Karadzics utlämning botar inte Serbien

Dr Radovan Karadzic, psykiatern som peppade Sarajevos gamla fotbollslag, skrev känslig kärleksdikt och anförde folkmordet på uppemot en halv miljon människor är gripen och ska utlämnas till krigsförbrytartribunalen i Haag. Jag minns ännu hans sista TV-sända hot från podiet i det bosniska parlamentet, från april 1992: 'Om det startar ett krig här i Bosnien, så kan jag lova er att det inte blir några muslimer kvar på slutet."

En vecka senare bröt helvetet loss. Krypskyttar från det centralt belägna Holiday In sköt mot ett fredligt demonstrationståg för ett enat Bosnien, bestående mest av Jugonostalgiker och gamla Titotrogna pensionärer. Hotellpersonalen stormade Karadzics rum för att få tag på honom, hans fru Liljana och dotter Sonja, men de hade flytt hals över huvudet. Strax därefter landade de första granaterna på Holiday In; under de 49 månader som staden var belägrad av Karadzic blev allén framför hotellet ökänd som Sniper Alley. Tidningarna sa att krypskyttarna arbetade på ackord, en skjuten man gav 20 tyska mark, en kvinna 50, ett barn 100: de var svåra att träffa, de små liven.

Under de följande åren fick en omskakad omvärld bevittna ett makalöst barbari, som på sina håll överträffade andra världskriget. Armétrupper som omringade hela samhällen och besköt dem urskiljningslöst till ruiner; kapitulationsvillkor som föreskrev rörelseförbud och särskilda igenkänningstecken för icke-serber; och så till slut veckoslutskrigarna "Tjetnitsi", frisläppta förbrytare ihopfösta med arbetslösa och gymnasieungdomar från Serbien, som svepte hus efter hus och slaktade överlevande. Blodbadets frisläppte en irrationell och hatisk ondska - i Jajce grävde man ut den muslimska begravningsplatsen och vräkte ut skeletten i floden, i koncentrationslägret Omarska fick söner bita loss sina fäders genitalier innan de sågades ihjäl - som dr Karadzic ansträngde sig för att sköta med ett rationellt sinnelag: först samhällets stöttepelare, sedan de intellektuella, sedan de övriga i vapenför ålder. FN:s expertkommission kunde i sitt slutrapport från december 2004 räkna upp till 202 koncentrationsläger för icke-serber och "nationsförrädare" i Republika Srpska.

De flesta är dock ense idag om att bosnienserbernas "president" dr Karadzic var blott ett verktyg för Serbiens ledare, Slobodan Milosevic. Det var dennes säkerhetstjänst RDB som hämtade dr Karadzic och installerade honom som ledare för Serbiska ungdomsorganisationen i Bosnien, förelöpare till det Serbiska demokratiska partiet SPS. General Ratko Mladic förde befäl över den 4:e armékåren i Prishtina, Kosova, innan han förflyttades av Milosevic till Bosnien. Den professionella trupper som sköte de regelrätta striderna för dr Karadzic fick uniformer, löner, vapen, bränsle och radarskydd från Belgrad, liksom också "veckoslutskrigarna" som partiledarna Seselj, Draskovic m.fl. bussade hjälpsamt in inför varje ny "offensiv". Serbiska inrikesministeriets antiterrorstyrka JSN, också kallade "de röda baskrarna" eller "Frenkis pojkar" efter sin chef Frenki Simatovic, tränade manskapet och bistod i strid. Serbortodoxa kyrkans synod tillhandahöll präster som skulle ge välsignelser och syndernas förlåtelser. S.k. intellektuella, journalister, författare m.m. som i årtioden hade ritat fram Storserbiens karta fick fritt fram i landets statskontrollerade medier för att artikulera "den serbiska synen": det var alltid muslimerna som hade börjat först, påståendena om övergrepp var lögner och antiserbisk propaganda, alt. begick alla sidor lika mycket övergrepp - teorin om lika goda kålsupare odlades fram. När Belgrad tappade lusten att leka krig - mycket tackvare USA:s resoluta ingripande - så knuffades dr Karadzic åt sidan och slakten avslutades lika tvärt som det hade börjat. Vid fredsöverenskommelsen i Dayton var dr Karadzic undangömd likt Frenkensteins monster; avtalet frammörhandlades och signerades egenhändigt av Slobodan Milosevic.

Allt detta vill Belgrad inte kännas vid idag när man gripit och ska utlämna dr Karadzic. Sic transit gloria mundi: mannen som anförde slakten av en halv miljon människor för Belgrads räkning ska få tjäna fädernelandet en sista gång och ensam bära hundhuvudet; Serbien hoppas rentav komma ett steg närmare EU genom att lämnna ut honom. Man hoppas inte helt i det blå heller, eftersom flera EU-länder, däribland också Sverige genom utrikesminister Carl Bildt, vill skänka guld och gröna skogar om bara dr Karadzic och Mladic utlämnas. Som av en händelse handlar det om samma länder som in i det längsta talade om farorna med ett internationellt ingripande mot bosnienserberna. "Att kriga för fred är som att knulla för att behålla oskulden", chikanerade Jacques Chirac jänkarna då (och glömde bort att de fått kriga två gånger för att befria hans hemland). "Serbiens regering visar handlingskraft", hävdar Carl Bildt idag (och glömmer bort att denna består bl.a. av Milosevics gamla socialister).

Sanningen är att dr Karadzic inte var Serbiens sjukdom, utan blott dess symtom - en av folkmördarna absolut, klart hemmahörande i Haags karantän för resten av sitt miserabla liv; men ondskan går djupare än de synliga topparna av alla isberg. Den går djupare än den politiska kast som beordrade folkmorden, eller de militärer och poliser som verkställde dem. Den Galna serbsjukan har i själva verket infekterat hela samhället: rader av intellektuella, journalister, författare m.fl. som skrev och ännu skriver hatiska böcker om De Andra; otaliga skollärare som ännu idag läser stolta högt ur samma böcker till sina skolelever; läkare som förestod tortyr och idag leder medicinska fakultet; biskopar som välsignade heliga krigare för Storserbien som idag leder Serb-ortodoxa kyrkan. Kuriosa: den "liberale" presidenten Boris Tadic satt under Milosevics sista år vid makten som ordförande för parlamentets utskott för samordning av säkerhetstjänsterna. Osv neråt i samhället: den serbiske löjtnant som i februari 1998 ledde massakern mot civila i Drenicaregionen i Kosova har idag överstegrad och jobbar som lektor på Serbiens polishögskola! -Symtomförteckningen kan göras ganska lång...

Därför kommer gripandet av Karadzic eller Mladic inte att bota Serbiens sjukdom, lika lite som att spotta ut loskor botar en förkylning. Det Serbien behöver är ett eget 'Vergagenheitsbewältigung', en holistisk och ärlig konfrontation med sitt förflutna och sin framtid, likt det som Tyskland tvingades göra efter andra världskriget. Innan det sker, så bör EU:s ledare tänka två gånger innan de lovar något till serberna.

Vi behöver en FRA-lag

Den tilltänka FRA-lagen i nuvarande form fick inte passera i riksdagen och är åter skickat på remiss till tunga instanser. Fler av dem har redan gjort tummen ner eller uttryckt oro i olika grad mot den, varför jag inte tror att de tar i den ens med tång på ett bra tag, även om den kommer igen kompletterad med en Integritetsombudsman. Riksdagsledamöternas No pasaran har gett oss alla en viktig respit och ska inte förringas, som en del bloggomaner tycks göra.

Jag för min del avser att svära i kyrkan och argumentera att det behövs en FRA-lag; du som får nervsammanbrott av sånt kan klicka vidare redan nu. Jag tycker förvisso att vi behöver en FRA-lag som har bättre integritetsskydd, men ändå. Det smärtar mig att se att så många fattar så lite om en så viktig sak.

De som propagerar mot en FRA-lag tycks ha fallit i ide strax före 9/11 och vaknat precis idag. Tror vi verkligen efter 9/11, de efterföljande bombdåden runtom i Europa, samt hoten mot svenska konstnärer, att terrorismen är inbillad!?Många tycks helt enkelt ha missat helt att även terroristerna har klivit in i postmodernismen. När ordet "terrorist" myntades först i Ryssland på 1800-talet så förfogande den ryske anarkisten på sin höjd över en handgranat, som han hoppades skulle få lyckoträff på och döda tsaren och hans familj. Han var medlem i en elitistisk adelsklubb vars medlemmar kunde räknas i ena handens fingrar och kunde ibland - som ryska tidningar från den tiden kunde beskriva - tas i örat mitt i staden av laglydig far till herrans tukt och förmaning, till polisens glädje och kamraters löje. Eller så kunde hans fästmö hota att bryta förlovningen och få honom på bättre tankar.

Den islamistiska terroristen idag är ett helt annat fenomen. Han - ty det är oftast han - vill inte döda tsaren för att befria medborgarna utan så många medborgare som möjligt, dig och mig och våra barn inklusive, för att straffa oss alla. Hans syfte är inte att medborgare ska kunna bilda autonoma kommuner och utöva fri sex, utan att uppnå världsherravälde för sin trosuppfattning. Han är ofta född i Väst och/eller har fått smaka på västerländsk utbildning, är mångspråkig, IT-mångkunnig och politiskt enögd. Han lider av samma mindervärdeskomplex som många bönder känner när de möter belevade stadsbor i metropoler, som i kombination med hans gröna fascism gör honom fullkomligt livsfarlig. Han flyttar ofta till andra sidan jordklotet från barndomens släkt och vänner, till en sekt där endast hatiska meningsfränder äga tillträde. Han skriver inte kärleksdikter på sin fritid, utan dammsuger internet efter ett massförstörelsevapen och drömmer våta drömmer om att spränga i luften ett kärnkraftverk. Han är fanatiskt massmördare med gudomlig mandat, gör ingen urskiljning mellan civila och krigförande, och sätter en ära i att döda så många så möjligt på ett så häpnadsväckande sätt som möjligt.

Det är inte bara tankesättet som ändrats, utan också antalet och möjligheterna som står till buds. I det gamla ryska klassamhället var läs- och skrivkunniga adelspojkar, ur vars led anarkisterna värvade sina rekryter, en exotisk och lätt identifierbar/kontrollerbar population. Att den gruppen också var introvert och samvetstyngd enligt dåtidens mode var heller inte till nackdel; ingen match för CSI:s moderna profilers, helt enkelt.

Till skillnad från Tsarrysland kan varje kotte idag läsa en bok och många stannar tyvärr ofta där: fabelns sinnrika varning för en som läst blott en bok har aldrig varit sannare än idag. Många i arabvärlden har riklig tillgång till halvdålig och illa underbyggd civilisationskritisk litteratur, men ingen intellektuell skolning att kritiskt granska den. Teknologins framväxt gör det möjligt för dagens skrupellösa islamistledare att rekrytera medhjälpare i världens fem kontinent. Den gör det slutligen också möjligt att sätta ett massförstörelsevapen i händerna på en halvskolad rekryt och lova honom ett evinnerligt liv med sjuttio oskulder om han spränger den mitt ibland oss. Det är möjligheter som den urprunglige terroristen inte kunde drömma om - och faktiskt inte heller önskade.

