Serberna vänder Europa ryggen

En majoritet av serberna anser att Kosovafrågan bör lyftas "till varje pris" som villkor för medlemskap i EU.

Drygt 40 procent tvekar inför eller motsätter sig helt att bli medlemmar, enligt en färsk undersökning från Gallup som genomfördes före Kosovas självständighet den 17 februari.

Undersökningen, som utfördes för det NATO-vänliga Serbiska Atlantrådet, bekräftar farhågorna om att serberna är klyvna inför en integration i Europa, främst p.g.a. utvecklingen i Kosova.

59 procent av serberna stödjer förivsso i princip Serbiens närmande till en "euroatlantisk integration". Men hälften av de utfrågade svarar att medlemskapet i EU ska villkoras "till varje pris" med att Serbien får igenom sina krav i Kosova. 24.4 procent av serberna är dock helt emot en integration, medan ytterligare 17.1 procent tvekar.

Gallups enkät genomfördes på en population av 1020 vuxna serber över 18 år mellan den 7 och 12 februari, d.v.s. före Kosovas självständighetsförklaring den 17:e samma månad. Bedömare som kommenterat resultatet i serbiska medier fruktar att serbernas allienering från Europa ökat ytterligare därefter.

Kosova får vapenleveranser från USA

Kosova får fortsättningsvis amerikanskt vapenstöd för att stå emot hotet från Serbien. Stödet, avsett att skapa en liten men vass armé, väcker ramaskri i Belgrad och har fått Ryssland att agera i säkerhetsrådet.

Beslutet att leverera vapen till Kosova fattades igår av USA:s president George W Bush, enligt uppgift i Vita Husets hemsida "för att stärka Kosovas kapacitet att bekämpa terrorism".

Beslutet fattas mot bakgrund av det nyligen kvästa upproret i den nordliga staden Mitrovica vid gränsen till Serbien, där extremister i den serbiska enklaven lyckades driva ut FN-adminsitrationen, ta över nyckelbyggnader i samhället och genomföra flera sprängattacker mot icke-serbiska hus innan de slogs tillbaka av en internationell militärstyrka.

K-Forsoldaterna möttes dock dessförinnan av eld från bl.a. krypskyttar och AK47:or, men också kulsprutor, handgranater och raketgevär; till sist fick man sätta in helikoptrar och pansarfordon för att bryta igenom extremisternas försvarslinjer.

Nu verkar den amerikanska administrationen ha fått nog av serbiska nationalister. Det 2 500 man starka Kosovo Security Force, som är tänkt att bildas framöver, ska tränas och utrustas för att själv kunna ta itu med dylika situationer.

Enligt Bruce Jackson, som leder det inflytelserika Project for Democracy i Washington DC och som intervjuades i lokala medier ikväll, så handlar det inledningsvis om "småkalibriga vapen och kommunikationsutrustning".

"Tittar man noga vad som är avsett att skeppas över [till Kosova] så inser man att USA vill stärka en sorts lokal gendarmeri, som ska kunna ta itu med våldsdemonstrationer och agera mot terroristangrepp", sa han för BBC på albanska natten till idag.

Den amerikanska ambassaden i Belgrad lät dock idag antyda att stödet kan öka i paritet med det militära stöd som USA ger till andra länder i regionen.

"Det är rutinbeslut likt dem som vår administration fattat tidigare också för Serbien eller andra länder på Balkan", hette det i ett uttalande från ambassaden. En del Belgradmedier menade att uttalandet utgjorde "sista varningen" till Serbien, lägg ner bråken i Kosova eller stå för konsekvenserna.

De första officiella motreaktionerna kom dock inte från Serbien, utan från Ryssland. Den ryske ambassadören i NATO Dmitri Rogozin varnade att USA hotar maktbalansen på Balkan och krävde ett möte i FN:s säkerhetsråd om Kosova.

"De [USA] säger att de vill stärka Kosovo mot terrorismen, men Kosovos ledning är själva gamla terrorister. Det är helt obegripligt", sa Rogozin till Reuters igår.

