Tveeggat om Kosova på SvD

"På Balkan gäller segra och besegra", skrev Richard Swartz på SvD den 24 januari. De flesta serberna känner sig missförstådda av omvärlden, de ser sig själva som tragiska hjältar och tar inte in att de kan ha syndat, ja de blir arga om man ens antyder det.

Serbien har styrt Kosova med ett förtryck som ökat, från Milosevics författningsvidriga angrepp mot autonomin 1989 till kulminationen 1999 och hans försök att rensa ut alla albaner. Serbien har ingen plan om hur man skulle integrera Kosova och dess 1.7 milj albaner, ens om man fick tillbaka det. Därför ter sig Serbiens krav hycklande, eller åtminstone mindre praktiska, än Kosovas självständighet. Albanerna å andra sidan underskattas ofta men är efter rumänerna talrikast på Balkan. De har för första gången på 100 år ledare med självförtroende, som vunnit med vapen i hand. Väljer de nu att byta ut uniformen mot kostym och slips har albanerna en chans i framtiden.

Jag högläser Richard Swartz, som får en att känna sig insatt, kunnig, smart och kultiverad. SvD har en enastående tur som har en sådan medarbetare. Artikeln i fråga var inget undantag från regeln.

Samtidigt så tycker jag lite synd om honom. Ty man får intrycket att han, liksom de flesta andra insatta, kunniga, smarta och kultiverade skribenter, får ständigt lägga band på sig och stryka lite medhårs den svenska lagomtanken och ignoransen. En sida kan inte - får inte! - ha fel om två trätar, någonsin: i Sverige krävs det alltid! två för att dansa tango. Sålunda beskriver t.ex. Swartz överlägset bäst i svenska medier den bedrövliga situationen i Serbien, bara för att sedan pliktskyldigt upprepa serbpropagandan om NATO:s påstådda hjälp till "gansters i uniform", d.v.s. UÇK-gerillan. Båda sidor måste få vara lika goda kålsupare helt enkelt; eller åtminstone nästan.

Det kanske behövs om man ska driva hem en poäng i Sverige, vem vet. Det kanske är lättare att ge folk insikt om hur nödvändigt det är med ett självständigt Kosova om man fördelar sina gracer.

Men jag kan inte låta bli att känna mig lite frustrerad . I min värld finns många nyanser, men ibland dominerar - om än tillfälligt - en klar färg. Och det krävs absolut inte två för att dansa tango, det kan jag som alban från Kosova intyga: man kan tvingas upp till dans av en Kalasnjikov i nyllet, om man säger så. Jag menar, vem är det som tror att nazister och judar var lika goda kålsupare!? -Därmed inte sagt att jag jämför judeutrotningen med Kosova, men ändå. Likheter finns, liksom det finns situationer där det finns en tydlig skurk.

Vad säger fakta? Ja, att NATO skulle ha bildat eller stöttat UÇK som Swartz antyder stämmer inte. Tvärtom försökte jänkare och NATO in i det längsta att komma överens med Serbien. Amerikanska företrädare uttalade offentligt sitt stöd för Jugoslaviens integritet, med särskilt hänvisning till Kosova; man stöttade Milosevcs "ordningsmakt" som bedrev organiserad statsterror och stämplade gerillan som "terrorister", fastän de undvek att slå till mot civila; man tvingade ledande albaner att fördöma gerillan och acceptera förödmjukande avtal med Milosevic kring enskilda skolbyggnader etc.

USA ingrep bara när det blev tydligt att Milosevic höll på att genomföra ett nytt Bosnien, och att amerikansk utrikespolitik blivit till åtlöje. Och då mindre för att hjälpa albanerna och mer för att rädda sitt ansikte: tusentals slaktades och 1.5 milj drevs på flykt av Milosevcs "ordningsmakt" medan jänkarna följde sin "Zero Casuality Policy" och lekte flygkrig från 8 mils höjd. 10 344 döda och försvunna var inte värda en enda amerikansk soldats liv - det är det vittomtalade "amerikanska stödet" till UÇK-gerillan!

Det är också fel att stämpla UÇK som "gansters i uniform". Sådana fanns förvisso i alla lager, alltså även hos albanerna. Men det känns hårt att beskylla alla fattiga bönder som tog vapen i hand för att rädda sina familjer, alla tonårselever och deras lärare som körts ut från skolorna av poliser, och alla politiska fångar som anslöt sig till gerillan. Dessa utgjorde den överväldigande majoriteten i UÇK - skulle de ha varit "gangsters i uniform"!? Min bror hoppade av en svensk skola och stred för gerillan, skottskadades när han skulle rädda flyktingar under beskjutning, blev opererad, han jobbar och bor nu i Nacka med fru och barn - är han en gangster!?

Ser man till UÇK-gerillans ledarskikt blir anklagelsen ännu mer befängd. Hashim Thaçi är en intellektuell med postdiplomstudier från Schweitz. Jakup Krasniqi är högskolelärare. Hajdin Abazi är med i Svenska författarförbundet. Listan kan göras hur lång som helst. De förra UÇK-ledarna är idag de mest moderata krafterna på Balkan. Jag kan förstå att många besvärats över av att albanerna stör den allmänna ordningen, men det gör dem inte "gangsters" bara därför, tycker jag. Det kanske var något fel på allmänna ordningen i stället. Själv anser jag att UÇK kämpade mot gangstrar; Haagdomstolen verkar också hålla med mig.

Å andra sidan, vem vet. Den svenska publiken är kanske inte redo för ett sådant tydligt ställningstagande. Jag menar, svensken kanske *vill* tro på att det alltid krävs två för att dansa tango. I grunden är det ju rätt bra att tänka så, ty så är det ju i de allra flesta fallen. Svensken har bara inga verktyg att hantera anomalier, det som avviker från de flesta fallen. Men det ska vi vara glada över. Tänkt att det finns så sunda människor :-)

Nä du, lika bra att Richard Swartz håller på. Säkert inte slumpen som avgör att han skriver på SvD och jag här på Blogger. Och som sagt, insatt, kunnigt, smart och kultiverat blir det när han skriver. Värre kan man råka ut för; värre *har man* råkat ut för.

Keep up the good work, Swartz!

Albin Kurti häktad

Albin Kurti, ledare för rörelsen VETËVENDOSJE! i Kosova dömdes idag till att tillbringa 30 dagar på häktet. Beslutet fattades av en specialutnämnd italiensk domare vid den distriktdomstol i Prishtina som handlägger ärendet.

Kurti var kallad till rätten idag men vägrade att infinna sig. Domaren Maurizio Salustro beslutade då att häkta honom "för att underlätta rättsförhandlingarna".

Kurti har sagt att han inte erkänner "en kolonial domstol" och har konsekvent vägrat att finna sig i tidigare inskränkningar som meddelats av denna, bl.a. husarrest och yttrandeförbud.

Den tidigare studentledaren och UÇK-talesmannen Albin Kurti, 27, har fängslats av både Serbien och av de s.k. "internationals" i Kosova för sin envisa frihetsiver. Efter kriget bildade han rörelsen VETËVENDOSJE! (sv: självbestämmande) för att driva igenom sina politiska krav. Rörelsen opponerar sig mot Ahtisaaris lösning med s.k. "övervakad självständighet" och kräver i stället en kosovarisk folkomröstning om full självständighet.

Rörelsen har bemödat sig att anställa "gandhistiska" metoder i sin strid, bl.a. har man målat slagord i väggar och gett "internationals" symboliska böter i sina bilar för "olaga parkering i det fria Kosova".

Den 10 februari 2007 dödade internationella poliser 2 ungdomar och skadade 85 andra när de öppnade eld mot en fredlig marsch anordnad av VETËVENDOSJE! Övervåldet fördömdes av lokala och internationella mr-grupper, bl.la. krävde AI att poliserna skulle dömas.

Men UNMIK - United Nations Interim Mission in Kosovo - valde att forsla ut upekade poliser från landet och att gripa Albin Kurti i stället. Han anklagades för att "hota liv och allmän egendom" - en långkörare som pågår ännu och som allså ledde till den senaste häktningen.

Domaren Maurizio Salustro har sedan februari 2007 dömt Kurti omväxlande till husarrest, yttrandeförbud och häkte p.g.a. domstolstrots i en rättsprocess som av AI fördömts som "politiskt motiverat". Bl.a. påpekar AI att rätten utnämnt kränkt Kurtis rätt att försvara sig själv och att yttra sig fritt i frågor från rätten. Rätten har också mot Kurtis uttalade vilja utsett till honom en advokat; en jurist som utmärkt sig för sina fräna personangrepp mot Albin Kurti i kosovariska medier.