Att i denna värld propagera för att Sverige inte behöver frukta terrorismen är därför inte bara urbota dumt, utan direkt farligt. Argumentet att Sverige inte har något otalt med islamismen, eftersom vi inte är Irak och/eller vi ogillar Bush är möjigen än sämre. Faktum är att det finns moskéer idag där man öppet eller i det fördolda samlar pengar till jihad; dessa skickas iväg elektroniskt till bankkonton utomlands och finansierar sprängdåd mot västerländska intressen. Vi får inte ge upp för svaghetens argument, som vägrar rusta upp för att inte provocerar ondskan: en ny 'Peace in Our Time' i postmodern version.

FRA-förslaget får gärna för mig kompletteras med en Integritetsombudsman, strängare bestämmelser mot vidarebefordran av information, samt strängare reglering kring hanteringen av den s.k. överskottsinformationen, d.v.s. kollateral information som fastnat i nätet. Men onekligen så finns det ett klart behov, som rör allas vår säkerhet samt Svea Rikes förmåga att föra en självständig politik utan fruktan för terroristernas vedergällning. Att låta just försvaret att hantera den uppgiften är faktiskt smartare än att sprida avlyssningskapaciteten på fler instanser: då blir det svårare att ha överblick och lättare att undkomma demokratisk kontroll.

Statens främsta uppgift och enda existensberättigande är just det att man tryggar medborgarnas liv och leverne; svenska staten riskerar att misslyckas i denna sin mest grundläggande uppgift om man försummar att ha koll på terrorismen. I slutändan är en stark och levande liberal demokrati ändå den bästa garantin mot missbruk av sådana system.

Det står envar fri att välja sin favoriträdsla, men jag för en tänker inte frukta en försvarsmakt under civil ledning i ett land där jag kan rösta bort denna ledning vart fjärde år. Jag menar, vad är det värsta som kan hända: att de säljer vidare mina e-brev till McDonalds, eller ett försäkringsbolag? Det unnar jag dem gladeligen, ty alternativet är faen så mycket värre.

Förledd av Obamania

I och med Hillary Clitons beslut att kasta in handduken är den svarte Illinoissenatorn Barack Hussein Obama officiellt demokraternas kandidat i nästa presidentval i USA. För mig personligen har det varit en drömfinal, att en kvinna och en svart tävlat om posten som president för världens största demokrati. Som en passionerad Amerikavän kan jag inte annat än glädjas åt att landet så tydligt demonstrerar sin omtalade förmåga att överkomma sina begränsningar. Jag hoppas blott att europeiska länder - Sverige inberäknat - som i skydd av USA:s kärnvapenparaply tryggt kunnat bygga upp välfärd åt sina egna medborgare under decennier, följer just detta exempel.

Samtidigt är jag innerligt glad att jag som svensk slipper ta ställning via röstsedeln. Ty glädjen till trots, så hör jag envist en liten varningsröst i huvudet som gör mig mycket klyven.
Ta det här med skatterna, till exempel. Som senator för Illinois röstade Obama för att höja mer än 300 skatter och avgifter för att klara av delstatens kroniska budgetunderskott. De flesta ekonomerna skulle rygga tillbaka inför en sådan iver: om höjningarna betalas av företagare kan de anställa färre löntagare, eller måste rentav sparka en del av dem; om de betalas av löntagare drabbar det ändå företagen i slutändan. Som erfaren kommunalanställd kan jag dessutom intyga att offentlig sektor fungerar enligt mottot mycket vill ha mer: så i Sverige och troligen så också i USA. Vad jag förstår förblir Illinois en av de mest korrupta delstaterna i USA; vilket kan vara elakt förtal i stil med smålänningar mot blekingar, eller också ett kvitto - undertecknat 'Barack Obama' - på att högre skatter inte utgör någon universalmedicin.

Eller ta utrikespolitiken, ett område där Obama medger att han inte har någon erfarenhet. Det hindrar inte honom från yviga och besynnerliga policyuttalanden. I en intervju den 27 juli 2007 för CNN lovade han exempelvis att "tala förutsättningslöst" med "ledarna för Iran, Syrien, Venezuela, Kuba och Nordkorea": bara en sån sak! Karln antydde rentav att han kunde tänka sig att låta Iran och Syrien (!) "stabilisera" Irak:

"Om vi säger till dem [Iran och Syrien] att vi inte ska bli en permanent ockupationsmakt är vi också i positition att säga att de måste dra ett större lass vad gäller att stabilisera regionen".

Då ska man komma ihåg att de "ledare" som Obama vill tala med "förutsättningslöst" är - Venezuelas ledning undantagen - ett omvittnat pack mördare och kriminella, som bryter dagligen mot i stort varenda paragraf i FN:s karta om mänskliga rättigheter. Human Rights Watch, Amnesty International och FN:s råd för mänskliga rättigheter betecknar enhälligt Nordkorea som "en av världens mest repressiva stater", som "vägrar sina medborgare rätten till information, föreningsfrihet, rörelsefrihet och religionsfrihet" och där det förekommer "godtyckliga arresteringar, tortyr och avrättningar", bl.a. Samma beskrivning gäller i stort även Iran och Syrien. I Venezuela kränker man blott informationsfriheten; det senaste lagförslaget som gav presidenten ensamrätt att utropa undantagstillstånd utan tidsbegräsning drogs häromsistens tillbaka av densamme efter larm från internationella mr-grupper. Men Venezuela har ertappats med att bistå FARC-gerillans knarkbaroner och kidnappare på andra sidan gränsen i Columbia, så el Presidentes världssyn behöver vi nog inte gissa oss till.

Att låta Iran och Syrien "stabilisera" Irak tar ändå priset. För det första är de inte så värst stabila själva, till att börja med. För det andra så är det just dessa två länder som pekas ut som de främsta stödkällorna till terroristerna i Irak. Hezbollahs och Syriens bilbomba-först-och-fråga-sen-policy i Libanon ger en tydlig fingervisning om hur en sådan "stabilisering" skulle se ut. Om dessa länder får forma Irak efter sitt anlete är allt hopp ute för de miljoner irakier som i dagsläget inget annat än hoppet har.

Att Obama är beredd att "tala förutsättningslöst" med dessa förbrytare sänder kalla kårar längs ryggraden. "Förutsättningslöst" kan ju bara betyda en sak. Nämligen att han avser att blunda för deras brott mot sina egna och andras medborgare och strunta blankt i hur det går med irakierna, bara han får uppfylla sitt vallöfte om "en hedervärd reträtt". Jag vet inte riktigt vad Obama menar med Change, för detta har vi nog sett förr.

Ser man till vilka beslut som Obama fattat i sin politiska karriär, som inte alls är så kort som det sägs - han har inte varit länge i Washington DC men har en ansenlig politisk karriär från hemstaten i Illinois - men också i sitt privatliv, så blir varningsrösten till ett ylande. Bl.a. att han varit med att rösta ner ett lagförslag om sjukvårdshjälp till överlevande abortfoster i en sorts sen abort som är tillåten i Illinois, eftersom det enligt honom kunde kränka kvinnors aborträtt: Elisabeth Hermodssons blodisande varning för idealism är det första jag kom att tänka på. Eller att han fått pengar till skänks (?) av en nyligen korruptionsdömd filur för att köpa en stor hustomt, som för övrigt ligger nästintill den dömdes.

När allt kommer omkring så inser jag att jag kanske förletts av Obamania av fel skäl. Kanske var han en bra projektionsduk för mina egna önskningar och förhoppningar. Eller så tänkte jag mer på hudfärg än på politik. Vilket är förstås fundamentalt fel, naïvt i bästa fall, ett slags förädlad/muterad rasism i värsta. Man ska ju trots allt hålla ögonen på bollen: i ett politiskt val är det ändå synen på politiken som borde styra. -Till mitt försvar vill jag ändå framföra att jag fått självinsikt och bedritivt ihärdig research på egen hand - det är mer än vad man kan säga om flertalet som orerar om valet därute.

Du som framhärdar i ditt stöd till Obama behöver dock inte ge upp. Han verkar nämligen rätt flexibel. Jänkarna stämplar sånt som flipp-flopp, men det kan ju lika väl vara sunt tänkande. Obama var exempelvis en eldig motståndare till Irakkriget som senator i Illinois, men har faktiskt tonat ner sin retorik i Washington DC. Där han har vid upprepade tillfällen röstat emot demokraternas krav på en tidtabell för ett trupptillbakadragande; ja, han har t.o.m. röstat ja till flera budgettillägg maa Irakkriget. Och pengarna, dem hann han betala tillbaka innan det hela läckte till medierna. Så vem vet, han kanske inte är sämre än den där andre snubben ändå.

Kosova, erkänt men ohjälpt

Den 17 februari förklarade sig Kosova självständigt och glädjescenerna i huvudstaden Prishtina visste inga gränser. Knappa fyra månader senare är glädjen betydligt mer uppdämd.

De sociala och ekonomiska problemen kvarstår. Kosovaren har alltjämt en inkomst på 800 euro/året i snitt, c:a 10 gånger lägre än de bulgariska eller rumänska uppkomlingarna i EU; det är ett BNP per capita som faktiskt understiger Rwandas. 38 procent av befolkningen är alltjämt fattiga eller extremt fattiga enligt Världsbankens definition och lever på - eller under - 1.5 euro/dagen; man har minst barn i utbildning och högst barndödlighet i Europa. Arbetslösheten har rentav ökat med 5.7 procent och är idag högst i världen efter Etiopien; unga och kvinnor har 62 procents arbetslöshet och 90 procent av dem är långtidsarbetslösa. Det hela kunde ha börjat bättre, helt enkelt.

För att klara biffen behöver Kosova både donationer och investeringar i form av utländskt riskkapital. Men donationstrenden är i en tydlig nerförsbacke, sedan 2004 har den minskat årligen och 2007 års budget på lite drygt 1 md euro fick bygga helt på inhemska inkomster från tull, skatter, samt försäljning av tidigare samhällsägda (d.v.s. socialistiska) företag. Kosovas regering väljer förstås att se sin svaghet som en dygd och framställer detta som en enastående framgång. Donationer är ett annat ord för allmossa, säger man, och man vill hellre se investeringar från inhemsk och utländsk riskkapital i stället. Men ideliga elstopp, flagnande asfalt på motorvägar och försinkade projekt om vägbyggen talar tydligt om hur hårt landet ändå blir drabbat av donationstorkan.

Den inhemska riskkapitalet lyser med sin frånvaro. Under 2007 investerade inhemska entreprenörer 284 mil euro, dock mest i företag med lågt värdeökaning inom service- och restaurangnäringen. Kuriosa: detsamma organ hävdar självt i sin kvartalsrapport att utvecklingen beror troligen på den kolonialekonomi som s.k. 'internationals' och hjälporganisationer skapat i Kosova, där fokus ligger på snabba cash.