Rogozin, som har generallöjtnants grad, är ökänd som en hårdför typ; vissa menar att han skickades till NATO-högkvarteret i Bryssel just därför. I januari i år hotade han bl.a. att upprätta ryska militärbaser i Serbien om USA skulle erkänna ett självständigt Kosova. Han fick dock backa senare och skyllde på "felöversättning" i västliga medier.

Den förste att reagera i Serbien var premiärminstern Vojislav Kostunica, som varnade USA mot "ett nytt djupt felaktigt steg i Kosovo". Han gissade att beslutet skulle väcka "folkligt missnöje" i Serbien; flera av hans hantlangare gick mycket riktigt snabbt ut för att uttrycka ett sådant å serbiska folkets vägnar.

"Kosovo ska inte ha en egen armé, det utgör en röd linje för oss som vi inte kan tillåta att man korsar", uttryckte sålunda Dusan Spasojevic, statssekreterare vid det serbiska försvarsministeriet.

"Det handlar inte om polisiär utrustning, Vita Huset säger uttrycklingen att det handlar om 'försvarsmaterial'. Nu ger de [USA] inte stridsvagnar och flygplan till Kosovo det första de gör, men det är material som behövs för att bygga upp en militär från början", säger Zoran Dragisic, föreläsare på det statsstödda civilförsvarsfakultetet i Belgrad, till B92. "Det kan vara första steget mot att Pristina återinförlivar med våld [de Serbienstödda enklaverna i] norra Kosovo".

Den oberoende militäranalytikern Tomislav Djurin anslår dock en lägre ton. Han menar i stället att leveranserna kan knappt klassas som militära.

"Vi får tro på USA när de säger att man vill stärka Kosovos säkerhet och förmåga att slå till mot terrorismen. Jag tror inte att det här är riktat specifikt mot Serbien", säger han.

I Kosova däremot ses de amerikanska vapenleveranserna som en livlina, inte minst efter de omskakande rapporterna från Mitrovica. Premiärminister Hashim Thaçi välkomnade beslutet.

"USA ställer upp enormt, vi har fått en specifik och utmärkt relation. Kosova utgör inget hot mot sina grannar men det måste få försvara sin demokrati mot extremism och våldsexcesser likt dem som vi alla sett på TV de senaste dagarna", sa han med tydlig referens till extremistupproret i Mitrovica.

De amerikanska vapenleveranserna går till Kosovo Security Force, en 2 500 man stark och multietnisk försvarsstyrka med en aktiv reserv på 800 man. Enligt Martti Ahtisaaris fredsplan som Serbien förkastade men Kosova godtog och som nu ligger till grund för Kosovas självständighet, ska KFS inte förfoga över tyngre artilleri, stridsvagnar eller flygplan.

"Kroatiska underrättelsetjänsten bistår Kosova"

Kroatiska underrättelsetjänsten SOA hjälper regeringen i Kosova med klassificerade underrättelser, som bl.a. bygger på avlyssning av serbiska militära, polisiära och civila kommunikationer. Nyheten, som slagit som en bomb i Kroatien, publicerades igår i en kroatisk dagstidning och avhandlas i dag av de flesta konkurrenterna.

Bland de uppgifter som SOA ska ha vidarebefordrat till Kosova ingår en serbisk plan för hemlig infiltration i de serbiska enklaverna i Kosova, som ska understödja och samordna de lokala kosovaserbernas olydnad mot Kosovas regering. Underrättelserna är så exakta att de till och med uppger vad de serbiska underrättelseagenterna får i ett särskilt lönepåslag för sina hemliga operationer i Kosova.

SOA ska enligt uppgift också ha vidarebefordrat uppgifter om serbiska militära och polisiära trupprörelser i södra Serbien vid gränsen mot Kosova.

Kosova har ingen civil underrättelsetjänst, åtminstone inte officiellt. Det är dock en offentlig hemlighet att det funnits två konkurrerande albanska underrättelsenätverk, som tillhört den avlidne presidenten Ibrahim Rugovas parti LDK, respektive UÇK-ledaren tillika sittande premiärministern, PDK.