Den dömde Albin Kurti fördes ut från domstolen i handfängsel för att avtjäna sitt straff på centralhäktet i huvudstaden Prishtina.

Oppositionsledare Albin Kurti greps - igen

Källor inom oppositionsrörelsen VETËVENDOSJE! i Kosova meddelar idag att profilen Albin Kurti, som leder rörelsen, greps i morse av internationella poliser. Detta är den andra gången i år som Kurti grips av polisen. Det är ännu oklart varför han gripits, men inom oppositionen tror man att det har samband med en kritisk artikel som anklagar United Nations Interim Mission in Kosovo UNMIK för justitiemordet på svensken Jeton Kiqina, 27 år (se artikeln "Vem övervakar överkakarna...?"

Albin Kurti, 27, inledde sin bana på 1990-talet som upprorisk studentledare mot den serbiska ockupationsregimen i Kosova. Han blev senare talesman för UÇK-gerillan och sattes i fängelse av Serbien. Efter kriget har Kurti förestått rörelsen VETËVENDOSJE! (sv: självbestämmande) som förkastar Ahtisaaris plan och kräver full självständighet för Kosova.

Under de senaste tre åren har Kurti blivit en idol för många ungdomar. Under parollen "Inte FN i Kosova, utan Kosova i FN" har han kunnat ena missnöjet mot korruptionen inom de s.k. "internationals" som i praktiken styr Kosova, över huvudet på lokala folkvalda och ofta i strid med vedertagna rättsprinciper.


Den 20 februari i fjol lyckades Albin Kurti dra ut c:a 20 000 människor i en protest mot Ahtisaaris plan. Den fredliga marschen attackerades av internationella poliser, som dödade 2 och skadade 85 människor. Överfallet fördömdes som "brutalt övervåld" av lokala och internationella mr-grupper som CDHRF, HRW och AI, som krävde av UN Interim Mission in Kosovo UNMIK att de ansvariga poliserna skulle sparkas, utredas och dömas. I stället valde UNMIK att forsla hem de utpekade poliserna, och sätta protestledaren Albin Kurti i fängelse . Sedan dess har Albin Kurti suttit omväxlande i fängelse, husarrest och kommunal arrest, något som AI fördömt som "politiskt motiverade" rättsbeslut.

Albin Kurtis gripande kommer efter en hård artikel i oppositionens tidning där UNMIK anklagas för justitiemordet mot svenskalbanen Jeton Kiqina, 27 år (se artikeln "Vem övervakar övervakarna i Kosova?").

Vem övervakar övervakarna i Kosova?

Svensken Jeton Kiqina, 27, avtjänar ett 16-årigt fängelsestraff i Kosova, dömd mot sitt nekande för delaktighet i ett mord som han inte begått. Hans dömdes i mars i fjol en farsartad rättegång där alla bevis mot honom "tappades bort" och åklagarens kronvittne medgav att han misshandlats av poliser för att vittna falskt. Nu anklagas UD för rasism av hans anhöriga, som menar att man underlåtit att agera för att få hem honom. Historien undervgräver förtroendet för UD och hela FN-missionen i Kosova.

Berättelsen om Jeton Kiqina började sommaren 2001, då Jeton valde att resa till Kosova. Jeton kunde knappt något albanska, han hade gått i svensk skola, haft svenska arbetskamrater och spelat fotboll i ett svenskt lag i division 2. Han var därför både glad och lite nervös inför mötet med sin släkt, som han och hans familj hade lämnat när han var liten.

Under besöket deltog Jeton i en bröllopsfest som urartade, Kosova style. Festen våldsgästades nämligen av en utfryst familj, där mannen under kriget valt att arbeta inom den serbiska polisen. Familjen lämnade bröllopet tidigt men hamnade senare i ett bakhåll, där man och fru samt två underåriga pojkar dödades; en underårig flicka överlevde oskadd. Svenskalbanen Jeton, som varken kände till gästerna eller deras historier, fick veta allt detta när han -liksom samltiga andra manliga bröllopsgäster- togs bryskt ut från festen för att lämna ut parafintester till tungt beväpnade poliser.Men parafintesterna, som också svensk polis använder för att söka krutspår efter ett avfyrat vapen, friade både honom och andra gäster. Jeton var fri att åka hem någon vecka senare, om än omskakad.

Historien dök upp igen två år senare, när han fick höra att internationella åklagare i Kosova rest åtal för mord mot ett tiotal bröllopsgäster, däribland flera av Jetons kusier. Jeton mindes att en del av dem varit med honom på bröllopsfesten och tog kontakt med polisen i Kosova för att vittna. Två internationella poliser skickades hem till Jeton och han fick ge sitt vittnesmål under ed. Poliserna tackade för kaffet, tyckte att vittnesmålet var väldigt viktigt, och lovade att återkomma. Döm därför själv om Jetons förvåning när han får höra senare att kusinerna i Kosova hotades av 200 års fängelse, samt att vare sig han eller hans vittnesmål figurerat under rättegången!

Han överväger situationen länge och beslutar till sist att rätt ska vara rätt: han ska åka ner för att personligen vittna på rättegången. Nu checkar han först med UD här hemma och får grönt ljus. Han talar med kusinernas advokater i Kosova, men också med en svensk advokat i Göteborg och förbereder sig för allt - tror han. När han landat i Prishtina är han inställd på ett snabbt in och ut, ange vittnesmål och flyga hem igen direkt.

Men det blir inte som Jeton hade tänkt. När han kommer till rättegångssalen sätter polisen genast handfängsel på honom. Han och andra närvarande i rättegångssalen, inklusive försvarets advokater, får den chockerande nyheten att han, turisten från Sverige, är själv anklagad av "internationals" för delaktighet i mordet. Jeton får inte höras som vittne i rättegången mot hans kusiner, utan sätts i häkte i avvaktan på en egen rättegång.

Det som händer efteråt är en lika absurd som skrämmande historia. Via sin svenske advokat får Jeton veta att anklagelserna mot honom vilar på ett vittnesmål från en 17-årig kusin som förhörts av internationella poliser. Han ska ha sagt till dem att Jeton ringt och beordrat honom att hålla utkik efter offren, samt att Jeton kört fram vapnen som användes vid mordet. Jeton får dela cell med mördare och våldtäktsmän, får bråka för att ringa hem, hotas till livet av plitar, får stryk av "internationals" som transporterar honom till och från rättegången; det senare intygas av ögonvittnen, däribland också plitar och poliser. Han lovas hela tiden fri lejd hem om han vittnar mot sina kusiner.

I mars 2006, när domen ska falla, känner ändå Jeton ett visst hopp. Rättegången har nämligen tagit en oväntat vändning. Det är inte bara så att flera personer vittnat om att Jeton utsätts för våld. Åklagarens åtal håller också på att krackelera, punkt efter punkt. Åklagarens 17-årige kronvittne har uppgett att Jeton ringt in sina instruktioner, men de tekniska bevisen talar för att hans mobil inte fungerat vid mordtillfället. Han har uppgett att offrens bil beskjutits från tre olika håll med c:a 180 skott men rättens inflygna balistikexpert intygar att bara 27 skott har avfyrats, från ett håll. Till råga på allt har internationella åklagaren meddelat rätten att man "tappat bort" de DNA-prover som hämtats från patronhylsorna på mordplatsen; också själva hylsorna har "kommit bort". Parafintesternas resultat, som friade Jeton redan på morddagen, har också "försvunnit" helt oförklarligt.

Jeton får alibi av 61 bröllopsgäster, samt som åklagaren saknar ett trovärdigt motiv. Offret, som deltagit i serbisk polisuniform vid minst 3 massakrer mot civila under kriget, har haft gott om dödsfiender. Det visar sig också att han kort före sin död talat med utredare från Haagtribunalen, d.v.s. att han utgjorde en säkerhetsrisk för den serbiska underrättelsetjänsten. Sist men inte minst intygar ofrrets överlevande dotter, som lever på hemlig ort med ny identitet, att både Jeton och åklagarens huvudvittne deltagit på bröllopet - tvärt emot åklagarens påståenden.

