Jonas Duveborn betecknar i Kristianstadsbladet den 5/3 Kosovas erkännande som ett misstag. Han oroas för hur folkrätten drabbas, samt för att man gett incitament till fler oroshärdar. Han tycker att omvärlden varit passiv för att motverka serbernas flykt från Kosova och den etniska separationen, samt att Kosova inte har en chans ekonomiskt. Kosova blir en ännu värre huvudvärk för EU framöver, spår han.Det är vanligt att man är skeptisk inför större förändringar, det är en naturlig reaktion. Men Duveborns oro bygger delvis på felantaganden.
Folkrätten är inte ristat i stentavlor, utan är stadd i stadig utveckling. Den består av suveränitetsprincipen, men också av självbestämmandeprincipen. Man avgör från fall till fall och i Kosova vägde den senare principen över. Serbien hade heller inte utövat kontroll över territoriet i drygt åtta år, man kunde inte åberopa någon suveränitet i strikt mening.
Fallet är unikt i Europa, Serbien har mördat, våldtagit, fängslat och etniskt rensat miljoner medborgare. Serbiens politiska och militära ledare har åtalats och dömts för dessa brott i en FN-tribunal, många är alljämt efterlysta. Inget annat EU-land har betett sig så mot sina minoriteter. Det går inte heller att jämföra Kosova med de banditstyren som Putinryssland stöttar med vapen och pengar i Kaukasus. Däremot kan det finnas andra liknande fall längre bort i världen, men där kan Kosovas självtändighet bli någonting bra. Kriminella regimer får framöver tänka efter både två och tre gånger innan de släpper loss banditer och mördare i uniform. Själv ser jag Kosovas erkännande som en direkt konsekvens av Serbiens brott mot både folkrätt och flera riktade resolution i FN:s säkerhetsråd (7 stycken bara mellan 1998 och 1999).
Jag tycker som Duveborn att det är ett problem på många plan att tiotusentals kosovaserber flytt Kosova, de flesta i samband med Serbiens trupptillbakadragande. De hatbrott som inträffat efter befrielsekriget har också satt spår. Fast man kan inte hävda att FN/EU eller Kosova varit passiva. Det största integrationshindret är Serbien, som konsekvent arbetat för att separera kosovaserber. Man har uppmanat dem att vägra betala skatt, riva el- och vattenräkningar, avgå från sina jobb, bojkotta alla val o.s.v. och stämplat alla avvikande kosovaserber som förrädare. Och detta inte bara efter Kosovas självständighet utan oavbrutet sedan 1999, vilket flera officiella OSSE-rapporter kan intyga. Jag noterar förbryllad att Duveborn valt att utelämna detta helt.
Världsbankens experter har bedömt att den olösta statusfrågan varit störta problemet för Kosova, både vad gäller dålig ekonomi och andra efterföljande problem. Men Kosova har naturtillgångar, zink, bly, nickel, silver och guld, samt de näststörta kolfyndigheterna i Europa. Man har en ung och mångspråkig befolkning samt världens handelsvänligaste system med tull- och skattesatser som varierar från 0 till 10 procent. Ekonomisajten E24.se skriver att Kosova kan faktiskt bli en bra affär också för svenska företag. Därför tror jag med fler att Kosova kan tvärtom bli en tillgång för Europa, däribland också Sverige.