UÇK-gerillans arvtagare inom Kosovas värnkår TMK har dock hela tiden haft en egen underrättelsetjänst, som har fått stöd från både staten Albanien och vänligt sinnade västmakter. TMK har på papperet haft en roll som motsvarar svenska räddningsverket, men dess befäl och meniga samt också Kosovas politiska ledare har hela tiden gjort klart att de ser TMK som kärnan i Kosovas blivande armé.

Rykten i Prishtina säger att partienas informella men högst effektiva underrättelsenätverk har börjat samordna sin verksamhet sedan LDK och PDK ingått i regeringskoallition. Tanken är att dessa ska bilda stommen i Kosovas blivande civila underrättelsetjänst.

Enligt uppgift i kroatiska medier är det kroatiska SOA:s chef Tomislav Karamarko som "på egen hand" inlett det hemliga underrättelsesamarbetet mellan kroatiska underrättelsemän och kosovariska diton. Samarbetet ska dock inte ha underställts parlamentet eller ens Kroatiens president för godkännande.

"Serbien vill provocera fram våld"

Serbiens Helsingforskommittén anser att regeringen i Serbien vill provocera fram våld som ett sätt att åstadkomma en etnisk delning av Kosova. Regeringen går därmed åter över en röd linje, som det internationella samfundet inte kan acceptera stillatigande, sa Sonja Biserko, som leder den serbiska Helsingforskommittén.

Biserko var inbjuden igår till ett rundabordsamtal om mänskliga rättigheter i Serbien, där också andra mr-aktivister och journalister var inbjudna.

Dusan Janjic vid Forum för etniska relationer konstaterade också att serbisk-albanska relationer är nyckeln till stabilitet på Balkan. Han tror att Ryssland "inte förlorar någonting" på att bråka om Kosova, men att Serbien och EU har mycket att förlora.

Bosko Jaksic från dagstidningen Politika var kritisk mot hur serbiska regeringen agerat efter Kosovas självständighet. "Regeringen har förvandlats till ett lantmäteri, man tänker endast på territoriet och glömmer bort helt livskvalitén för serberna i Kosova", sa han.

"NATO och UNMIK står över lagen"

FN-styret UNMIK och de NATO-ledda fredsbevararna inom K-Forstyrkan i Kosova sätter sig över lagen i Kosova. Den nya EU-missionen EULEX, som är tänkt att efterträda UNMIK, måste därför leda med ett gott exempel och ta genast itu med den juridiska ansvarsfrågan.

Det är en bedömning som de ansedda människorättsorganisationerna Amnesty International, Human Rights Watch, samt den norska Helsingforskommittén, gör ett gemensamt uttalande i dag.

Mr-organisationerna poängterar att UNMIK har fått kritik av FN:s egna råd för mänskliga rättigheter, samt från Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa OSSE och från Europarådet, för brott mot kosovarernas grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.
Det finns heller ingen oberoende myndighet som kan granska K-Forstyrkans agerande i Kosova, det är de enskilda länderna som bidrar som bedömer vad som är lämpligt agerande och ansvarstagande.

"Om EU vill bidra till att bygga upp respekten för mänskliga rättigheter och en rättsstat i Kosovo, så måste man leda med ett gott exempel", säger Holi Kartner vid Human Rights Watch.
De internationella styr- och säkerhetsorganen i Kosova bör exempelvis tillåta "utomstående, seriösa och oberoende utredningar av påstådda brott mot mänskliga rättigheter", heter det i uttalandet.

De tre mr-grupperna kräver också att Kosovas egna ombudsman för mänskliga rättigheter får mandat att utreda även påstådda brott mot mänskliga rättigheter begångna av de internationella organen inklusive K-For.

"De internationella organen och EULEX bör vidta alla åtgärder för att möjliggöra ombudspersonen att utreda påståenden om brott [mot mänskliga rättigheter] begågna av de internationella organen. Man behöver också säkerställa mer transparens i de fall där internationella domare och åklagare är inblandade", heter det i uttalandet.

Uttalandet från de tre ansedda grupperna kommer efter en serie avslöjande artiklar i kosovarisk press som bl.a. uppdagat grova oegentligheter i rättegången mot en 26-årig svensk med albanska rötter.