Dråpslaget mot åklagaren kommer dock från det egna kronvittnet, 17-åringen som hela åtalet byggt på. I en avgörande seans bryter han ihop och avslöjar att han tvingats vittna flaskt efter hårresande misshandel från polisen, som bl.a. resulterat i benfarkturer. Han uppger också att han lovats pengar och fri lejd till ett västeuropeiskt om han vittnar flaskt mot sina kusiner. Att han särskilt pekat ut Jeton beror på att denne bor utomlands, inte tänkte man att han någonsin skulle våga återvända. I förvirringen som uppstår försäger sig också en inhemsk polis, som medger inför rätten att han utrett 17-åringen "utanför protokollet". Jeton gratuleras i förväg av sin svenska advokat och får rådet att begära skadestånd för det rättsövergrepp som han utsatts för.

En normal domstol i ett normalt land hade alltså aldrig drömt om att döma Jeton Kiqina som skyldig mot en sådan bakgrund. Men detta är Kosova, där rättsväsendet styrs av "internationals" med uttalad förakt för infödingarnas rättigheter. De är övertygade att Kosova är "ett specialfall" där man får -ja, rentav måste!- nagga rättspraxis i kanten, om man ska få rätsida på infödingarna. Domaren, Vinod Boollell, ökänd som "slaktaren", har dömt många till långa straff i oskäliga domar, som ofta fallit bort efter överklagan. Åklagarna Thomas Hickman och Elisabeth Renie, liksom de internationella polisutredare som prepat 17-åringen att avge sitt falska vittnesmål, har alla ett skamfilat rykte. De har avgjort svenskens skuld i förväg och tänker inte avstyras av petitesser såsom Habeas Corpus och teknisk bevisning. Jeton Kiqina döms därför i mars i fjol (2006) till 16 års fängelse, för delaktighet i mord och ett antal andra brott knytna till mordet. Kusinerna Kiqina et. al. får sålunda sammalagt 218 års fängelse för ett brott som de troligen inte har begått.

Jeton Kiqina avtjänar sitt straff sedan dess. Han har inte kunnat överklaga eftersom han inte har fått domslutet (enligt lagen ska det ske senast 14 dagar efter det att rätten meddelat dom). Men hans kusiner har försökt överklaga. Deras ärende har gått upp tre gånger i Högsta Domstolen, för att bli uppskjutet varje gång. De kanske aldrig få komma till skott, eftersom HD nu meddelar att man "inte har kännedom om att ärendet inlämnats över huvud taget".

Fallet med Jeton Kiqina reser många frågetecken om svenska UD:s och den internationella missionens agerande i Kosova. Ta UD, till exempel. Sverige är tredje största biståndsgivaren i Kosova; i ett land som inte existerar i juridisk mening, som styrs av "internationals" och är helt i händerna på utländska biståndsgivare bör UD ha rätt generöst med handlingsutrymme, får man anta. Dessutom har UD i sina årliga rapporter från Kosova pekat ut just rättsväsendet som särskilt ineffektivt och korrupt. Men på UD meddelar man, att man "varken kan eller vill ingripa i ett annat lands rättsväsende". Vem vet, kanske UD tror att endast infödingarna står för korruptionen i Kosova; att utländska polisutredare, åklagare och poliser är etiskt och moraliskt överlägsna. Inte undra på att Jetons föräldrar och syskon här i Sverige anklagar UD för rasism. De har svårt att tro att UD hade agerat likadant om Jeton hetat Kalle Svensson.

Vad gäller den internationella missionen i Kosova är frågetecken ännu fler och om möjligt ännu obehagligare. Ty svensken Jeton Kiqina är inte ensam om sitt öde. Lokala medier rapporterar närmast dagligen om skandaler, rättsövergreppp, ekonomisk förskingring och korruption från "internationals" i Kosova. Man skojar i Kosova att när korruptionen är femsiffrig är den inhemsk, när den är sexsiffrig eller högre är det "internationals" som ligger bakom. FN:s egna revisorer från New York har konstaterat detta förhållande på plats vid ett flertal tillfällen, utan att så mycket som en enda "international" har utretts eller dömts för brott. Fallet Kiqina lär knappast öka deras anseende. Den självklara fråga som infinner sig är naturligtvis, vem som övervakar övervakarna i Kosova.

Tyvärr måste svaret idag vara: ingen. De får hålla på. Vilket går väl an ett tag till, tills kosovarerna fått sin utlovade "övervakade självständighet". De är kloka och väljer sina strider, helt enkelt. Men bli inte förvånad om de redan morgonen därpå vänder sig mot sina tilltänkta "övervakare". Man tycker ju att det vore något allvarligt fel på dem om det inte gjorde så.

Europarådet antog Kosovaresolution

Europarådet antog igår efter hård debatt den utkast till resolution om Kosova som framförts av den brittiske Lord Russel Johnston. Resolutionen antogs med rösterna 96 för, 48 emot och 24 nedlagda.

Debattens vågor inför resolutionen gick höga bland anhängare och motståndare. För att lugna de senare fick man stryka ett tillägg med uppmaning till FN:s säkerhetsråd att påtvinga en lösning i Kosova.

I stället fick det heta att Europarådet anstränger sig för att hitta "alternativa vägar" för en kompromiss mellan Serbien och Kosova, utan närmare preciseringar hur det skulle gå till.

Serbien och Ryssland misslyckades dock i sina försök att stryka resolutionens centrala 9 § med en uppmaning till EU om en gemensam hållning inför Kosovas självständighetsförklaring.

"Vi ville stryka i den 9:e paragrafen, om en gemensam EU-hållning vid en ensidig självständighetsförklaring från Kosovo. Men det misslyckades", uppgav den serbiska delegationschefen Miloš Aligrudić senare.

Den serbiska och ryska delegationerna röstade därför emot resolutionsförslaget, liksom vänstern, socialisterna och nationalistgrupperingen. De liberala grupperingarna däremot röstade för förslaget.

Europarådets resolutionens har en rådgivande karaktär men är viktig för att forma ställningstaganden inom EU:s beslutsfattande organ.

"Kosova självständigt den 4 februari"

Kosova förklarar sin självständighet den 4 februari. uppgiften kommer från den brittiske utrikesminister David Miliband och bekräftas av parlamentets talman i Kosova, Jakup Krasniqi.

Uppgiften läckte först i den italienska dagstidningen La Republica, som citerar en anonym italiensk diplomat och deltagare på EU-mötet i Brdo, Slovnien. Han återger vad Miliband ska ha sagt, nämligen att Kosova kommer att förklara sin självständighet den 4 februari, dagen efter den andra omgången i det serbiska presidentvalet.

Enligt den italienska diplomaten kommer samtliga länder i EU att erkänna Kosova om självständighetsförklaringen "koordineras" med EU.

Uppgifterna signalerar att självständighetsmotståndarna Cypern, Grekland och Rumänien övertalats att överge sin ståndpunkt och ansluta sig till Storbritannien, Frankrike och Tyskland i ett gemensamt erkännande av Kosova.

I en första reaktion från EU till artikeln i La Republica uppges att Spanien har begärt av Kosova att självständighetsförklaringen skjuts upp till efter det spanska parlamentsvalet i mars månad. Regeringen med Zapatero i spetsen kan ha svårt att vinna ett val mot katalanska separatister annars, uppger public service TV-kanalen RTK i Kosova.

La Republicas uppgifter bekräftades dock idag i RTK av parlamentets talman i Kosova, Jakup Krasniqi.

"Vi hoppas att februari blir månaden där vi utför denna historiska vändning", sa Krasniqi, som också citeras av BBC.

Krasniqi uppger dock att "ytterligare konsultationer behövs" innan han kan uppge ett exakt datum i februari. Enligt honom kommer självständighetsförklaringen att läsas upp i en högtidlig session i Kosovas parlament.

Uppgifterna om Kosovas snara självständighet har utlöst reaktioner från stormakterna USA och Ryssland. USA:s utrikessekreterare Condolizza Rice uppmanade idag EU:s länder att sluta skjuta upp "svåra beslut" vad gäller Kosovas framtida status.

"Det finns en risk med att skjuta upp det som måste bli gjort, d.v.s. att lösa Kosova status", sa Rice i Berlin, där hon idag möter utrikesministrarna från Tyskland, Frankrike och Storbritannien.

"Det är bra att avvakta valresultatet från Serbien, men för eller senare måste vi fatta ett svårt beslut. Att skjuta upp ett svårt beslut gör det inte lättare", citeras hon av Reuters idag.
Condi Rice har planerat att i Berlin möta också den ryska chefsdiplomaten Sergei Lavrov. Det är välbehövligt möte, eftersom de två diplomaterna har diametralt motsatta synpunkter om Kosova. I en artikel i Diplomacy Annual skrev Lavror nyligen att Ryssland "inte kan annat" än att avvisa Kosovas självständighet.