Värst är att det internationella riskkapitalet, som man desperat hoppas locka, för närvarande flyr Kosova som djävulen flyr korset. I 29 privatiserings- och bolagiseringsomgångar av gamla socialistiska företag har Kosova kunnnat casha in lite drygt 321 mil euro, varav de flesta albanska eller utlandsalbanska. Riskkapitalet har uteblivit också från gruv- och energisektorn, som möjligen är det som Kosova kan tävla med också internationellt. Hittills har blott 2.65 mil euro lagts ut av utländska gruv- och energibolag för s.k. inledande fisibilitetsstudier, d.v.s. undersökningar huruvida det över huvud taget är lönsamt att investera.

Det är ingalunda vad regeringen hade hoppats på och inte ens en droppe i havet jämfört med hur mycket Kosova behöver. Utvecklingsstrategin 2008-2020 är ett hemligstämplat utredningsdokument som Kosovas förra regering beställde, där både inhemska och utländska ekonomiexperter bidrog. Dokumentet fastslår att Kosova behöver 2.2 md euro i offentliga investeringar, 3 md euro i inhemsk riskkapital, samt 2.2 md euro i utländsk dito, för att upprätta någorlunda fungerande förutsättningar för en ekonomisk tillväxt.

Förra regeringen fick utredningen i handen i april 2007; utredningssamordnaren fick sparken och hans kontor lades ner knappt en vecka senare genom ett dekret (!) från förra premiärministern Agim Çeku. Läser man utredningen hajar man snabbt varför: sämre PR inför en annalkande självständighetsförklaring får man leta efter.

Ändå vore det fel att peka ut kosovarerna som boven i dramat. Fler kosovariska regeringen i följd har arbetat för att införa ett av världens mest handelsvänliga system med tullsatser mellan 0 och 10 procent. Att starta ett företag kostar mellan 10 och 200 euro och tar ett par timmar. Man tillåter också utländsk valuta för alla inhemska transaktioner, vilket har etablerat euron som valuta i landet.

Landet lider förvisso av korruption och brottslighet, men så är inte grannländerna imuna mot dem heller. Frågan är också om inte korruptionen, liksom resten av ekonomin, är kolonial. I Kosova säger man öppet att när korruptionen är femsiffrig är den inhemsk; när den är sexsiffrig eller högre är det FN-styret som står bakom.

Den senaste FN-rapporten om laglydigheten i Europa (ja, FN använder våra skattepengar för att skriva såna rapporter också) hävdar emellertid att hela Balkan - inklusive Kosova - verkar ha fått bukt med den organiserade brottsligheten och uppvisar en bra trend vad gäller korruptionsbekämpning. Det första officiella beslut som Kosovas nyvalda regering fattade i februari 2007 var mycket riktigt att anställa en egen oberoende utredning av korruptionsskandalerna kring landets tre vittomtalande guldgäss, Prishtina International Airport, landets post-telekom, samt energibolaget KEK. Huruvida detta kan rucka på de feta 'internationals' som skott sig där återstår att se; mer än så kan en Kosovaregering faktiskt inte göra.

Ty när allt kommer omkring, så styrs Kosova fortfarande - sin formella självständigeht till trots - inte från Prishtina, utan från New York, från Bryssel, samt i vissa landsändar alltjämt från Belgrad. Det är detta makalösa virrvarr med FN, EU, Serbiens rebelliska enklaver, samt en folkvald men maktlös regering i Prishtina, som får det internationella riskkapitalet att fly Kosova som djävulen flyr korset.

Inte undra på att ekonomisk utveckling uteblir då. Det Kosova behöver är en tydlig och transparent styrning och en fungerande centralmakt; alltså inte oximoronen "villkorad självständighet" och all den röra den innebär, utan en riktig självständighet, redan här och nu. Tyvärr står vi inte närmare den idag än den 17 februari.

Mer konstigt då att de inhemska kapitalisterna ändå vågade satsa 284 mil av sina surt förvärvade euros i en sådan riskfylld företagsmiljö. Men så är ju oftast entreprenörerna ett lands riktiga hjältar - i Kosova likväl som i Sverige.

Energiduell om Balkan

Att Sydosteuropa börjar skrälla på fler områden än schlagerfestivalen har inte undgått ekonomer och företagsledare. Ungern, det misshandlade styvbarnet som förlorade både landsdelar och framåtsanda efter 1990-talets alla krig, är nu med i EU och tar emot rekordhöga utländska investeringar, årligen c:a 30 procent mer (!) än året innan. Rumänien har som första EU-land infört ’flat tax’ på 16 procent som lockar till sig enorma investeringar och hjälper till att hålla både inflation och arbetslöshet på rekordlåga 4 procent. Underbarnet Bulgariens tillväxt förutspås ligga i år på 6,1 procent årligen för fjärde året i rad, drygt dubbla tillväxttakten än hos ’de gamla’ 15 i EU. Även Albanien har fått igång sin rostiga motor, med en årlig tillväxttakt på 7.3 procent, ett stabiliserings- och associeringsavtal med EU och en officiell inbjudan att ansluta sig till försvarsalliansen NATO; Ericsson har svensk personal på plats i Tirana, liksom Electrolux, AtlasCopco och Volvo lastvagnar.

Den dramatiska tillväxtökningen i Sydosteuropa drar också med de krigsdrabbade delarna av det gamla Jugoslavien. Slovenien är redan med i EU, uppfyller med råge kriterierna för valutasamarbetet ERM II (med i eurozonen sedan 1 jan 2007) och har en stabil årlig tillväxt på 4 procent, där lejonparten av både import och export sker med EU. Kroatien står redan med ena foten i EU och har en tillväxttakt på i snitt 4 procent. Makedonien har redan fått en rad större projekt i miljardklassen godkända av Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling samt Världsbanken. Montenegro har också siktet inställt på EU och placerar redan idag drygt 90 procent av sin industriproduktion utomlands. Till och med sorgebarnet Kosovas ekonomi övergick från regress till tillväxt under 2006 och 2007, om än med anspråkslösa 2-3 procent/år, med utländska investeringar som i dagsläget uppgår till en tredjedel av BNP (mer än de flesta länderna i Mellanöstern) och som väntas öka ytterligare efter självständigheten. Serbien har också haft en tillväxttakt på 6.3 procent/år de senaste åren och fick denna månad (apr 2008) äntligen ett SA-avtal med EU, mycket tackvare EU:s önskan att rikta in det serbiska ekonomiska snälltåget mot en europeisk slutstation.

För EU:s del handlar dock det serbiska SA-avtalet inte om filantropi. Både Serbien och de övriga växande ekonomierna hämmas av energibrist och måste få sina behov tillgodosedda, eller åtminstone lindrade, om de ska nå samma nivåer som väst.

Ergo South Stream, Rysslands erbjudande om gasledningar i miljardklassen med Serbien som regional insamlingspunkt, som är tänkt att förse hela Sydosteuropa och vidare Italien och EU med ännu mera rysk gas. Projektet lanserades i juni 2007 som ett gemensamt projekt av Paolo Scaroni, VD:n för Italiens statliga energibolag ENI, och dåvarande VD:n för Gazprom, en viss Alexander Medvedev; om det senare namnet klingar bekant, så är det Rysslands nuvarande tsar, förlåt: president. För EU:s del handlar det alltså att förekomma hellre än att förekommas.

Ty en sak är klar: South Stream (Juzjnij Potok på ryska) är den största enskilda satsningen i rysk ekonomi efter Stalins industrialisering på 1930-talet. Det är i själva verket ett ryskt-italienskt joint venture registrerat i Schweiz som South Stream AG, avsett att leda 31 miljarder (!) kubikmeter gas årligen längs ett 900 km lång pipeline från Beregovayas gaskompressor vid Svarta havet via hamnstaden Varna i Bulgarien till Italien och EU. Avstickare från South Stream ska gå genom Ukraina, Rumänien, Ungern, Kroatien, Bosnien och Herzegovina och Slovenien, med Serbien som största depåanläggning inför vidare transport mot Italien och eventuellt fler intresserade länder i Centraleuropa (österrikiska Baumgarten and der Marchs gasdepåanläggningar har redan prospekterats av nyfikna ryssar). Prislappen är också därefter: 70 – 100 miljarder kronor enligt projektägaren SSAG; eller lite drygt 195 miljarder kronor, om man – som jag – hellre tror USA:s energidepartement.

Varför jag hellre tror dem? Ja, dels brukar ryska projektägare alltid salta väglaget med överoptimistiska prognoser vid take off och landning. Dels borde jänkarna om några veta vad det kostar att bygga pipelines genom Balkan, eftersom de har egna framskridna planer på sådana. Ty ryssarnas SSAG byggs inte ut i Terra nulla, utan rakt över jänkarnas ömmaste tår. I USA:s officiella strategidokument för 2000-talet, som USA:s utrikesdepartement författat i samarbete med bl.a. det amerikanska energidepartementet, står nämligen just trekanten Svarta havet – Balkan – Mellanöstern som ”det strategiskt viktigaste området för USA” under oöverskådlig framtid.

USA:s energidepartement sponsrar redan det USA-registrerade AMBO Inc, som står för Albania, Macedonia, Bulgaria Oil. AMBO Inc. är tänkt att föra 119 ton kaspisk olja per dag via 894 km långa ledningar från den bulgariska hamnen Burgas till den albanska hamnstaden Vlorë i centrala Albanien, där amerikanska supertankers ska ligga för ankar. Ett trilateralt avtal mellan de berörda Balkanländerna undertecknades den 31 januari 2007, där Balkanländerna åtog sig ansvaret att bygga, operera och underhålla gasledningarna; att det ska ske med amerikanskt finansiellt stöd är underförstått för alla (kalaset kostar inte mindre än 9.7 miljarder kronor).

Jänkarna är heller inte de enda som gräver på Balkan. EU kör sedan ett årtionde tillbaka sitt eget race med Nabucco Pipelines, en grundsten i EU:s omfattande Transeuropeiska energinätverk. Syftet med Nabucco är att ”diversifiera energikällorna”: iransk, irakisk, azerisk, kazakhisk, turkmensk, egyptisk and syrisk naturgas ska lätta det ryska struptaget om EU:s energisektor (Gazprom täcker drygt en fjärdedel av EU:s energibehov). Nabucco Gas Pipeline International GmbH, registrerat 2004 som ett multinationellt joint venture med säte i Wien, är nu villigt att betala närmare 10 miljarder kronor för att bygga 3.300 km egna gasledningar från hamnstaden Erzurum i Turkiet till Baumgarten an der March – samma ort alltså som nu ryssarna lägger bud på genom SSAG.

Den här duellen har inte uppmärksammats i Sverige, där man mest larmat mot ryska Gazproms planer på North Stream, gasledningar som ska gå längs svenska vatten för att förse Nord- och Centraleuropa. Skillnaden är dock att SSAG ska lägga sina klor på nya och bräckliga demokratier. Dessa blir nu utsatta för samma omilda påtryckningar (vissa kallar dem ren utpressning) som Ukraina, Georgien och de baltiska länderna har fått känna på under de senaste åren. Som om detta inte var nog har ryssarna också en Blue Stream, som har siktet inställt enkom på Turkiet, samt en nordafrikansk gasledning: man tänker helt sonika lägga beslag på de energikällor som EU är så desperat att nå för att undkomma det ryska björngreppet. En framtid där varje glödlampa, varje spis och varje värmeelement i väst styrs från Moskva – där har du den nya ryska stormaktsdrömmen i en nötskal.

