNMIK får bestämma. Många undrar säkert varför!?

Svaret är att Belgrad är emot. Serbien har agerat starkt varje gång frågan dykt upp, med motiveringen att en sanningskommission hotar att öka de etniska spänningarna och attackerna mot serber. Med facit från Sydafrika verkar det dock en obefogad rädsla. Samtidigt kan man skönja andra, politiska skäl för motsåndet. En sanningskommisssion skulle uppdaga fler brott mot mänskligheten från den serbiska armén, polisen och de paramilitära än vad Serbien är beredda att ta itu med. Den skulle dessutom ge de Kosovaserber som begått brott och som nu är beroende av Serbiens tystnad och beskydd en väg ut ur sitt beroende. En sanningskommission hotar helt enkelt att underminera den lojalitet mot staten Serbien som binder de serbiska enklaverna i Kosova. Och om de kommer ur Serbiens grepp förlorar man i ett slag sitt främsta argument mot det oberoende Kosova.

Utan en försoning mellan serber och albaner går det inte att se ett hållbart Kosova. Men nationalisterna i Belgrad fruktar en riktig försoning, eftersom det skulle bilda en grogrund för ett starkt oberoende Kosova. Därför lär de 5 700 personer som fortfarande bokförs som försvunna av ICRC inte hittas i första taget. Gärningsmännen som bragt dem om livet lär heller inte hittas och dömas heller inom en överskådlig framtid, om någonsin. Ty bitterheten och hatet mellan serber och albaner är Serbiens brohuvud i Kosova, vare sig det är oberoende eller inte.