Enligt Lavrov utgör frågan om Kosovas självständighet "en röd linje" som rör Rysslands nationella säkerhet. Han skrev att Ryssland inte ämnar kohandla i frågan men uppgav inte tydligt vad Moskva ämnar göra om och när Kosova förklarar sin självständighet.

Det kan bero på att Ryssland i praktiken inte har så många alternativ. Man har hotat att rösta ut Kosova från alla internationella organ, men mycket mer än så kan Moskva inte göra. Landet drog ut sina trupper från Kosova redan 2001 och har endast en blygsam närvaro i s.k. liasion office, ett förbindelsekontor i Prishtina. Kritiker har därför hävdat att Moskva har råd att avvakta i Kosova, eftersom man inte delar på bördan för status quot.

De västländer som delar på bördan i Kosova har däremot bråttom att komma till skott. Uppgifter i kosovariska medier idag avslöjar idag att man inom den fredsbevarande styrkan K-For och inom Kosovo Police Service redan inrättat en särskilt beredskapsplan inför den kommande självständigheten.

Enligt planen, som har det operativa namnet 'Status', ska drygt 500 internationella poliser ta över i Serbiens enklaver inuti Kosova om kosovaserbiska poliser gör som väntat och överger ställningarna. Planen förordar att polisen sätts in vid mindre eventuella incidenter men att K-For agerar beslutsamt vid större oroligheter, oaktat om bråkmakarna är serber ellre albaner.

Visa av erfarenheterna i Bosnien planerar nu K-For också att beslutsamt ta över kontrollen över gränsen mellan Kosova och Serbien i händelse att kosovaserber förklarar utträde från Kosova.

En prioritet för de internationella styrkorna blir att skydda minoriteterna i Kosova, rapporterar den oberoende serbiska radion B92.

Europarådet diskuterar resolution om Kosova

Europarådets parlament diskuterar idag i sin andra sessionsdag under vinterterminen en resolutionsutkast om Kosova författad av britten Lord Russel Johnston.

I resolutionsutkastet uppmanas FN:s säkerhetsråd att överbrygga sina meningsskiljaktigheter och att implemmentera en lösning om Kosovas status, eftersom alla möjligheter till en förhandlingslösning har uttömts.

"Jag anser att det är närmast omöjligt för säkerhetsrådet att uppnå en gemensam ståndpunkt som krävs för att påtvinga en lösning", sa Johnston till journalister idag. Men han menade att en resolution i Europarådet är ändå viktig för att skicka rätt budskap till allla inblandade.

"Men [Kosovas] olösta status ökar osäkerheten och destabiliserar hela regionen, inklusive dess europeiska integration och ekonomiska utveckling, samt förhindrar återvandringen av flyktingar och internt utflyttade", sa han.

Serbien har gått till våldsam attack mot utkastet och kräver att det ska röstas ner. Ryssland stödjer Serbiens ståndpunkt och har varnat att det kommer att se över sin roll som en av de fem största bidragsgivarna till Europaparlamentet om utkastet klubbas igenom.

"Vi kan inte stödja en organisation som avviker från sitt uppdrag", sa Konstatin Kosachof, ordförande i Dumas utrikesnämnd.

Albaniens president Bamir Topi väntas också ska tala till parlamentet och uppmana ledamöterna att rösta för utkastet.

Vad gick snett i Serbien?

I den första valomgången i det serbiska presidentvalet leder radikalernas viceordförande Tomislav Nikolić med lite drygt 39 procent av rösterna över den sittande presidenten Boris Tadić, som fick drygt 35 procent. Eftersom ingen av kandidaterna fick 50 procent får vi se en ny valomgång i februari. Scenariot påminner om förra valet, då Tadić låg under i den första valomgången men vann i den andra.

Men man kliver som bekant aldrig två gånger i samma flod, allra minst i Serbien. Nikolićs övertag nu är större än förra gången och de första valanalyserna i serbiska medier säger att han har lyckas värva nya röster. Bl.a. röstar fler stadsbor, också i huvudstaden Belgrad, för honom. Risken är att Serbien i nästa mandatperiod leds av en kontroversiell politiker, vars partiledare - Vojislav Šešelj - sitter åtalad i Haag för brott mot mänskligheten.

Hur blev det så? Vad gick fel i ett land som står i begrepp att skriva på ett stabiliserings- och associeringsavtal med EU?

En förklaring är ekonomin. Under Boris Tadićs styre har Serbien fått en högre inflation, ett stort budgetunderskott och en arbetslöshet på dryga 25 procent. Sjukvården kostar dyra pengar, skolorna är undermåliga och de intellektuella flyr landet. Utarmade pensionärer som står i kylan och säljer grillad majs och kastanjer längs motorvägarna ser avundsjukt på nyrika som lever i lyx och åker runt i dyra bilar. Nikolićs populistiska toner under valkampanjen har hånats av motståndarna men kan ha vunnit honom en hel del nya röster.

Åter andra pekar ut Kosova som ett möjligt svar. Den sittande presidenten hade lovat att hans politik av närmande till EU skulle hålla kvar Kosova inom Serbien. Men det ser ut att misslyckas. Kosova väntas förklara sin självständighet i februari eller mars månad i år och kan räkna med ett snabbt erkännande från EU och USA. En del serber drar därför slutsatsen att radikalism ger bättre odds. Vojislav Šešelj, radikalernas partiordförande, ses av många som en beprövad kader från Miloševićs tid. Han lyckades skrämma ut väst från Bosnien ända tills man genomdrev sin delning av landet. Viceordförande Tomislav Nikolić går troget i sin ordförandes spår. I sin bok, "Sve za Kosovo i Metohiju" (Allt för Kosovo) kritiserar han Tadić som mjäkig, lovar att bryta med alla länder som erkänner Kosova och hotar med uppror i Bosnien. Har det fungerat förut så kanske det fungerar igen, helt enkelt.

Att man tänker så i Serbien är också EU:s fel, man har skickat mycket dubbla budskap. EU konfronterade aldrig den serbiska revanschismen i Kosova efter Milošević. I stället fick serbiska myndigheter verka fritt i skyddade enklaver i Kosova, i strid med säkerhetsrådets resolution 1244. Under förhandlingarna om Kosovas status valde chefsförhandlaren Ahtisaari att pressa albanerna mot etnocentriska lösningar med etniskt rena kommuner, ett etniskt reglerat parlament och vetorätt för serberna i Kosova. EU accepterade och försvarade den serbiska särartsnationalismen, helt enkelt. När Ryssland sedan torpederade även Ahtisaaris plan, så pressade EU albanerna att förhandla återigen, trots noll utsikter om en överenskommelse. Från EU har alltså hela tiden signalerat att man är svag och splittrad och rädd för Ryssland. Inte undra på att serber surnar till nu när man talar om ett självständigt Kosova!

Vad Kosova anbelangar är skillnaden mellan Tadić och Nikolić obefintlig, både vill ha kvar ett tvångsäktenskap där det förekommit våldtäkter, mordbrand och mord. Stalltipset är att Kosova går vidare med sin skilsmässa även om Serbien väljer Jesus som president.

Värre blir det för serberna själva om de röstar för Nikolić. Gör han verklighet av sitt hot att bryta med länder som erkänner Kosova kommer Serbien att behöva medlemskap i ryska unionen för att överleva. Vilket är svårt att genomföra, av geografiska skäl om inget annat. Centrum för jämförande ekonomiska studier i Wien förutspår föga förvånande att den serbiska inflationen och budgetunderskottet hotar att skena, samt att arbetslösheten riskerar att fördubblas från dagens 25 procent. Serbien blir, likt dagens Ryssland, en sorglig påminnelse om alla missade chanser på vägen mot demokrati.

I denna kamp om Serbiens själ kan president Tadić dessvärre inte räkna med hjälp utifrån. EU har redan bränt sina skepp och USA ses redan som stora satan. Vad Ryssland beträffar så välkomnar man Nikolić.

Nej, om Tadić ska vända skutan i sista hand behöver han visa mod, ta bladet ur mun och tala klarspråk till serberna. Ekonomin går inte upp utan hjälp från EU. Kosova är förlorat som serbisk provins men kan bli vunnet som en bra granne. Och Serbiens plats är i väst, inte öst. Han kanske inte kan klå Nikolić på nationalism, men väl på mogen insikt, kurage och rättframhet. Det är ledaregenskaper som serberna traditionellt uppskattar, om än ibland sent och med stor vånda.