I denna Grand Manouvre har alltså Balkan återigen kommit att bli en viktig pusselbit. Balkan har ibland kallas för ”en bro mellan civilisationer”: en bro som tyvärr många trampar på. Om denna bro ska återerövras för den ryska intressesfären eller får växa fritt som en del av det nya Europa kommer i slutändan att bero på vem som vinner den här duellen.

Serberna vänder Europa ryggen

En majoritet av serberna anser att Kosovafrågan bör lyftas "till varje pris" som villkor för medlemskap i EU.

Drygt 40 procent tvekar inför eller motsätter sig helt att bli medlemmar, enligt en färsk undersökning från Gallup som genomfördes före Kosovas självständighet den 17 februari.

Undersökningen, som utfördes för det NATO-vänliga Serbiska Atlantrådet, bekräftar farhågorna om att serberna är klyvna inför en integration i Europa, främst p.g.a. utvecklingen i Kosova.

59 procent av serberna stödjer förivsso i princip Serbiens närmande till en "euroatlantisk integration". Men hälften av de utfrågade svarar att medlemskapet i EU ska villkoras "till varje pris" med att Serbien får igenom sina krav i Kosova. 24.4 procent av serberna är dock helt emot en integration, medan ytterligare 17.1 procent tvekar.

Gallups enkät genomfördes på en population av 1020 vuxna serber över 18 år mellan den 7 och 12 februari, d.v.s. före Kosovas självständighetsförklaring den 17:e samma månad. Bedömare som kommenterat resultatet i serbiska medier fruktar att serbernas allienering från Europa ökat ytterligare därefter.

Kosova får vapenleveranser från USA

Kosova får fortsättningsvis amerikanskt vapenstöd för att stå emot hotet från Serbien. Stödet, avsett att skapa en liten men vass armé, väcker ramaskri i Belgrad och har fått Ryssland att agera i säkerhetsrådet.

Beslutet att leverera vapen till Kosova fattades igår av USA:s president George W Bush, enligt uppgift i Vita Husets hemsida "för att stärka Kosovas kapacitet att bekämpa terrorism".

Beslutet fattas mot bakgrund av det nyligen kvästa upproret i den nordliga staden Mitrovica vid gränsen till Serbien, där extremister i den serbiska enklaven lyckades driva ut FN-adminsitrationen, ta över nyckelbyggnader i samhället och genomföra flera sprängattacker mot icke-serbiska hus innan de slogs tillbaka av en internationell militärstyrka.

K-Forsoldaterna möttes dock dessförinnan av eld från bl.a. krypskyttar och AK47:or, men också kulsprutor, handgranater och raketgevär; till sist fick man sätta in helikoptrar och pansarfordon för att bryta igenom extremisternas försvarslinjer.

Nu verkar den amerikanska administrationen ha fått nog av serbiska nationalister. Det 2 500 man starka Kosovo Security Force, som är tänkt att bildas framöver, ska tränas och utrustas för att själv kunna ta itu med dylika situationer.

Enligt Bruce Jackson, som leder det inflytelserika Project for Democracy i Washington DC och som intervjuades i lokala medier ikväll, så handlar det inledningsvis om "småkalibriga vapen och kommunikationsutrustning".

"Tittar man noga vad som är avsett att skeppas över [till Kosova] så inser man att USA vill stärka en sorts lokal gendarmeri, som ska kunna ta itu med våldsdemonstrationer och agera mot terroristangrepp", sa han för BBC på albanska natten till idag.

Den amerikanska ambassaden i Belgrad lät dock idag antyda att stödet kan öka i paritet med det militära stöd som USA ger till andra länder i regionen.

"Det är rutinbeslut likt dem som vår administration fattat tidigare också för Serbien eller andra länder på Balkan", hette det i ett uttalande från ambassaden. En del Belgradmedier menade att uttalandet utgjorde "sista varningen" till Serbien, lägg ner bråken i Kosova eller stå för konsekvenserna.

De första officiella motreaktionerna kom dock inte från Serbien, utan från Ryssland. Den ryske ambassadören i NATO Dmitri Rogozin varnade att USA hotar maktbalansen på Balkan och krävde ett möte i FN:s säkerhetsråd om Kosova.

"De [USA] säger att de vill stärka Kosovo mot terrorismen, men Kosovos ledning är själva gamla terrorister. Det är helt obegripligt", sa Rogozin till Reuters igår.

Rogozin, som har generallöjtnants grad, är ökänd som en hårdför typ; vissa menar att han skickades till NATO-högkvarteret i Bryssel just därför. I januari i år hotade han bl.a. att upprätta ryska militärbaser i Serbien om USA skulle erkänna ett självständigt Kosova. Han fick dock backa senare och skyllde på "felöversättning" i västliga medier.

Den förste att reagera i Serbien var premiärminstern Vojislav Kostunica, som varnade USA mot "ett nytt djupt felaktigt steg i Kosovo". Han gissade att beslutet skulle väcka "folkligt missnöje" i Serbien; flera av hans hantlangare gick mycket riktigt snabbt ut för att uttrycka ett sådant å serbiska folkets vägnar.

"Kosovo ska inte ha en egen armé, det utgör en röd linje för oss som vi inte kan tillåta att man korsar", uttryckte sålunda Dusan Spasojevic, statssekreterare vid det serbiska försvarsministeriet.

"Det handlar inte om polisiär utrustning, Vita Huset säger uttrycklingen att det handlar om 'försvarsmaterial'. Nu ger de [USA] inte stridsvagnar och flygplan till Kosovo det första de gör, men det är material som behövs för att bygga upp en militär från början", säger Zoran Dragisic, föreläsare på det statsstödda civilförsvarsfakultetet i Belgrad, till B92. "Det kan vara första steget mot att Pristina återinförlivar med våld [de Serbienstödda enklaverna i] norra Kosovo".

Den oberoende militäranalytikern Tomislav Djurin anslår dock en lägre ton. Han menar i stället att leveranserna kan knappt klassas som militära.

"Vi får tro på USA när de säger att man vill stärka Kosovos säkerhet och förmåga att slå till mot terrorismen. Jag tror inte att det här är riktat specifikt mot Serbien", säger han.

I Kosova däremot ses de amerikanska vapenleveranserna som en livlina, inte minst efter de omskakande rapporterna från Mitrovica. Premiärminister Hashim Thaçi välkomnade beslutet.

"USA ställer upp enormt, vi har fått en specifik och utmärkt relation. Kosova utgör inget hot mot sina grannar men det måste få försvara sin demokrati mot extremism och våldsexcesser likt dem som vi alla sett på TV de senaste dagarna", sa han med tydlig referens till extremistupproret i Mitrovica.

De amerikanska vapenleveranserna går till Kosovo Security Force, en 2 500 man stark och multietnisk försvarsstyrka med en aktiv reserv på 800 man. Enligt Martti Ahtisaaris fredsplan som Serbien förkastade men Kosova godtog och som nu ligger till grund för Kosovas självständighet, ska KFS inte förfoga över tyngre artilleri, stridsvagnar eller flygplan.

"Kroatiska underrättelsetjänsten bistår Kosova"

Kroatiska underrättelsetjänsten SOA hjälper regeringen i Kosova med klassificerade underrättelser, som bl.a. bygger på avlyssning av serbiska militära, polisiära och civila kommunikationer. Nyheten, som slagit som en bomb i Kroatien, publicerades igår i en kroatisk dagstidning och avhandlas i dag av de flesta konkurrenterna.

Bland de uppgifter som SOA ska ha vidarebefordrat till Kosova ingår en serbisk plan för hemlig infiltration i de serbiska enklaverna i Kosova, som ska understödja och samordna de lokala kosovaserbernas olydnad mot Kosovas regering. Underrättelserna är så exakta att de till och med uppger vad de serbiska underrättelseagenterna får i ett särskilt lönepåslag för sina hemliga operationer i Kosova.

SOA ska enligt uppgift också ha vidarebefordrat uppgifter om serbiska militära och polisiära trupprörelser i södra Serbien vid gränsen mot Kosova.

Kosova har ingen civil underrättelsetjänst, åtminstone inte officiellt. Det är dock en offentlig hemlighet att det funnits två konkurrerande albanska underrättelsenätverk, som tillhört den avlidne presidenten Ibrahim Rugovas parti LDK, respektive UÇK-ledaren tillika sittande premiärministern, PDK.

UÇK-gerillans arvtagare inom Kosovas värnkår TMK har dock hela tiden haft en egen underrättelsetjänst, som har fått stöd från både staten Albanien och vänligt sinnade västmakter. TMK har på papperet haft en roll som motsvarar svenska räddningsverket, men dess befäl och meniga samt också Kosovas politiska ledare har hela tiden gjort klart att de ser TMK som kärnan i Kosovas blivande armé.

Rykten i Prishtina säger att partienas informella men högst effektiva underrättelsenätverk har börjat samordna sin verksamhet sedan LDK och PDK ingått i regeringskoallition. Tanken är att dessa ska bilda stommen i Kosovas blivande civila underrättelsetjänst.

Enligt uppgift i kroatiska medier är det kroatiska SOA:s chef Tomislav Karamarko som "på egen hand" inlett det hemliga underrättelsesamarbetet mellan kroatiska underrättelsemän och kosovariska diton. Samarbetet ska dock inte ha underställts parlamentet eller ens Kroatiens president för godkännande.

"Serbien vill provocera fram våld"

Serbiens Helsingforskommittén anser att regeringen i Serbien vill provocera fram våld som ett sätt att åstadkomma en etnisk delning av Kosova. Regeringen går därmed åter över en röd linje, som det internationella samfundet inte kan acceptera stillatigande, sa Sonja Biserko, som leder den serbiska Helsingforskommittén.

Biserko var inbjuden igår till ett rundabordsamtal om mänskliga rättigheter i Serbien, där också andra mr-aktivister och journalister var inbjudna.

Dusan Janjic vid Forum för etniska relationer konstaterade också att serbisk-albanska relationer är nyckeln till stabilitet på Balkan. Han tror att Ryssland "inte förlorar någonting" på att bråka om Kosova, men att Serbien och EU har mycket att förlora.

Bosko Jaksic från dagstidningen Politika var kritisk mot hur serbiska regeringen agerat efter Kosovas självständighet. "Regeringen har förvandlats till ett lantmäteri, man tänker endast på territoriet och glömmer bort helt livskvalitén för serberna i Kosova", sa han.

"NATO och UNMIK står över lagen"

FN-styret UNMIK och de NATO-ledda fredsbevararna inom K-Forstyrkan i Kosova sätter sig över lagen i Kosova. Den nya EU-missionen EULEX, som är tänkt att efterträda UNMIK, måste därför leda med ett gott exempel och ta genast itu med den juridiska ansvarsfrågan.

