Christian Braw uttryckte i Dagen den 5/3 sin skepsis inför det Kosova som Sverige nu erkänt. En genomgång av hans argument visar dock att de bygger mycket på felantaganden och fördomar.Efter Sovjets fall har ett fyrtiotal gränser ändrats i världen, länder har bildats, slagits ihop, delats och/eller försvunnit, utan något förhandsgodkännande från världssamfundet. När Kroatien utropade sin självständighet var en tredjedel av dess territorium ockuperat och centralregeringen i Belgrad helt emot. Det fordras alltså inga godkännanden från världssamfundet, än mindre från en centralregering, för att utropa sin självständighet. Däremot krävs det att man får ett erkännande i efterhand, något som Kosova nu har fått.
Avgörande har varit att Serbien bedrivit organiserad statsterror mot civilbefolkningen i Kosova, varvid man dödat, våldtagit, fängslat eller fördrivit drygt 1.5 miljoner människor. I processen har man förstört ekonomiska värden för 8 miljarder USD och skövlat en ovärderlig kultur- och religionsskatt. Serbien hade heller inte någon kontroll över territoriet i åtta år och kunde därför inte åberopa någon suveränitet. Det är märkligt att Braw inte nämner något av allt detta i sin artikel.
Lika märkligt är det att hävda att albaner, vars rötter går tillbaka till antiken, är någon slags ”invandrare” i Kosova. Det är en syn som Braw delar med regeringen i Serbien och Sverigedemokraterna här hemma. Som nysvenskar blir vi illa berörda av att Braw brukar begreppet ”invandrare” även i miljöer som Kosova, där man levt sida vid sida i drygt 1 500 år!
Det stämmer heller inte att albanerna skulle varit privilegierade under osmanska riket. Albanernas nationalhjälte Georg Castrioti Scanderbeg, vars flagga vi såg vaja överallt efter Kosovas självständighet, fick titeln Kristi Atlet för sin fanatiska kamp mot osmanska imperiet. Efter hans död blev albanerna imperiets ”förbjudna folkslag”: en bok på albanska kostade en livet, att verka för en albansk stat kostade detsamma också ens släktingar i flera led. Inte undra på att albanerna övergick till islam. Jämfört med dem fick serberna en rätt behaglig tillvaro i imperiet. De bedrev äktenskapspolitik med sultanerna och serbortodoxa kyrkan förblev intakt under hela osmanska styret; mest för att sultanerna såg den som ett redskap mot den farligare, korstågsidkande katolicismen.
När Braw sedan kopplar Kosovas motstånd mot Serbien ihop med Jihad låter han närmast som en serbisk megafon. Albanerna är den muslimdomerade nation som har flest kristna missioner i hela världen. Kosovas förste president, Ibrahim Rugova, sades enligt rykten ha konverterat; hans son fick mycket riktigt sin fars Bibel i arvslott. Hashim Thaçi, som ledde UÇK och som nu leder Kosovas regering, hade i sitt första tal efter självständigheten en imam till vänster, samt en katolsk biskop till höger. Imamen Naim Tërnava, prisade "nationens nyvunna frihet och självbestämmande" och manade om "respekt för alla medborgare" – inte ett knyst där om vare sig otrogna, sharia, eller ens islam över huvud taget. Författningsutkastet som Kosovas regering släppt på remiss slår fast att landet är ”en sekulär demokrati”. Samtidigt har regeringen lovat att färdigställa den magnifika katedral som Rugova började på i centrum av Prishtina, som blir Balkans största; Braw får gärna fråga valfri jihadist vad han/hon anser om allt detta.
För sin del skrev den israeliske skribenten Shlomo Avineri nyligen följande: "Många av de intellektuella och oppinionsbildare som stöttat Kosova under åren är av judisk påbrå: Elie Wiesel, Michael Walzer, Richard Holbrooke, Bernard-Henri Levi, Bernard Kouchner etc". Albanerna, som Braw beskyller som nazikollaboratörer, var den enda ockuperade nationen i Europa som hade en större judisk koloni vid världskrigets slut än i början. När Braw kopplar ihop den albanska motståndsrörelsen med jihadister som kräver Israels utplåning, så är han helt enkelt ute och cyklar.
Braw har dock tyvärr rätt i att många serbiska kyrkor har skadats i Kosova. Fast det beror inte på att de var kristna, utan på att de var serbiska: man såg dem som plågoandarnas och överhetens symboler. Serbortodoxa kyrkan, som i allt väsentligt agerar som en del av staten Serbien, har bidragit starkt till sitt att skapa ett sådant hat. Serbiska kyrkomän har haft regelbundna återfall i hatspråk, albaner har avhumaniserats och demoniserats och egna soldaters krigsförbrytelser har välsignats. I all sin tragik är ändå Kosova inget undantag, situationen var snarlik också i det katolska Kroatien efter kriget. Efter oroligheterna i mars 2004 då flera serbiska kyrkor angreps fick dock Prishtina en riktig tankeställare. Straffet för hatbrott skärptes och alla serbkyrkor som skadats erbjöds skadereglering från regeringens budget.
På ett plan delar vi också Braws oro för minoriteterna i Kosova. Det bästa sättet att mäta ett lands utveckling är att se hur man behandlar minoriteterna, sägs det. Men vi väljer att glädjas åt att Kosova så tydligt markerar att man vill dra ett streck över det förflutna. Albanerna har sträckt ut handen till landets serbiska minoritet.
Den utkast till Kosovakonstitution som är ute på remiss (www.kosovoconstitution.info) garanterar serberna överrepresentation i parlamentet, öronmärkta platser i regeringen, vetorätt i frågor som rör minoritetsskyddet, samt närmast total autonomi i egna kommuner. Utkastet särskiljer serbortodoxa kyrkan från alla andra trossamfund i Kosova och erbjuder den total skattefrihet samt diplomatisk okränkbarhet för dess personal. Dessa skyddsparagrafer får en stark konstitutionell ställning, för att ändra dem fordras 2/3 i parlamentet – samt 2/3 av minoriteternas röster. Det är en unik lösning som vida övergår kraven i den Europeiska ramkonventionen för minoritetsskydd, men som motiveras med Kosovas speciella etniska och religiösa historia.
Vi tror och hoppas att serberna till slut ska ta den utsträckta handen. Båda parter har nämligen mycket att vinna på det: inte bara ekonomiskt, utan främst i termer av medmänsklighet och värdighet. Vi hoppas också att även Christian Braw inser detta någon dag.
Gjohn-Marko Berisha
Pastor, Örebro
Shqiptar Oseku
Svensk-albanska kommittén