7 argument för Kosova

1. Varför självständighet?
-Därför att det är enda alternativet. Ett fortsatt tvångsäktenskap med Serbien, trots historien och albanernas kompakta avsky, kan inte fungera. Västvärlden kan heller inte hamna i en kolonial roll i Kosova för all framtid, utan någon som helst utvägsstrategi. Båda föreskriver bara mer av samma misstag. Ett självtändigt Kosova vore något nytt, med nya risker men också helt nya möjligheter.

2. Vad händer med folkrätten?
-Serbiens och Rysslands vurm om folkrätten är ett hyckleri. Serbien bröt flitigt mot FN-stadgan och flera riktade resolutioner från säkerhetsrådet då när man själv styrde i Kosova. Serbien har fällts i Haag för brott mot mänskligheten i Kosova. Ryssland bryter dagligen mot FN-stadgan, bl.a. i Tjetjenien.
-Helsingforsdeklarationen från 1975 om gränsernas okränkbarhet har inte hindrat att flera gränser ändrats i Europa efter kalla krigets slut. Länder har delats, slagits ihop och försvunnit.
-Problemet är inte Kosovas krav på oberoende utan nuvarande system i FN, där en stormakt - Ryssland - kan blockera hela FN genom att missbruka sin vetorätt. Vetorätten bör reformeras, så att ingen stormakt kan lägga veto annat än i frågor som rör dess eget territorium.
-Folkrätten behöver uppgraderas. Ingen vill ha en folkrätt som skyddar stater på bekostnad av medborgarna. Staten är till för människan och inte tvärtom!

3. Vad kommer hända med minoriteterna i Kosova?
-Alla andra minoriteter: turkar, romer, bosniaker o.s.v. stödjer ett självständigt Kosova. Alla sitter i parlamentet, har undervisning i det egna språket, avsatta tider i landets public service medier
-Serberna har erbjudits större kommunalt självstyre än i Sverige, vetorätt i parlamentet, egna domare i Högsta domstolen, ex-territoriell status för kyrkan, fortsatt skydd av K-For. FRÅGAN ÄR OM INTE EFTERGIFTERNA GÅTT FÖR LÅNGT. En serbisk präst dömdes häromsistens i Serbien för pedofili, skulle inte kunna ske i Kosova eftersom präster får diplomatstatus i Kosova. Serberna är väl skyddade.
-Det finns lokala Kosovaserber som är ministrar. Motståndet mot Kosova drivs från Belgrad, som stämplar avvikare som förrädare. Belgrad företräder mindre Kosovaserbernas lokala intressen och mer sina egna ambitioner om Storserbien.

4. Hur går det med ekonomin?
-Att Kosova är litet blir en fördel i 'regionernas Europa'. Montenegro är ännu mindre. Makedonien och Slovenien (ordförandeland i EU) har mindre befolkning. Dåliga ekonomin beror på bristande investeringar, som i sin tur beror på det olösta statusfrågan. Löser man statusfrågan kan utländska investeringar dra upp landet ekonomiskt. Kosova har stora naturrikedomar, bl.a. de största kol- och zinkfyndigheterna i Centraleuropa, en ung, välutbildad och företagsam befolkning, samt en stark tradition av entreprenörskap.

5. Men andra samhällsproblem då?
-Illegala vapen: finns troligen fler i Serbien, där delade man ut vapen som julgodis under inbördeskriget och har aldrig brytt sig om att samla in dem igen.
-Korruptionen: är jämförbar med grannländerna, enligt Transparency Int.
-Organiserad brottslighet, knarkhandel etc: finns också i grannländerna. Ingen hävdar att de inte ska finnas till.
-Kosovas problem kan inte lösas av Serbien, snarare tvärtom. Ingen alban lämnar in sin Kalasnjikov så länge serbhotet hänger kvar.

6. Har inte Serbien förändrats?
-I vissa avseenden, dock inte gentemot minoriteter. Preshevadalen i södra Serbien är ett bra exempel om vad som väntar Kosova om det ingår i Serbien. Också andra utsatta grupper såsom ungrare i Vojvodina, muslimer i Sandzak, judar, homosexuella etc är utsatta för förtryck och diskriminering, enligt serbiska och internationella mr-grupper.
-Premiärministern Vojislav Kostunica poserade med Kalasnikov i en kosovarisk by under kriget. Han blev känd redan 1973 när han, tillsammans med sittande presidenten Boris Tadics far och en tredje intellektuell, Kosta Cavoski, skrev ett memorandum till Tito mot Kosovas autonomi. Deras skrivelse blev utkast till Serbiska vetenskapsakademiens ökända memorandum på 1980-talet. Boris Tadic, som i väst beskrivs om "moderat", var ordförande i serbiska parlaments utskott för underrättelseverksamhet (!) när de serbiska underrättelsetjänsterna sopade under mattan sina krigsbrott i Kosova. Dessa män styr Serbien idag. Deras opposition, Seseljs radikaler och Milosevics socialister, är ännu värre.

7. Vad händer när Serbien blir starkare?
-Troligen blir det klokare också. Kommande serbiska generationer lär se Kosovas självständighet som en 'blessing in disguise', en välsignad förlust som fick landet att upptäcka andra viktiga värden än nationalismen. Serbien lider av 'braindrain', hjärnflykt, skolade flyr utomlands. Inflationen är utom kontroll, budgetunderskottet är 25 procent av BNP, arbetslösheten skyhög och levnadsstandarden lägre än i Rumänien. Serbien får nu en chans att ta itu med dessa problem.

Blanda inte ihop äpplen och päron

Svante Säwén förordar i Dagbladet den 19 oktober en tvåstatslösning i konflikten mellan israeler och palestinier. Det är en bra lösning som jag personligen stödjer. Det är dock mindre bra att han bygger sin argumentation för Mellanönstern genom att nämna både albanska folket och Kosova (!) i negativa sammanhang. Jag tänker inte fördjupa mig här i konflikten mellan israeler och palestinier, eftersom jag inte har något nytt att tillstå. Utan bara påpeka det felaktiga i Säwéns jämförelser vad gäller Balkan.

Till att börja med har ingen albansk företrädare någonsin ordat om någon kollektiv skuld hos det serbiska folket. Den serbiska staten däremot har befunnits skyldig i domstol till etniska rensningar och borde be om ursäkt för dem, men det är en helt annan femma - jag hoppas att även Säwén kan se den skillnaden. Serberna åtnjuter idag ett unikt minoritetsskydd i Kosova, med egna ministrar i regeringen, kraftig överrepresentation och öronmärkta platser i parlamentet, ett större kommunalt självstyre än Åland, samt lagstadgad vetorätt på nationell och lokal nivå i alla beslut som rör deras intressen. Inte alla albaner tycker om detta, serberna utsattes för hatbrott så sent som i mars 2004. Men de albanska bråkstakarna är i minoritet: den överväldigande majoriteten albaner har i fyra val efter varandra röstat fram moderata krafter som förespråkar en fredlig lösning med Serbien.

Sist men inte minst, påståendet att västvärlden skulle aktivt ha stött en etnisk rensning av serber från Kosova är fullkomligt befängt. De flesta av de kronor och ören som betalats till Kosova har tvärtom öronmärkts för att ge trygghet åt alla, men främst åt serberna i Kosova. Sverige är den tredje största biståndsgivaren i Kosova. Under upploppen i mars 2004 klarade sig serberna i Kosova, mycket tackvare insatsen från den svenska SWEBAT-bataljonen. Hur Säwén kan missa allt detta och bespotta dem för "akivt stöd" åt etniska rensningar, det är för mig en gåta.

De flesta bedömare brukar över huvud taget inte nämna Israel/Palestina och Kosova i samma andetag. Enda undantaget är det officiella Belgrad, vars långsökta koppling om Kosova som "ett serbiskt Jerusalem" hitills mest orsakat förlägenhet för alla inblandade. Därför smärtar det mig att se Svante Säwén falla i samma fälla och blanda ivrigt ihop äpplen och päron. Man tycker ju att en gammal Kosovavän borde veta bättre.

Ofullständig beskrivning, NWT!

Den 24/11 publicedrade Nya Wermlands Tidningen Karlstadsbon och fd UNMIK-funktionären Lennart Myhlbacks intryck från staden Prizren i sydvästra Kosova, som ingav ett rätt mörkt intryck. Serbiska kyrkor och kommunhuset där Myhlback tjänstgjort som kommunalråd hade bränts ner, serberna hade rensats etniskt, och staden led av elbrist och korruption.