Det är en bedömning som de ansedda människorättsorganisationerna Amnesty International, Human Rights Watch, samt den norska Helsingforskommittén, gör ett gemensamt uttalande i dag.

Mr-organisationerna poängterar att UNMIK har fått kritik av FN:s egna råd för mänskliga rättigheter, samt från Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa OSSE och från Europarådet, för brott mot kosovarernas grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.
Det finns heller ingen oberoende myndighet som kan granska K-Forstyrkans agerande i Kosova, det är de enskilda länderna som bidrar som bedömer vad som är lämpligt agerande och ansvarstagande.

"Om EU vill bidra till att bygga upp respekten för mänskliga rättigheter och en rättsstat i Kosovo, så måste man leda med ett gott exempel", säger Holi Kartner vid Human Rights Watch.
De internationella styr- och säkerhetsorganen i Kosova bör exempelvis tillåta "utomstående, seriösa och oberoende utredningar av påstådda brott mot mänskliga rättigheter", heter det i uttalandet.

De tre mr-grupperna kräver också att Kosovas egna ombudsman för mänskliga rättigheter får mandat att utreda även påstådda brott mot mänskliga rättigheter begångna av de internationella organen inklusive K-For.

"De internationella organen och EULEX bör vidta alla åtgärder för att möjliggöra ombudspersonen att utreda påståenden om brott [mot mänskliga rättigheter] begågna av de internationella organen. Man behöver också säkerställa mer transparens i de fall där internationella domare och åklagare är inblandade", heter det i uttalandet.

Uttalandet från de tre ansedda grupperna kommer efter en serie avslöjande artiklar i kosovarisk press som bl.a. uppdagat grova oegentligheter i rättegången mot en 26-årig svensk med albanska rötter.

Svensken Jeton Kiqina dömdes förra året mot sitt nekande till 16 års fängelse för ett mord, trots att åklagarens huvudvittne meddelat att han utsatts för hotelser och tortyr av internationella poliser för att underteckna en "bekännelse".

Kosova är inget misstag

Jonas Duveborn betecknar i Kristianstadsbladet den 5/3 Kosovas erkännande som ett misstag. Han oroas för hur folkrätten drabbas, samt för att man gett incitament till fler oroshärdar. Han tycker att omvärlden varit passiv för att motverka serbernas flykt från Kosova och den etniska separationen, samt att Kosova inte har en chans ekonomiskt. Kosova blir en ännu värre huvudvärk för EU framöver, spår han.

Det är vanligt att man är skeptisk inför större förändringar, det är en naturlig reaktion. Men Duveborns oro bygger delvis på felantaganden.

Folkrätten är inte ristat i stentavlor, utan är stadd i stadig utveckling. Den består av suveränitetsprincipen, men också av självbestämmandeprincipen. Man avgör från fall till fall och i Kosova vägde den senare principen över. Serbien hade heller inte utövat kontroll över territoriet i drygt åtta år, man kunde inte åberopa någon suveränitet i strikt mening.

Fallet är unikt i Europa, Serbien har mördat, våldtagit, fängslat och etniskt rensat miljoner medborgare. Serbiens politiska och militära ledare har åtalats och dömts för dessa brott i en FN-tribunal, många är alljämt efterlysta. Inget annat EU-land har betett sig så mot sina minoriteter. Det går inte heller att jämföra Kosova med de banditstyren som Putinryssland stöttar med vapen och pengar i Kaukasus. Däremot kan det finnas andra liknande fall längre bort i världen, men där kan Kosovas självtändighet bli någonting bra. Kriminella regimer får framöver tänka efter både två och tre gånger innan de släpper loss banditer och mördare i uniform. Själv ser jag Kosovas erkännande som en direkt konsekvens av Serbiens brott mot både folkrätt och flera riktade resolution i FN:s säkerhetsråd (7 stycken bara mellan 1998 och 1999).

Jag tycker som Duveborn att det är ett problem på många plan att tiotusentals kosovaserber flytt Kosova, de flesta i samband med Serbiens trupptillbakadragande. De hatbrott som inträffat efter befrielsekriget har också satt spår. Fast man kan inte hävda att FN/EU eller Kosova varit passiva. Det största integrationshindret är Serbien, som konsekvent arbetat för att separera kosovaserber. Man har uppmanat dem att vägra betala skatt, riva el- och vattenräkningar, avgå från sina jobb, bojkotta alla val o.s.v. och stämplat alla avvikande kosovaserber som förrädare. Och detta inte bara efter Kosovas självständighet utan oavbrutet sedan 1999, vilket flera officiella OSSE-rapporter kan intyga. Jag noterar förbryllad att Duveborn valt att utelämna detta helt.

Världsbankens experter har bedömt att den olösta statusfrågan varit störta problemet för Kosova, både vad gäller dålig ekonomi och andra efterföljande problem. Men Kosova har naturtillgångar, zink, bly, nickel, silver och guld, samt de näststörta kolfyndigheterna i Europa. Man har en ung och mångspråkig befolkning samt världens handelsvänligaste system med tull- och skattesatser som varierar från 0 till 10 procent. Ekonomisajten E24.se skriver att Kosova kan faktiskt bli en bra affär också för svenska företag. Därför tror jag med fler att Kosova kan tvärtom bli en tillgång för Europa, däribland också Sverige.

Många felantaganden om Kosova

Christian Braw uttryckte i Dagen den 5/3 sin skepsis inför det Kosova som Sverige nu erkänt. En genomgång av hans argument visar dock att de bygger mycket på felantaganden och fördomar.

Efter Sovjets fall har ett fyrtiotal gränser ändrats i världen, länder har bildats, slagits ihop, delats och/eller försvunnit, utan något förhandsgodkännande från världssamfundet. När Kroatien utropade sin självständighet var en tredjedel av dess territorium ockuperat och centralregeringen i Belgrad helt emot. Det fordras alltså inga godkännanden från världssamfundet, än mindre från en centralregering, för att utropa sin självständighet. Däremot krävs det att man får ett erkännande i efterhand, något som Kosova nu har fått.

Avgörande har varit att Serbien bedrivit organiserad statsterror mot civilbefolkningen i Kosova, varvid man dödat, våldtagit, fängslat eller fördrivit drygt 1.5 miljoner människor. I processen har man förstört ekonomiska värden för 8 miljarder USD och skövlat en ovärderlig kultur- och religionsskatt. Serbien hade heller inte någon kontroll över territoriet i åtta år och kunde därför inte åberopa någon suveränitet. Det är märkligt att Braw inte nämner något av allt detta i sin artikel.

Lika märkligt är det att hävda att albaner, vars rötter går tillbaka till antiken, är någon slags ”invandrare” i Kosova. Det är en syn som Braw delar med regeringen i Serbien och Sverigedemokraterna här hemma. Som nysvenskar blir vi illa berörda av att Braw brukar begreppet ”invandrare” även i miljöer som Kosova, där man levt sida vid sida i drygt 1 500 år!

Det stämmer heller inte att albanerna skulle varit privilegierade under osmanska riket. Albanernas nationalhjälte Georg Castrioti Scanderbeg, vars flagga vi såg vaja överallt efter Kosovas självständighet, fick titeln Kristi Atlet för sin fanatiska kamp mot osmanska imperiet. Efter hans död blev albanerna imperiets ”förbjudna folkslag”: en bok på albanska kostade en livet, att verka för en albansk stat kostade detsamma också ens släktingar i flera led. Inte undra på att albanerna övergick till islam. Jämfört med dem fick serberna en rätt behaglig tillvaro i imperiet. De bedrev äktenskapspolitik med sultanerna och serbortodoxa kyrkan förblev intakt under hela osmanska styret; mest för att sultanerna såg den som ett redskap mot den farligare, korstågsidkande katolicismen.

När Braw sedan kopplar Kosovas motstånd mot Serbien ihop med Jihad låter han närmast som en serbisk megafon. Albanerna är den muslimdomerade nation som har flest kristna missioner i hela världen. Kosovas förste president, Ibrahim Rugova, sades enligt rykten ha konverterat; hans son fick mycket riktigt sin fars Bibel i arvslott. Hashim Thaçi, som ledde UÇK och som nu leder Kosovas regering, hade i sitt första tal efter självständigheten en imam till vänster, samt en katolsk biskop till höger. Imamen Naim Tërnava, prisade "nationens nyvunna frihet och självbestämmande" och manade om "respekt för alla medborgare" – inte ett knyst där om vare sig otrogna, sharia, eller ens islam över huvud taget. Författningsutkastet som Kosovas regering släppt på remiss slår fast att landet är ”en sekulär demokrati”. Samtidigt har regeringen lovat att färdigställa den magnifika katedral som Rugova började på i centrum av Prishtina, som blir Balkans största; Braw får gärna fråga valfri jihadist vad han/hon anser om allt detta.

För sin del skrev den israeliske skribenten Shlomo Avineri nyligen följande: "Många av de intellektuella och oppinionsbildare som stöttat Kosova under åren är av judisk påbrå: Elie Wiesel, Michael Walzer, Richard Holbrooke, Bernard-Henri Levi, Bernard Kouchner etc". Albanerna, som Braw beskyller som nazikollaboratörer, var den enda ockuperade nationen i Europa som hade en större judisk koloni vid världskrigets slut än i början. När Braw kopplar ihop den albanska motståndsrörelsen med jihadister som kräver Israels utplåning, så är han helt enkelt ute och cyklar.

Braw har dock tyvärr rätt i att många serbiska kyrkor har skadats i Kosova. Fast det beror inte på att de var kristna, utan på att de var serbiska: man såg dem som plågoandarnas och överhetens symboler. Serbortodoxa kyrkan, som i allt väsentligt agerar som en del av staten Serbien, har bidragit starkt till sitt att skapa ett sådant hat. Serbiska kyrkomän har haft regelbundna återfall i hatspråk, albaner har avhumaniserats och demoniserats och egna soldaters krigsförbrytelser har välsignats. I all sin tragik är ändå Kosova inget undantag, situationen var snarlik också i det katolska Kroatien efter kriget. Efter oroligheterna i mars 2004 då flera serbiska kyrkor angreps fick dock Prishtina en riktig tankeställare. Straffet för hatbrott skärptes och alla serbkyrkor som skadats erbjöds skadereglering från regeringens budget.

På ett plan delar vi också Braws oro för minoriteterna i Kosova. Det bästa sättet att mäta ett lands utveckling är att se hur man behandlar minoriteterna, sägs det. Men vi väljer att glädjas åt att Kosova så tydligt markerar att man vill dra ett streck över det förflutna. Albanerna har sträckt ut handen till landets serbiska minoritet.

Den utkast till Kosovakonstitution som är ute på remiss (www.kosovoconstitution.info) garanterar serberna överrepresentation i parlamentet, öronmärkta platser i regeringen, vetorätt i frågor som rör minoritetsskyddet, samt närmast total autonomi i egna kommuner. Utkastet särskiljer serbortodoxa kyrkan från alla andra trossamfund i Kosova och erbjuder den total skattefrihet samt diplomatisk okränkbarhet för dess personal. Dessa skyddsparagrafer får en stark konstitutionell ställning, för att ändra dem fordras 2/3 i parlamentet – samt 2/3 av minoriteternas röster. Det är en unik lösning som vida övergår kraven i den Europeiska ramkonventionen för minoritetsskydd, men som motiveras med Kosovas speciella etniska och religiösa historia.

