I en ledare i Huvudstadsbladet den 14 december uttryckte Yrsa Grüne sin oro inför utsikten om ett självständigt Kosova. Hon menade att ingen kan bombas till fred och påminde att ingripandet i Kosova 1999 ägde rum utan ett FN-mandat. Hon påpekade att Kosova lider av korruption och påtalade att dess självständighet kan bli ett prejudikat för andra oroshärdar i Europa och runt om i världen.Jag har förståelse för Grüne uppriktiga oro, som ju delas också av en del andra. Argumenten som tas upp är allvarliga och förtjänar att behandlas så. Vi albaner kunde själva ha gjort mycket mer för att lugna dylika farhågor både i vårt omedelbara grannskap och i omvärlden.
Samtidigt blir jag besviken över att Grüne drar så snabba slutsatser. Själv vill jag t.ex. hävda att man visst kan bomba fram en fred, Hitlertyskland var ju ett exempel på detta. Korruptionen är enligt Transparency International lika hög i Kosovas grannländer, men mig veterligen är det ingen som förespråkar att de inte ska vara självständiga. FN:s egna revisorer har dessutom upprepade gånger konstaterat att FN-styret UNMIK är insyltat. När korruptionen är femsiffrig är den inhemsk, när den är sexsiffrig är den UNMIK:s, skämtar kosovarerna - inte helt utan fog.
Samhällsvetare hävdar i sin tur att korruptionen i Kosova får näring av den dåliga ekonomin, med ekonomisk kräftgång och en arbetslöshet på 47-62 procent (beroende på hur man räknar). De är eniga om att den olösta statusfrågan varit det största hindret mot investeringar i ekonomin. Miljondollarfrågan måste förstås få vara hur Kosova bästa ska råda bot på dessa problem. Och de flesta inser idag att en lösning på statusfrågan är A och O om Kosova ska överleva ekonomiskt. Det är ingen som på allvar hävdar att ett fortsatt tvångsäktenskap med Serbien skulle vara bättre. Ingen vill heller fortsätta att pumpa in nya miljarder i ett svart hål. Ur just detta perspektiv finns det inga alternativ till ett oberoende Kosova, det borde Grüne ha tänkt på.
Yrsa Grüne har rätt i att både ingripandet 1999 och den annalkande självständighetsförklaringen i år saknar FN-mandat. Men det är inte Kosovas fel och Kosova borde inte straffas för det. Vi minns alla hur Serbien bröt i åratal mot ett flertal riktade FN-resolutioner om Kosova inför ingripandet 1999, men fick ryskt hjälp för att förhindra ett FN-ingripande. Nu är det återigen Ryssland som använder sin vetorätt för att blockera ett enhälligt säkerhetsråd. Felet är alltså att söka i FN: regler, som ger en ensam stormakt på glid såsom Ryssland makt att blockera säkerhetsrådet. Lösningen på det problemet är inte att hålla Kosova på sträckbänken utan att snarast reformera FN, förslagsvis så att en stormakt endast kan använda sin vetorätt i frågor som rör det egna territoriet.
Sist men inte minst, argumentet att Kosova skapar ett prejudikat. Själv anser jag att argumentet är kraftigt överdrivet, inget EU-land har behandlat sina medborgare så som Serbien behandlade albanerna i Kosova. Däremot finns det andra exempel längre bort i världen där det finns större likheter. Men där tycker man att man borde välkomna utvecklingen i Kosova. Det är staten som finns till för människan och inte tvärtom. Om ett oberoende Kosova hjälper fler folkslag i världen att bli kvitt sina kriminella regimer lär åtminstone jag se det som ett lysande prejudikat.