NWT-läsaren bör då också känna till en del ytterligare uppgifter. Som att Prizren funnits i 1000 år och varit ett administrativt säte för både romare och ottomaner. Att serberna bränt ner staden vid flera tillfällen, senast under striderna 1999 då ett flertal moskéer från den ottomanske tiden samt en hel stadsdel, Tusus, sattes i brand. Att albanerna i Kosova har ett kristet förflutet och många övergick till islam så sent som på 1700-talet, fast en mindre del är katoliker än idag. Att de kyrkor som brändes ner inte uppelvdes som kristna symboler - serbiska kyrkan har med sitt krigshets och sina upprepade välsignelser av krigsförbrytelser fjärmat sig långt från Kristus kärleksbudskap - utan som monument över en brutal och blodig ockupation. Då ska man veta att under Milosevic dök serbiska kyrkor upp i Kosova som svampar efter regnet, ofta på konfiskerad albansk mark. Myhlback kanske heller inte vet att alla folkbokföringsregister i Prizren överlevt branden, att polisutredningen inte belagt att någon mordbrand ägt rum, samt att Kosovas regering använder sina surt förvärvade slantar för att återuppbygga kyrkor och kloster samt bygga hus åt återvändande serber.

NWT bör också upplysa om att det är UN Interim Mission in Kosovo (UNMIK) som bidragit stort till att underblåsa de etniska spänningarna i Kosova. UNMIK har vägrat i sten att bilda en s.k. Sanningskommission efter sydafrikansk modell för att utreda brotten som ägde rum under den serbiska ockupationen, med förevändningen att man inte har mandat att utreda brott begångna före 1999. Som en följd därav går flera serbiska krigsförbrytare fria i Kosova idag. Å andra sidan har UNMIK inte tvekat att utreda och döma albaner och tidigare medlemmar i UÇK för brott begångna 1988 och tidigare. Intrycket hos den albanska majoriteten är därför att UNMIK endast utreder och dömer albaner, men inte vågar röra serber av rädsla för att provocera Belgrad. Vad detta gör mot försoningsprocessen i Kosova, det får var och en av NWT:s läsare avgöra själv.

Likaledes pekar de flesta experterna ut idag Kosovas olösta status och UNMIK:s inkompetens och korruption som den främsta orsaken bakom avsaknaden av investeringar, den låga tillväxten och den höga arbetslösheten. Kollapsen i energiförsörjningen, som också beskrivits i NWT:s artikel, är ett lysande exempel (förlåt ordvalet) för detta. Kosovas enda energibolag KEK är nämligen direktstyrt av UNMIK, eller rättare sagt: av de olika brottsyndikaten inom UNMIIK. Svenska SIDA hör därför till dem biståndsgivare som, efter en opartisk utredning utfört av ett oberoende konsultföretag, beslutat att avbruta allt samarbete med KEK. Men detta är en droppe i havet, KEK:s gudfäder fortsätter än idag att mjölka EU på miljarder. Som man säger i Kosova: när korruptionen är femsiffrig är den inhemsk, när den är sexsiffrig står UNMIK bakom!

Själv är jag Lennart Myhlback tacksam för sin personliga insats i Kosova. Prizrenborna talar ännu med saknad om honom. Jag är också medveten om att NWT har måst komprimera intrycken från Kosova för att få ihop en artikel. Men det hindrar inte mig att varna NWT och andra svenska medier för olustiga schablonbeskrivningar av Kosova, med den västerländske FN-funktionären som håller i civilisationens ljus contra barbariska infödingar som har mordbrand och etnisk rensning som hobby. Vi har haft såna beskrivningar förut i europeisk press och skäms över dem idag. Låt oss inte behöva skämmas igen.

Kosova är inte Skottland...

Helsigborgs Dagblad anförde den 11/12 en TT-artikel som varnade om att Kosovas oberoende riskerar att utgöra ett prejudikat för Baskien, Skottland och Flandern.

Det är att jämföra äpplen och päron. Inget EU land har behandlat sina minoriteter såsom Serbien har behandlat albanerna i Kosova. Hade vi albanerna i Kosova haft det förspänt som herrarna basker, skottar och flammländare, så hade vi troligen aldrig stått där vi står idag. Jämförelsen håller helt enkelt inte, ens på långa vägar.

Jag jobbar till vardags som socialsekreterare, och ser i svenska vardagen en parallell till Kosovas incitament. En del kvinnor som vill skiljas från våldsverkande män får höra av sina släktingar att de borde stanna kvar till varje pris, för släktens skull. Att det är bättre för barnens framtid att försöka igen. Ty tänk hur många kvinnor är det som lider av våldsverkare - hur skulle världen se ut om alla fick skiljas!?

...och inte Åland heller

Jag läste nyss en artikel i Nya Ålandstidningen av Harriet Tuominen från den 22 november där man höjde till skyarna svenske filmares Malcolm Dixelius förslag om en 'åländsk lösning' på Kosovas problem. Det var kanske att vänta sig i Nyan när ens hemöar nämnts i storpolitiken. Inte dessto mindre är Dixelius förslag helt orealistiskt.

Undertecknad arbetade under 1990-talet på dåvarande Kosovas informationskontor i Stockholm, en informell beskicking som hade etablerats av den albanska motståndsrörelsen. Före NATO-ingripandet 1999 besökte jag Åland vid ett flertal tillfällen i ett konfidentiellt uppdrag från motståndsrörelsen, för att studera era förhållanden och avgöra om en åländsk lösning vore att föredra. Mitt intryck var mycket gott, jag förstärktes med ett team och så småningom lade vi fram ett förslag som mig veterligen framfördes till den serbiska sidan via en tredje part, i all hemlighet förstås, så sent som våren 1997. Då, före Recakmassakern och blodbaden i Drenica, hade man en chans att tillämpa 'den åländska lösningen' i Kosova. Men vi fick aldrig ett svar från Belgrad. Den enda slutsatsen som både vi albaner och den hjälpvilliga tredje parten kunde dra var den att i Serbien inte fanns en vilja till att erbjuda Kosova någon substantiell autonomi.

Numera, ett krig och flera blodbad senare, är Kosova begripligt nog inte längre intresserat av en åländsk lösning. Det som Dixelius underlåter att nämna är att den serbiska staten bedrivit organiserad statsterror och etnisk rensning mot civilbefolkningen i Kosova. Under krigsåren 1998-1999 dog och försvann 10 344 personer (ett tusental serber och resten albaner) enligt uppgift från Council for Defence of Human Rights and Liberties i Prishtina. Uppemot 20 000 våldtogs, enligt Centre for Protection of Women and Children; Human Rights Watch skrev i sin rapport 1998 att våldtäkt hade använts som vapen i etnisk rensning. Världsbanken konstaterade samma år att 184 000 hus hade bränts och skadats, till ett värde av 8 miljarder USD. 1,6 miljoner invånare av totalt 2 miljoner fördrevs från sina hem och härd, varav nästan 1 miljon utanför landets gränser, enligt UNHCR. Krigsförbrytelserna ingick i en kampanj av etnisk rensning organiserad av de serbiska myndigheterna.

Omvandlat till Finlands förhållanden motsvarar detta 32 tusen döda, 62 000 våldtagna och 4.6 miljoner fördrivna från riket. När Ålands autonomi blev till genom beslut i Nationernas Förbund år 1921 kröktes inte ett hårstrå på hela Åland. Att föreslå en åländsk lösning för Kosova idag är därför milt sagt blåögt.

Proletären ute och cyklar

Läste förundrad artikeln ’EU som krigsanstiftare’ som publicerades i Proletären den 11/12-2007. Enligt artikelförfattaren är det EU som vill slita loss Kosova från Serbien. Detta menar han/hon är ett brott mot folkrätten. Artikelförfattaren oroar sig också för den serbiska minoriteten i ett oberoende Kosova, samt undrar varför Republika Srpska inte kan agera som Kosova och utropa sin självständighet.

Artikeln var inte signerad, varför jag inte vet var artikelförfattaren bor. Men en sak är då säker, han kan inte ha bott i Kosova. Ty kravet om oberoende där har inte drivits av utomstående européer, utan av de fattiga massorna av arbetare och bönder i Kosova. För dem har detta varit lika mycket en fråga om nationell frihet och oberoende som ett ställningstagande mot exploateringen från Belgrad. När Serbien ockuperade Kosova 1912 var det ingen skillnad i levnadsstandarden mellan en albansk och en serbisk bonde. År 1986, efter drygt 70 år av kolonialstyre från Belgrad, var Kosovoalbanska bönders levnadsstandard fem gånger lägre än motsvarande i Serbien, enligt officiella siffror från det dåvarande Jugoslaviska statistikkontoret. Den albanska bonden, som identifierades tidigt av Belgrad som en svår motståndare till kolonialismen, utsattes för hårda beskattningsregler, markexproprieringar, samt hot och våld. Min farfar var en av dessa bönder, han tvingades köpa sin mark fyra gånger från ständigt nya serbiska landsherrar. Snarlikt agerade Serbien också mot det albanska proletariatet i städernas förorter. Europas - inklusive EU:s - fel är snarare att de under närmast ett århundrade blundat för serbiska härskarmaktens utplåningspolitik i Kosova. EU försöker också nu in i det sista att fördröja ett självständighetsbeslut, eftersom det skulle rubba den rostiga imperialistiska balansvågen på Balkan.