Vi tror och hoppas att serberna till slut ska ta den utsträckta handen. Båda parter har nämligen mycket att vinna på det: inte bara ekonomiskt, utan främst i termer av medmänsklighet och värdighet. Vi hoppas också att även Christian Braw inser detta någon dag.


Gjohn-Marko Berisha
Pastor, Örebro

Shqiptar Oseku
Svensk-albanska kommittén

Fel antaganden om Kosova

Alf Ronnby krävde i Skånskan den 3/3, dagen innan regeringen meddelade att Sverige skulle erkänna Kosova, att man skulle göra tvärtom. Jag kan förstå om man tvekar inför en ny förändring i världskartan, det är naturlig och sund reaktion. Men Ronnbys ställningstagande byggde på en del felantaganden.

Kosova uppfyller nämligen med råge de folkrättsliga kriterierna för en stat, man har en permanent befolkning, ett definierat territorium, samt en statsapparat som utövar kontroll över territoriet; det sistnämnda med hjälp av internationella fredsbevarare, vilket är inte så ovanligt i världen. Folkrätten är inte ristat i stentavlor, utan består av två ledande principer, den om staters suveränitet men också av självbestämmandeprincipen. Man bestämmer från fall till fall, i Kosova vägde den senare över. Att Serbien idag hycklar sig som försvarare av folkrätten är cyniskt, då man själv bröt mot ett flertal riktade säkerhetsresolutioner om Kosova när man själv styde över landet.Ronnby behöver heller inte frukta ryska baser i Serbien, Ryslands försvarsministerium har tydligt tagit avstånd från alla lösa rykten.

När Ronnby beskriver Kosova som "en muslimstat" och premiärministern Hashim Thaçi som "jihadist" visar han att han saknar kunskaper om det albanska samhället. De flesta som åker till Kosova släpper den fördomen inför åsynen av alla tjejer i kortkjol och piercade killar. Hashim Thaçi har ett förflutet som albansk nationalist, en ideologi som sätter ett egenvärde i att höja nation över religion. Han har dock efter befrielsekriget modererat sin politik avsevärt, Kosovas regering är idag den mest moderata och västinriktade på hela Balkan. I sitt första tal efter självständigheten hade Thaçi en imam till vänster, samt en katolsk präst till höger. Imamen, Naim Tërnava, prisade "den albanska nationens nyvunna frihet och självbestämmande" och manade om "respekt för alla medborgare" - inte ett knyst där om vare sig otrogna, sharia, eller islam över huvud taget.

På det viset är Kosova landet tvärtom: här var det muslimerna som hissar USA:s flagga och de kristna som bränner det. Som kuriosa vill jag citera den israeliske skribenten Shlomo Avineri som skrev häromdagen i en israelisk tidning: "Många av de intellektuella och oppinionsbildare som stöttat Kosova under åren är av judisk påbrå: Elie Wiesel, Michael Walzer, Richard Holbrooke, Bernard-Henri Levi, Bernard Kouchner etc". När Ronnby jämför Hashim Thaçi med Hamas ledare, som kräver Israels utplåning, är han rejält ute och cyklar.

Ronnby har å andra sidan rätt i att Kosova, likt de flesta andra Balkanländerna, har samhällsproblem och kommer att kosta EU en del pengar. Världsbankens ekonomiska experter har bedömt att den olösta frågan utgjort den tyngsta orsaken bakom landets ekonomiska och sociala stagnation. Idag har dock många vaknat till insikten att Kosova kan också bli en tillgång för Europa. Landet har en ung, mångspråkig och företagsam befolkning samt har omfattande naturtillgångar, bl.a. zink, bly, nickel, silver och guld, samt de näst största kolfyndigheterna i Europa. Kosova har också ett av världens mest handelsvänliga system med tullsatser mellan 0 och 10 procent. Man tillåter utländsk valuta för alla inhemska transaktioner, vilket har etablerat euron som valuta i landet. Den svenska ekonomisajten E24 bedömmer därför att självständigheten kan bli en riktigt god affär även för svenska företag.

Sist men inte minst, det kraftigt uppblåsta faran med prejudikat. Inget EU-land har behandlat sina medborgare så som Serbien behandlade albanerna i Kosova. Att Putinryssland, som kontinuerligt söttat extremister i grannländerna med vapen och pengar, jämför Kosova med sina banditstyren, är också befängt. Däremot finns det andra exempel längre bort i världen där det finns större likheter.

Men där kan man också vända på resonemanget. Jag för en hoppas på att fallet Kosova trotsar diplomatins lugnande piller och verkigen blir det prejudikat som man talar om. Den tid då en stat kunde döda, våldta, plundra och fördriva sina medborgare och ändå åberopa suveräniteten går förhoppningsvis mot sitt ände. Nu kommer alla regeringar att tänka både två och tre gånger innan de släpper loss mördare och banditer i uniform. Det är staten som finns till för människan och inte tvärtom. Om ett oberoende Kosova hjälper fler människor i världen att bli kvitt sina kriminella regimer lär åtminstone jag se det som ett lysande prejudikat.

Välkommen hem, Sverige!

Efter ett extrainkallat regeringssammanträde erkände Sverige officiellt Republiken Kosova. I och med detta intar Sverige åter sin rättmätiga plats bland de länder som tror på demokratin och har en medborgarsyn på staten.

Republiken Kosovas är det ultimata beviset på att ett paradigmskifte håller på att äga rum i folkrätten. Kärnan i det nya budskapet är att staten som är till för människorna och inte tvärtom. Och Sverige ingår från och med nu i den grupp av länder som stödjer, om än smått trevande, detta skifte.

Ty trots alla försäkringar om att ingenting har ändrats i folkrätten och att Kosova är ett särfall, så är det ändå ingen tvekan om att vi just beskådat en ny, spännande och positiv förändring. Förnyelsen är förvisso ännu inte inskriven i folkrättens lagtext och paragrafer, därtill är alltför många alltför rädda. Den knuffas följaktligen ut till det politiska medvetandets marginaler, förklaras och tolkas som ett begränsat avbrott från det normala; som just ett särfall.

Men det är så alla paradigmskiften börjar. Sanningen är att många provinser, regioner och landändar runt om i världen kommer ändå att ha Kosova som inspiration framöver. Det är trots allt en framgångsrik mall som innehåller flera värdefulla lektioner Att en avlägsen provins kan bara segra om man intar en högre moralgrund och stå för demokrati och ekonomisk utveckling. Att man ska ge erkännande till sina minoriteter om man vill ha erkännande från andra. Att man ska bygga upp sin case genom att prova fredligt motstånd och civil olydnad först, samt ta alla fredschanser som ges på vägen. Kosovas frigörelse var inte en revolution utan en lång och smärtsam evolution, som har emanciperat inte bara omvärlden utan också albanerna själva. Samt också rätt många serber: den regeringssponsrade indignationen i Belgrad kan inte längre dölja att egna medier, människorättsgrupper, jurister, en hel del intellektuella samt minst ett politiskt parti - Serbiens liberala parti - erkänner idag Kosovas rätt till självbestämmande. Jag misstänker att också detta utgör en del av förklaringen bakom Sveriges erkännande.

Att Kosova ändå segrade till slut kan också ses som ett tidens tecken. Det är inte bara Kosova som har mognat, utan också världen i stort. Kosovas sak räddades ju i nödens stund av ett militäringripande från världens starkaste demokratier. Demokratin och demokratierna har mognat, och de har övertaget i världen. För första gången i världshistorien har man också ett numerärt övertag, en majoritet av FN:s länder är demokratier. Flertalet av dem har också blivit rätt varma i kläderna härvidlag och styrs mer av hopp än av rädsla. De tror numer också att demokrati kan lösa även komplicerade etniska problem. Då är det normalt att det speglas också i synen på folkrätten. Jag för en vill därför gärna tro att Republiken Kosova är ett sundhetstecken i tiden.

Det är trösterik tanke. Att man trots all mediahajp om annalkande katastrofer, finansiella, ekonomiska, globala och ekologiska, kanske ändå lever i en bättre värld än ens föräldrars och farföräldrars. Att vi är liksom på rätt håll ändå. Att vi har åtminstone hajat någonting.
"Vi befinner oss i en folkrättslig gråzon", sa Carl Bildt som en förklaring till Sveriges dröjsmål. Kritiken har varit hård mot - i all väsentligt - hans egna tvekan och kaklyleringar. Socialdemokraternas Urban Ahlin, som är ordförande i riksdagens utrikesutskott, tycker att Bildt kunde ha agerat snabbare.

Nu har Bildt inte riktigt legat i lä som han låter. Faktum är att han i god tid informerat Kosovas premiärminister Hashim Thaçi per telefon om det förestående beslutet. Prishtina har känt till erkännandet före Sverige. Tullarna vid gränsen till FYROM hade planeringsmöte igår och har väntat glada på Sveriges ambassadör i FYROM (Makedonien), som ska lämna sina kredentialer till presidenten Fatmir Sejdiu, sedan kl. 08:00 i morse.

Men det döljer inte att Sverige inte ledde EU-ländernas erkännande av Kosova såsom jag och många med mig hoppats. Det är möjligt att Ahlin, som har ingående kunskaper om Balkan, har en bättre insikt om Kosovas utsatta läge. Eller så stämmer kanske ryktena att Bildt vill efterträda Javier Solana som EU:s utrikesansvarige, en post som fordrar att man är på god fot med de flesta EU-länderna.

Men faktum är att Kosova var och är i en gråzon, där har Bildt helt rätt. Så är det ofta med paradigmskiften, att de ofta sker i en gråzon någonstans i periferin, långt borta från maktens centra. Överheten tolkar bort dem, blundar för dem, kallar dem särfall och anomalier. Med tiden blir de dock alltfler, tills de förändrar hela systemet.

Min förhoppning är att Kosova i så fall blir det första steget mot en ny paradigm inom folkrätten. En som skyddar inte bara stater, utan också dess medborgare. Om det blir en sådan rörelse i världspolitken, så är det bra att vårt land är ombord. Bättre sent än aldrig, säger jag: det är här som den moraliska supermakten Sverige hört hemma hela tiden.

Inga krokodiltårar för Kosova, tack!

Olle Jacobson skriver i Vimmerby Tidningen den 3/3 att Kosovas själsvtändighet strider mot folkrätten och säkerhetsrådets resolution 1244. Han anser att Kosova är serbernas vagga och tror att stormakterna har drivit på Republiken Kosova. Så han gråter för albanerna, som enligt honom hamnat från elden i askan.

Vad Jacobson inte nämner är att 1244:an slår fast att Kosova var en del av Jugoslavien, inte Serbien. Men Jugoslavien finns inte längre. Han kanske heller inte vet att folkrätten består av två principer, principen om staters suveränitet men också självbestämmandeprincipen. Man bedömer från fall till fall, och i fallet Kosova vägde den senare över. Självbestämmandeprincipen är inte ny, utan har legat till grund för flertalet av de länder som bildats efter avkolonialiseringen, med Kosova som det senaste exemplet.

För att en stat ska ha suveränitet ska man först och främst ha kontroll över territoriet. Serbien hade inte haft någon kontroll över Kosova i drygt åtta år, varav de två sista åren hade gått i skilsmässoförhandlingar. Kosova hade provat på att både att vara del av Serbien och att ha autonomi under Serbien, bådadera slutade i katastrof. Albanerna, som utgör 92 procent av befolkningen, ville begripligt nog inte underkastas fler experiment. Att fortsätta tvångsäktenskapet hade inte enbart varit inhumant mot båda, utan också högst problematiskt och kostsamt för omvärlden.

Inte heller stämmer det historiskt att Kosova är Serbiens vagga. Serberna invandrade på Balkan på 600-talet och bildade sina första stater norr om Kosova. De tog över Kosova på 1200-talet och styrde i landet blott c:a 250 år, innan hela området införlivades i det osmanska imperiet under ett drygt halvt millenium. Enligt samma logik kan också Sverige göra anspråk på Finland, eller Turkiet på själva Serbien. Det är en absurd gammaldags nationalism, som inte kan styra tillvaron på 2000-talet.

Republiken Kosova är inte en stormaktsprodukt, utan resultatet av en etthundraårig befrielserörelse. USA och EU stöttade Serbien med vapen och pengar under flera år, och kallade den albanska motståndsrörelsen för "fredsstörtare" och "terorrister" när det begav sig. Men de blev tvungna att ändra inställning, när världsmedierna kablade ut vad som höll på att ske i Kosova. Så Jacobson behöver inte fälla krokodiltårar för oss albanerna. I stället borde vi alla begråta de hundratusentals offer som dödads, våldtagits, fängslats och fördrivits under åren, medan västvärlden tvekade kring Kosova.

Sverigealbaner bistår Serbiens ambassadör

Tidningen Sydsvenskan skrev den 29 februari att den sebiske ambassadören Ninoslav Stojadinovic börjat packa inför hemresan. Utrikesnämnden samlas nämligen på tisdag och Sverige väntas erkänna Kosova redan på torsdag. När så sker har herr Stojadinovic order från Belgrad att lämna riket inom två dygn. Så det så.

Ledsna och alldeles upprivna av den sorgesamma nyheten har medlemmar i Albanska föreningen i Stockholm haft ett krismöte i helgen. En källa inom styrelsen som vill vara anonym säger att man tänker bistå ambassadören efter bästa förmåga. Ett par NIKE sneakers ska inhandlas från föreningens skrala kassa för att skona herr Stojadinovics ben och fotleder. Herr Stojadinovic inte ska bli den ende serben utan NIKE-skor i ett Belgrad där alla skaffat minst ett par vid oroligheterna den 21 februari.

"Det känns ända in i själen", säger källan mellan tårarna. "Vem kommer att vaka över oss albaner nu!?"

Serbiska ambassader har sedan närmast ett århundrade tillbaka vakat över albanska politiska, fackliga och föreningsaktivister världen runt. Man har systematiskt förtalat dem, stört deras möten, konfiskerat deras tillgångar.

De uppstudsigaste albanerna har emellanåt påmints om sina släktingar i gamla hemlandet och bjudits in för trevliga samtalsstunder med ambassadernas egna säkerhetstjänst DSB, Diplomatska sluzba bezbednosti. En del blev så djupt rörda under dessa samtal att de slutade tala politik, delta på möten, umgås över huvud taget; ja en del slutade att leva, bokstavligen.

Inte undra på att albanernas trygga värld fått sig en ordentlig spricka. Min källas tårdränkta och vilsna blick avslöjar rädsla och djup osäkerhet inför framtiden.

"Jasså, vi kommer få stå helt på egna ben nu? Få egen ambassad och allting?", säger han orolig. "Vad säger herr Stojadinovic om det?"

Han vågar dock inte ringa och fråga honom själv. Förra gången han träffade herr Stojadinovics medarbetare på DSB önskade de sig att göra otrevliga saker till källans alla kvinnliga släktingar i tid och rum, från mamman till illyrdrottningen Teuta.

På traditionell serbisk manér önskade de sig också att göra otrevliga saker till råttorna i hans husväggar, till hundarna i hans hundkoja, och till hans Jesus i himlen; det sistnämnda trots att källan är en from muslim. När han dristade sig påminna om att hans mor var död, ja då svarade herr Stojadinovics medarbetare att de också önskade sig att göra otrevliga saker med hennes lik i graven; språkkännare intygar dock att det är ett rätt vanligt uttryck på serbiska.

"De ville man inte cyckla världen runt med", säger min förvirrade källa. "Men herr Stojadinovic, å så snäll han är. Han ordnar pass, visum, och i väntrummet väntar alltid en karamell från honom."

Jag får höra att medlemmarna i Albanska föreningen i Stockholm beslutat därför att göra sitt ytterta för att bistå herr Stojadinovic med sin hemresa. Då Serbienresor brukar vara svåra och långa och slita på ben och fotleder har man beslutat att inhandla ett par NIKE sneakers från föreningens skrala kassa.

"Herr Stojadinovic ska inte bli den ende serben i Belgrad utan NIKE", säger min källa och ser ut att få tröst i den tanken.

Han åsyftar förstås händelserna i Belgrad den 21 februari, då hela Belgrad bokstavligen skodde sig på Kosovas bekostnad. Då lyckades staten samla knappt en tiondel upp av den miljon människor som man hade hoppats på, trots att man gett alla skolor ledigt och ställt upp gratis bussar och tåg. Men i gengäld var hälften av demonstranterna stupfulla redan på morgonen -också det en ärevördig serbisk tradition- så det hela jämnade ut sig.

Ambassader sattes i brand och NIKE affärer plundrades på sina senaste vårmodeller, allt för att visa att "Kosovo är Serbien". (En video från händelserna har blivit en hit på Youtube, under söknamnet "Kosovo za patike".)

En annan tröst är det att den serbiske ambassadören inte tar med sin familj till Serbien. De stannar kvar i Sverige tills vidare, "i avvaktan på vidare utveckling". Min källa vågar därför hoppas att herr Stojadinovic kanske kommer tillbaka när Kosova går med i EU.

"Herr Stojadinovic är kanske ändå inte så arg på oss och på Sverige som han ser ut", säger min källa i all förtrolighet.

Tack, Afghanistan!

Tack Afghanistan, ni var först att erkänna Kosova! Svenskalbaner fick framföra sitt tack direkt till Afghanistans utrikesminister Rangin Dadfar Spanta vid ett möte på Stockholms universitet, dit han inbjudits för att föreläsa.

"Det kändes otroligt skönt och smått overkligt när det afghanska erkännandet kom", säger statsvetaren Avni Dervishi, sekreterare på (fp) tillika styrelsemedlem i Svensk-albanska kommittén. "Det blev en lyckad kick off", skrattar han.

"Fast jag beklagar att Sverige inte blev först", säger restaurangägaren Ragmi Halili, ordförande i Stockholms albanska förening, som hade med sig sin dotter till mötet.

"It shall bee good, inshallah", det blir bra om Gud vill, tröstade den afghanske utrikesministern faderligt. Han log avspänt och tackade för blommor och tackkort, det var så lite så. Vi hoppas Kosova förvaltar sin självständighet väl framöver.

Ta väl hand om minoriteterna och bygg upp en demokrati för alla, var hans råd till albanerna. Råd som idag gäller i Kosova som i Afghanistan och i resten av världen.

Afghanske utrikesminstern hade inbjudits till Sverige av UD, som också handlägger frågan om ett svenskt erkännade för Kosova.

Utrikesminister Carl Bildt har fått både ros och ris för sitt beslut att skjuta upp utriikesnämndens möte, där beslut om ett erkännande för Kosova ska fattas, till efter det ryska valet. Han har dock varslat om att Sverige kommer att säga ja.

Utrikesnämnden ska enligt planerna mötas den 4 mars och ett svenskt erkännande för Kosova kan komma att offentliggöras den 6 mars.

Kosova kan bli en tillgång för EU

Marianne Ekdahl skriver i Trelleborgs Allehanda den 26/2 att självständigheten inte kommer att lösa problemen i Kosova. Hon besökte Kosova i fjol och fann att serberna var förföljda. De ser Kosova som sin helig mark, skriver Ekdahl. Hon bekymras att erkännandena av Kosova inte koordinerats, samt att de skapar ett prejudikat för andra länder såsom Spanien och Rumänien. Hon nämner också Kosovas ekomiska problem och tror att Kosova kommer att vara ett ännu större orosmoln för EU i framtiden.

Jag kan förstå att man är orolig inför det nya, det är en naturlig reaktion som många känner. Men jag tror att den bygger delvis på fel antaganden. Serberna kom till Balkan på 600-talet och byggde sin första stat Raska i landområden norr om Kosova, från Nis till Kotorr i Kroatien; de tog över Kosova först på 1200-talet och styrde då endast i 250 år, innan hela Balkan införlivades i det Osmanska imperiet under drygt ett halvt millenium. Sålunda är det bara i serbnationalistiska myter som Kosova kan heta "Serbiens vagga": enligt samma logik borde också Sverige göra anspråk på Finland, och Turkiet på själva Serbien!

Dagens Kosova har förvisso fått i jugoslaviskt arvslott en hel del etniska splittringar. Efter kriget dödades 1500 serber i hämnd för de tidigare serbska krigsbrotten, som lett till 10 344 döda och saknade samt 20 000 våldtagna. Men i den nya Republiken Kosova försöker man överkomma sitt förflutna och formar nu landet som en parlamentarisk demokrati. En utkast till konstitution som är ute på remiss garanterar serberna överrepresentation i parlamentet, öronmärkta platser i regeringen, vetorätt i frågor som rör minoritetsskyddet, närmast total autonomi i egna kommuner, samt skattefrihet för den serbisk-ortodoxa kyrkan och diplomatisk okränkbarhet för dess personal. Minoritetsskyddet får en stark konstitutionell ställning, för att ändra det fordras 2/3 i parlamentet samt 2/3 av minoriteternas röster. Det är ett skydd som faktiskt vida övergår kraven den Europeiska ramkonventionen för minoritetsskydd, men som motiveras med Kosovas speciella historia och anses som enda vägen framåt mot fred och försoning.

Inte heller stämmer det att erkännandena inte koordinerats internationellt. Trots tidigare farhågor om ett splittrat EU så har endast tre länder sagt nej, medan en överväldigande majoritet har antingen erkänt eller ska erkänna Kosova; t.o.m. Grekland har avstått från ett nej och förklarat att man vill avvakta. USA samt flertalet länder i Amerika, Asien, Afrika och Oceanien är också ombord. Faktum är att de flesta EU-länderna inser att Kosova är ett särfall: inget annat EU-land har heller i sin moderna historia betett sig så som Serbien gjort i Kosova.