Artikelförfattaren lyfter folkrätten men glömmer att den idag skyddar stater på bekostnad av den lilla människan. Att Serbien idag vurmar om folkrätten är ett hyckleri, själv bröt man konsekvent både mot folkrätt och mot flera riktade resolutioner i säkerhetsrådet så länge man styrde i Kosova. För att ernå en överenskommen självständighet har albanerna erbjudit Kosovoserber fullt självstyre i sina kommuner, obehindrade och institutionella förbindelser med Belgrad, vetorätt i alla större nationella beslut, samt har erbjudit serbortodoxa kyrkan ex-territoriell status i Kosova. Då ska man inte glömma att serberna är privilegierade än idag. OSSE:s enkäter i Kosova visar att de forna landsherrarna har ännu idag högre levnadsstandard, högre inkomster och lägre utgifter, fler bilar, skolor, vårdcentraler och TV-aparater per invånare, än de fattiga albanerna. Arbetslösheten i Zubin Potok, där de fattigaste serberna bor, är 21 procent. I Drenas, där det bor de fattigaste albanerna, är den 72 procent.

Mot den bakgrunden är det självklart att Kosova inte kan jämföras med Republika Srpska. I Kosova är det underdoggen som rest sig. Republika Srpska är resultatet av ett monstruöst serbiskt folkmord mot fattiga och värnlösa bosniaker.

Måhända är det USA:s deklarativa stöd för ett självständigt Kosova som fått artikelförfattaren att få allt om bakfoten. Att förklara albanerna Guilty by Association och stämpla Kosova som 'ett amerikanskt påhitt' är Serbiens favoritlögn, avsedd att dölja dess förbrytelser mot de fattiga i Kosova.

Men bakgrunden är, som sades ovan, en helt annan. Artikelförfattaren ska inte inbilla sig saker. Serbien är inte en allierad i kampen mot den amerikanska imperialismen. Utan just imperialismens gamla vakthund på Balkan, som har störtat ner i fördärvet av sin egen högmod. Måtte den aldrig resa sig igen!

UNMIK har misslyckats med försoningen

Elisabet Backs artiklar i Huvudstadsbladet (den senaste från den 17 december) om de försvunna och mördade i Kosova belyser ett viktigt område där det internationella samfundet misslyckats gravt, nämligen den försummade försoningsprocessen. Det är besynnerligt, inte minst då de flesta kännare hävdar att att det är omöjligt att ernå en hållbar fred i Kosova så länge man inte får till stånd en försoning mellan albaner och serber.

Det är chockerande men sant, att det främsta motståndet mot en sådan försoningsprocess har kommit från den lokala FN-administrationen UNMIK. Denna avslog från första början alla propåer från det lokala civila samhället, mr-grupper, reformkrafter och intellektuella albaner och serber, om att inrätta en sanningskommission enligt sydafrikansk modell, där de skyldiga skulle få amnesti mot erkännanden och en offentlig ursäkt till sina offer.

I stället valde UNMIK att lägga locket på. Ingen sanningskommission fick bildas, ingen är heller planerad för framtiden.UNMIK satsar i stället tid, ork och pengar på att bygga hus till serbiska flyktingar, som oftast återvänder endast för att sälja dessa till sina albanska grannar och flyr sedan åter till Serbien. UNMIK:s återvändandeprogram har således blivit en lukrativ rörelse för kriminella från alla sidor. Under alla år som UNMIK har varit i Kosova har endast 6 000 människor återvänt 'permanent', vilket i UNMIK:s definition betyder att de har stannat kvar i Kosova i ett år eller mer. Hur många som flytt därefter vill UNMIK inte säga, inte heller vad det kostar att ha skydda de återvändande med en massiv militär närvaro.

Intimt säger sig många UNMIK-funktionärer känna till problemet. Återvändandeprogrammmet kostar för mycket (till nästa år saknas dessutom pengar) och ger inga resultat. En sanningskommission skulle kosta oändligt mycket mindre men skulle troligen ge enormt mycket mer i fråga om försoning. Men en sådan får alltså inte uppstå, om UNMIK får bestämma. Många undrar säkert varför!?

Svaret är att Belgrad är emot. Serbien har agerat starkt varje gång frågan dykt upp, med motiveringen att en sanningskommission hotar att öka de etniska spänningarna och attackerna mot serber. Med facit från Sydafrika verkar det dock en obefogad rädsla. Samtidigt kan man skönja andra, politiska skäl för motsåndet. En sanningskommisssion skulle uppdaga fler brott mot mänskligheten från den serbiska armén, polisen och de paramilitära än vad Serbien är beredda att ta itu med. Den skulle dessutom ge de Kosovaserber som begått brott och som nu är beroende av Serbiens tystnad och beskydd en väg ut ur sitt beroende. En sanningskommission hotar helt enkelt att underminera den lojalitet mot staten Serbien som binder de serbiska enklaverna i Kosova. Och om de kommer ur Serbiens grepp förlorar man i ett slag sitt främsta argument mot det oberoende Kosova.

Utan en försoning mellan serber och albaner går det inte att se ett hållbart Kosova. Men nationalisterna i Belgrad fruktar en riktig försoning, eftersom det skulle bilda en grogrund för ett starkt oberoende Kosova. Därför lär de 5 700 personer som fortfarande bokförs som försvunna av ICRC inte hittas i första taget. Gärningsmännen som bragt dem om livet lär heller inte hittas och dömas heller inom en överskådlig framtid, om någonsin. Ty bitterheten och hatet mellan serber och albaner är Serbiens brohuvud i Kosova, vare sig det är oberoende eller inte.

Oberoende Kosova ett lysande prejudikat

I en ledare i Huvudstadsbladet den 14 december uttryckte Yrsa Grüne sin oro inför utsikten om ett självständigt Kosova. Hon menade att ingen kan bombas till fred och påminde att ingripandet i Kosova 1999 ägde rum utan ett FN-mandat. Hon påpekade att Kosova lider av korruption och påtalade att dess självständighet kan bli ett prejudikat för andra oroshärdar i Europa och runt om i världen.

Jag har förståelse för Grüne uppriktiga oro, som ju delas också av en del andra. Argumenten som tas upp är allvarliga och förtjänar att behandlas så. Vi albaner kunde själva ha gjort mycket mer för att lugna dylika farhågor både i vårt omedelbara grannskap och i omvärlden.

Samtidigt blir jag besviken över att Grüne drar så snabba slutsatser. Själv vill jag t.ex. hävda att man visst kan bomba fram en fred, Hitlertyskland var ju ett exempel på detta. Korruptionen är enligt Transparency International lika hög i Kosovas grannländer, men mig veterligen är det ingen som förespråkar att de inte ska vara självständiga. FN:s egna revisorer har dessutom upprepade gånger konstaterat att FN-styret UNMIK är insyltat. När korruptionen är femsiffrig är den inhemsk, när den är sexsiffrig är den UNMIK:s, skämtar kosovarerna - inte helt utan fog.
Samhällsvetare hävdar i sin tur att korruptionen i Kosova får näring av den dåliga ekonomin, med ekonomisk kräftgång och en arbetslöshet på 47-62 procent (beroende på hur man räknar). De är eniga om att den olösta statusfrågan varit det största hindret mot investeringar i ekonomin. Miljondollarfrågan måste förstås få vara hur Kosova bästa ska råda bot på dessa problem. Och de flesta inser idag att en lösning på statusfrågan är A och O om Kosova ska överleva ekonomiskt. Det är ingen som på allvar hävdar att ett fortsatt tvångsäktenskap med Serbien skulle vara bättre. Ingen vill heller fortsätta att pumpa in nya miljarder i ett svart hål. Ur just detta perspektiv finns det inga alternativ till ett oberoende Kosova, det borde Grüne ha tänkt på.