Slutligen har Ekdahl rätt i att Kosova sina samhällsproblem, däribland dålig ekonomi, arbetslöshet, korruption och organiserad brottslighet. Den stora frågan har hela tiden varit hur man bäst ska ta itu med dem. Ekonomiska experter från bl.a. Världsbanken har varit eniga om att landets olösta status varit det enskilt största orsaken till dåliga ekonomin, i vars kölvatten också andra problem dykt uppp. Det är också helt sant att självständigheten inte är ett trollspö som löser problemen över en natt, men det skapar de förutsättningar som krävs för att ta itu med dem.

Kosova är rikt på bly, zink, nickel, uran och guld, samt har Europas näststörsta fyndigheter av lignitkol. Dess största resurs är dock en ung, mångspråkig och företagsam befolkning, som förstår värdet i hårt arbete. Inte undra på att flera internationella bolag har redan aviserat ett intresse för att etablera sig i Kosova. EU har också lovat att bistå Kosova med 20 miljarder kronor under en flerårsperiod för att bygga upp ekonomin. USA har också lovat en första hjälp på 2.6 miljarder kronor.

Kosova investerar nu stort från egna medel för att bygga en fyrfilig motorväg till Albanien. Den kommer att ge landet en värdefull tillgång till de stora albanska hamnarna i Vlorë och Durrës. Särskilt Vlorë är viktig, eftersom den utgör naven i en omfattande oljepipeline som håller på att byggas av joint venturebolaget AMBO (Albania, Macedonia, Bulgaria Oil). Den är avsedd att förse EU och USA med kaspisk olja via Vlorë. Projektet är klassat av USA:s energidepartament som den i särklass viktigaste amerikanska investeringen i syd- och centraleuropa.

Den svenska ekonomisajten E24 skrev efter självständigheten att Kosovas självständighet kan bli en god affär också för Sverige. Svenska företag har en lång tradition av verksamhet på Balkan, där bl.a. Ericsson har en marknadsandel i området på runt 80 procent. Utöver billig arbetskraft och handelsavtal gör skattenivåer och andra förmåner att det kan vara "väldigt förmånligt" att etablera sig i området, skrev E24.

"Kosovo ett av världens mest handelsvänliga system med tullsatser mellan 0 och 10 procent. Man tillåter utländsk valuta för alla inhemska transaktioner, vilket har etablerat euron som valuta i landet", skrev E24.

Så nej, Marianne Ekdahl, Kosova behöver inte bli ett orosmoln i EU. Förutsatt att USA och EU skyddar Europas nyaste demokrati från nationalismen och revanschismen i det stora grannlandet i norr, så kan Republiken Kosova tvärtom bli en tillgång för oss alla.

Serberna lurar sig själva

Serbiska minoriteten i Kosova och regeringen i Belgrad lurar sig själva om de tror att Kosova någonsin mer ska tillhöra Serbien. Kosova kommer att få suveränitet över hela sitt territorium och så småningom bli medlem i FN, sa igår USA:s biträdande utrikesminister Nicholas Burns.

Det är ett stuvt budskap som Serbien får från världens enda globala supermakt. Tonen mellan USA och Serbien har höjts ett par oktaver efter det att serberna brände ner den amerikanska ambassaden i Belgrad.

I sitt tal inför en utvald publik sa Burns att han ser en skillnad i beteende mellan Prishtina och Belgrad. Det förra bromsar extremister och vill integrera minoriteterna, medan Serbien utövar hatspråk och våldsretorik.
"Jag ringde Kostunica och bad honom slå på CNN för att se vår ambassad brinna, och sa honom att genast skicka ut polisen", sa Nicholas Burns.

Insikten att utvecklingen inte kan vändas längre verkar dock sakta börja sjunka in också i Serbien. I en uppmärksammad intervju för B92 igår uppmanade en hög företrädare inom den serbiska regeringskoallitionen landets president och premiärminister att gå vidare med EU-närmandet.

"Antingen går vi vidare mot EU, eller så får regeringen falla", sa Ivana Dulic-Markovic, som är videordförande i regeringspartiet G17.

Möjligen börjar den insikten gry också hos kosovaserbernas nationalistiska ledare, som under åren konsekvent stöttat Milosevic och Seselj.

Två ledande kosovaserber, Rada Trajkovic och Oliver Ivanovic, har varnat Serbien för att gå in för våldsspråk och en delning av Kosova.

"Hela Kosova kan inte bli ett gisslan för 136 000 serber i Kosova", sa Rada Trajkovic i B92.
Hon varnade också att fortsatta attacker från bl.a. serbiska arméreservister som stridit i Kosova mot den kosovariska gränsen kan leda till att NATO bildar en förbjuden zon mot gränsen som går flera km in på serbiskt territorium.

"Det kan leda till att vi förlorar inte bara Kosova utan också hela [det albanbebodda Preshevadalen i] södra Serbien", sa hon, och tillade: "Det är för mig ofattbart hur en serbisk regering kan agera så oansvarigt".

I USA råder det närmast total enighet att Kosova ska skyddas från serbiskt raseri.

Kosovafrågan diskuterades bl.a. också i den senaste uppmärksammade TV-debatten mellan Hillary Clinton och Barack Obama. Den senaste berömde makarna Clinton för sitt bidrag i Kosova och svor att skydda den yngsta europeiska demokratin.

Den republikanske presidentkandidaten John McCain är om möjligt en ännu större anhängare av Kosova. Han är personlig vän med Joe Dioguardi, ledare för American-Albanian Civic League, och har under åren undertecknat ett tiotal resolutioner för ett fritt Kosova i amerikanska kongressen och senaten.

Samsung investerar i Albanien

Sydkoreanska bolaget Samsung är intresserat av två större investeringsprojekt i Albaniens energisektor, uppger källor från den albanska regeringen.

I ett möte med albanska regeringen presenterade Samsung två omfattande projekt inom ramarna för albanska regeringens initiativ 'Albanien 1 Euro".

Samsung är Sydkoreas största bolag och ett av världens största concern med flera stora industrier.

Albanien anstränger sig sedan en tid tillbaka för att locka till sig ännu mer utländska investeringar. Premiärminister Sali Berisha var i Japan under fyra dagar i januari, med avsikt att bl.a. locka japanska investerare.

Förra året presenterade den albanska regeringen projektet "Albanien 1 Euro" med syfte att öka investeringarna i landets ekonomi.

"Albanien 1 Euro" erbjuder offentligt ägd mark och service för ett symboliskt pris mot löftet av mer omfattande investeringar. Projektet är öppet för både utländska och inhemska investerare.

Albanien har samtidigt fyrfaldigat sin investering i landets vägnät i år. Man håller på att bygga moderna motorvägar som ska förbinda landet med Kosova, Makedonien och Grekland. Vägnätet kommer att förbinda stora delar av Balkan med de albanska hamnarna i Vlorë och Durrës.

Särskilt hamnstaden Vlorë är viktig för albansk ekonomi. Den utgör nämligen naven i en omfattande oljepipeline som håller på att byggas med amerikanskt stöd av joint venturebolaget AMBO (Albania, Macedonia, Bulgaria Oil). Den är avsedd att föra den kaspiska oljan via dessa länder till Vlorë. Projektet är klassat av USA:s energidepartament som den i särklass viktigaste amerikanska investeringen i syd- och centraleuropa.

Den svenska ekonomisajten E24 bedömer att Kosovas självständighet kan bli en god affär för svenska företag som vill satsa i regionen. Svenska företag har en lång tradition av verksamhet på Balkan, där bl.a. Ericsson har en marknadsandel på runt 80 procent.

Utöver billig arbetskraft och handelsavtal gör skattenivåer och andra förmåner att det kan vara ”väldigt förmånligt” att etablera sig i området, påminner E24.

IKEA öppnar skolbibliotek i Albanien

IKEA bidrar med 10 miljoner kronor för att öppna skolbibliotek i 850 skolor runt om i Albanien, enligt uppgift från albanska medier.
IKEA, som samarbetar med UNICEF och det albanska utbildningsministeriets projekt Albanien Läser, har redan utrustat 160 albanska skolor med varsin skolbibliotek.

IKEA's bidrag till projektet Albanien Läser är del av en omfattande donation på drygt 70 mil kronor som det svenska möbelföretaget gett till UNICEF under 2007.

Sedan 2001 har IKEA bistått UNICEF med totalt drygt 260 mil kronor för att hjälpa barn i riskzonen.

HRW: "Serbien bör ta avstånd från våldsretoriken"

Serbiens regering bör ta avstånd från våldsretoriken och straffa de skyldiga för hatspråket och våldsvågen som drabbat landet efter Kosovas självständighet, kräver den ansedda människorättsgruppen Human Rights Watch i dag.

HRW påminner att minoriteter och människorättsaktiviter utsatts för verbalt och fysiskt våld sedan Kosova blev självständigt.

Albanska och goranska affärer har attackerats i orterna Kragujevac, Bor, Novi Sad och Sombor. Serbiska extremister har också attackerat den enda kvarvarande moskén i Belgrad, med anor från den osmanska imperiet.

HRW varnar särskilt mot det hatspråk som hördes på massmötet den 21 februari, som hade anordnats av den serbiska regeringen i protest mot Kosovas självständighet.

Deltagarna på massmötet skanderade "döda, slakta shiftarerna" (ett derogativ för albanerna) samt "knivar, taggtråd, Srebrenica", en referens till det serbiska masssmordet på bosnier i Srebrenica 1995, utan att vare sig premiärministern eller någon av de inblandade ministrarna reagerade.

Att människorättsaktiviter som Natasa Kandic vid Fonden för humanitär rättvisa samt oberoende medier som B92 också attackeras och stämplas som förrädare är mycket oroväckande, anser HRW.

Mellan 2003 och 2005 har det skett en våg av hatbrott i Serbien mot ungrare, judar, albaner, bosniaker och romer, där myndigheterna har underlåtit att vidta rätt återgäder.

Den serbiska regeringen måste lära sig av sitt förflutna och agera snabbt och beslutsamt innan det blir för sent, kräver HRW.

Gör Björks låt till nationalsång för Kosova!

Artisten Björk får inte sjunga i Serbien - eftersom hon tillägnat sin låt "Declare Independence" till Kosova!

Mitt förslag är att man gör Björks låt till kosovarisk nationalsång.

(Bättre än tallava i alla fall ;-)

Obs! Ladda inte låten här, det är olagligt.

Texten kan du få här nedan:

Declare independence!

Don't let them do that to you

Declare independence!

Don't let them do that to you

Start your own currency

Make your own stamp

Protect your language

Justice!

Declare independence!

Don't let them do that to you

Declare independence

Don't let them do that to you

[x4] Make your own flag!
[x6] Raise your flag!

Declare independence!

Don't let them do that to you

Declare independence!

Don't let them do that to you

Damn colonists!

Ignore their patronizing

Tear off their blindfolds

Open their eyes

Justice!

Declare independence!

Don't let them do that to you

Declare independence!

Don't let them do that to you

With a flag and a trumpet

Go to the top of your highest mountain

[x6] And raise your flag!

Declare independence!

Don't let them do that to you

Declare independence!

Don't let them do that to you

Raise your flag!