Yrsa Grüne har rätt i att både ingripandet 1999 och den annalkande självständighetsförklaringen i år saknar FN-mandat. Men det är inte Kosovas fel och Kosova borde inte straffas för det. Vi minns alla hur Serbien bröt i åratal mot ett flertal riktade FN-resolutioner om Kosova inför ingripandet 1999, men fick ryskt hjälp för att förhindra ett FN-ingripande. Nu är det återigen Ryssland som använder sin vetorätt för att blockera ett enhälligt säkerhetsråd. Felet är alltså att söka i FN: regler, som ger en ensam stormakt på glid såsom Ryssland makt att blockera säkerhetsrådet. Lösningen på det problemet är inte att hålla Kosova på sträckbänken utan att snarast reformera FN, förslagsvis så att en stormakt endast kan använda sin vetorätt i frågor som rör det egna territoriet.

Sist men inte minst, argumentet att Kosova skapar ett prejudikat. Själv anser jag att argumentet är kraftigt överdrivet, inget EU-land har behandlat sina medborgare så som Serbien behandlade albanerna i Kosova. Däremot finns det andra exempel längre bort i världen där det finns större likheter. Men där tycker man att man borde välkomna utvecklingen i Kosova. Det är staten som finns till för människan och inte tvärtom. Om ett oberoende Kosova hjälper fler folkslag i världen att bli kvitt sina kriminella regimer lär åtminstone jag se det som ett lysande prejudikat.

Månadens citat

'Kosovofrågan är en europeisk fråga. Stabiliteten på Balkan står på spel, man kan inte vänta hur länge som helst innan man hittar en hållbar lösning. Kosovos ställning är unik. Det finns ingen grund till oro för att andra regioner ska kräva självständighet på samma grunder, eftersom Kosovos situation är så speciell. Fred och stabilitet i Balkanregionen är strategiskt viktigt för hela EU.'

Janez Jansha, PM i EU:s ordförandeland Sloveninen, talar om Kosova inför Europaparlamentet den 16/1-2008.

Judehatet spirar åter på Balkan

Minnet av andra världskrigets slut väcker motstridiga känslor på Balkan. För alla utom grekerna innebar krigsslutet att fascismens förtryck ersattes med kommunismens. Grekerna i sin tur satte en defekt nationalism på piedestal och är i dag EU:s mest xenofobiska nation. Gemensamt för alla är dock att man aldrig utförde någon Wergagenheitsbeweltigung, d.v.s. en egen kritisk granskning av sitt förflutna. Frånvaron av historiedebatt straffar sig nu med en växande trend av antisemitiska publikationer, vandaliseringar och våldsdåd på hela Balkan, från Kroatien och Serbien ända till Grekland.

För 60 år sen, ungefär samtidigt som man i Västeuropa kastade blommor framför amerikanska trupper, så hukade man hemma på Balkan och bad till Gud om en ände på eländet. Sovjetiska stridsvagnar tågade in i Belgrad och ett tioårigt undantagstillstånd utropades i Kosova, där Tito tidigare lovat folkomrösta om en anslutning till Albanien. Brödrakriget i Grekland, som hotade att skapa ett grekiskt sovjet, utlöste en brittisk "preemptive strike". Albanien, det enda Balkanland som inte besatts av utländska trupper, togs i besittning av lokala fanatiker som förklarade krig mot religionen. Resten är historia.

Under årtiondena som gick var makthavare på alla sidor järnridån på Balkan, trots alla sina trätor, rörande överens om en officiell historieskrivning om andra världskriget. De lokala folkgrupperna var uteslutande offer för axelmakterna. Judehat, i det mån det förekom, var Hitlers påfund. En liten del inhemska kollaboratörer deltog förvisso i "incidenter", men de var få och avrättades föredömligt efter "befrielsen".

Inte ett ord om den massiva folkuppslutningen bakom ustasjaregimen i Kroatien och dess ökända koncentrationsläger. Inte ett ord om ett Serbien som, som första tyskockuperade land i Östeuropa, förklarade sig "Judefrei" redan våren 1941. Absolut inget om bosnienmuslimernas och albanernas SS-förband, eller om den brutala jakten på judar i Grekland. Sånt fanns bara inte.

Följaktligen spökar nu judehatet åter på Balkan 60 år efter Hitlers självmord, återuppväckt från en grav där det aldrig sattes ner på riktigt. I Kroatien ritar extremister hakkors på väggarna till en medeltida synagoga i turiststaden Dubrovnik och skickar hotbrev till den judiska församlingen i Osijek. I den största och (naturligtvis) statsstödda bokmässan i huvudstaden Zagreb väcker ett stort förlag uppmärksamhet när det ställer ut en ny kroatisk översättning av Adolf Hitlers "Mein Kampf", som säljer slut inom några dagar. I Serbien slår en mr-grupp larm om att judehatet har nått alarmerande proportioner. Judiska gravar, tempel och föreningslokaler skändas i huvudstaden Belgrad och i Negotin. Antisemitiska böcker och flygbland publiceras och säljs öppet i Belgrad, samtidigt som serbiska "patrioter" sprider listor av "judar" och "judevänliga förrädare" på nätet. Särskilt utsatt är den oberoende (och rätt serbnationalistiska) radion B92 - eftersom dess ägare har ett judiskt klingande efternamn.

Allra värst är ändå läget i Grekland, som år 2004 toppade rankningen som EU:s mest xenofobiska land (liksom året dessförinnan, och faktiskt vartenda år sedan rankningens start). Listan av antisemitiska incidenter i Grekland är så lång att man blir mörkrädd. Judehatet sipprar fram i ledande dagstidningar som Eleftherotypia, Te Nea och Apovgematini och affärstidningen Ephirio, som publicerar antisemitiska artiklar och skämtbilder. Här snackar vi artiklar om "judisk fascism" och skämtbilder med kremmatorieugnar! Från Aten, Komotini, Ioanina, Thessaloniki och Rhodos rapporterar den grekiska Helsingforskommittén regelbundet om skändade judiska gravar, hakkors på synagogor och minnesplatser för mördade judar, samt kränkande uttalanden från politiska ledare. En folkvald på Kreta hävdar i en intervju att "folket här hatar judar", utan påföljd; tonsättaren Mikos Theodorakis säger öppet att "judarna [är] ett litet folk som är roten till all ondska i världen" och låter hakkorsfanor vaja i sina konserter, utan påföljd; Te Nea skriver att de som är kvar av de judiska invånarna i Grekland är "marionnetter som manipuleras av den israeliska fascismen", ja ni gissar rätt: utan påföljd. Grekland är faktiskt det enda landet i Europa som låtit en uttalad antisemit väljas in i Europeiska parlamentet: George Karatzaferis, ledare för det ultranationalistiska LAOS, som i sin TV och sin partitidning propagerar öppet att "judar styr världen", samt lämpliga åtgärder för att eliminera ett sånt styre.

Även Albanien, som under andra världskriget var ensamt i det ockuperade Europa om att få en tredubblad judisk koloni jämfört med före kriget, har fått sina fösta antisemiter. I det albandominerade FN-protektoratet Kosova norr om staten Albanien har trotset mot serberna nu gått därhän att man föreslår ett monument till Andra Prizrenförbundet: ett nybildat historiskt sällskap vill prisa "glömda nationalhjältar" som bråkade med serbiska diton mot slutet av andra världskriget, men glömmer självt att båda sidor fick vapen och uniformer av tyskarna - för att bekämpa en eventuell allierad landstigning.

Hittills har Balkans makteliter valt att sopa den växande antisemitismen under mattan. Man bortförklarar incidenterna som oskyldiga ungdomsbråk, även när förövarna är män och kvinnor i övre medelådern. Man hänvisar till sina kyrkors oberoende, fastän dessa stöttas av staten eller, som fallet är i Grekland, ingår i den. Samt hänvisar till menings- och yttrandefriheten - som dock är väldigt restriktiv vad gäller "känsliga frågor" såsom minoriteter och dylikt: se t.ex. Serbiens behandling av den albanska minoriteten i Preshevadalen, eller Greklands vägran (!) att skriva under EU:s konvention om minoritetsspråk (ytterligare ett i raden av grekiska exklusiviteter inom EU).

Optimisterna hävdar att Balkanländerna kommer att ta itu med sin antisemitism under inflytande av EU. Men med tanke på att EU varken reagerat eller planerar att reagera mot xenofobin och judehatet i sitt eget medlemsland Grekland, så är väl den förhoppningen inte mycket att hänga i julgranen. En Wergangeheitsbeweltigung på Balkan lär dröja länge till, helt enkelt: och om det mot förmodan sker någon gång, så blir det definitivt inte därför att européerna tryckt på.