Svensken Jeton Kiqina dömdes förra året mot sitt nekande till 16 års fängelse för ett mord, trots att åklagarens huvudvittne meddelat att han utsatts för hotelser och tortyr av internationella poliser för att underteckna en "bekännelse".

Kosova är inget misstag

Jonas Duveborn betecknar i Kristianstadsbladet den 5/3 Kosovas erkännande som ett misstag. Han oroas för hur folkrätten drabbas, samt för att man gett incitament till fler oroshärdar. Han tycker att omvärlden varit passiv för att motverka serbernas flykt från Kosova och den etniska separationen, samt att Kosova inte har en chans ekonomiskt. Kosova blir en ännu värre huvudvärk för EU framöver, spår han.

Det är vanligt att man är skeptisk inför större förändringar, det är en naturlig reaktion. Men Duveborns oro bygger delvis på felantaganden.

Folkrätten är inte ristat i stentavlor, utan är stadd i stadig utveckling. Den består av suveränitetsprincipen, men också av självbestämmandeprincipen. Man avgör från fall till fall och i Kosova vägde den senare principen över. Serbien hade heller inte utövat kontroll över territoriet i drygt åtta år, man kunde inte åberopa någon suveränitet i strikt mening.

Fallet är unikt i Europa, Serbien har mördat, våldtagit, fängslat och etniskt rensat miljoner medborgare. Serbiens politiska och militära ledare har åtalats och dömts för dessa brott i en FN-tribunal, många är alljämt efterlysta. Inget annat EU-land har betett sig så mot sina minoriteter. Det går inte heller att jämföra Kosova med de banditstyren som Putinryssland stöttar med vapen och pengar i Kaukasus. Däremot kan det finnas andra liknande fall längre bort i världen, men där kan Kosovas självtändighet bli någonting bra. Kriminella regimer får framöver tänka efter både två och tre gånger innan de släpper loss banditer och mördare i uniform. Själv ser jag Kosovas erkännande som en direkt konsekvens av Serbiens brott mot både folkrätt och flera riktade resolution i FN:s säkerhetsråd (7 stycken bara mellan 1998 och 1999).

Jag tycker som Duveborn att det är ett problem på många plan att tiotusentals kosovaserber flytt Kosova, de flesta i samband med Serbiens trupptillbakadragande. De hatbrott som inträffat efter befrielsekriget har också satt spår. Fast man kan inte hävda att FN/EU eller Kosova varit passiva. Det största integrationshindret är Serbien, som konsekvent arbetat för att separera kosovaserber. Man har uppmanat dem att vägra betala skatt, riva el- och vattenräkningar, avgå från sina jobb, bojkotta alla val o.s.v. och stämplat alla avvikande kosovaserber som förrädare. Och detta inte bara efter Kosovas självständighet utan oavbrutet sedan 1999, vilket flera officiella OSSE-rapporter kan intyga. Jag noterar förbryllad att Duveborn valt att utelämna detta helt.

Världsbankens experter har bedömt att den olösta statusfrågan varit störta problemet för Kosova, både vad gäller dålig ekonomi och andra efterföljande problem. Men Kosova har naturtillgångar, zink, bly, nickel, silver och guld, samt de näststörta kolfyndigheterna i Europa. Man har en ung och mångspråkig befolkning samt världens handelsvänligaste system med tull- och skattesatser som varierar från 0 till 10 procent. Ekonomisajten E24.se skriver att Kosova kan faktiskt bli en bra affär också för svenska företag. Därför tror jag med fler att Kosova kan tvärtom bli en tillgång för Europa, däribland också Sverige.

Många felantaganden om Kosova

Christian Braw uttryckte i Dagen den 5/3 sin skepsis inför det Kosova som Sverige nu erkänt. En genomgång av hans argument visar dock att de bygger mycket på felantaganden och fördomar.

Efter Sovjets fall har ett fyrtiotal gränser ändrats i världen, länder har bildats, slagits ihop, delats och/eller försvunnit, utan något förhandsgodkännande från världssamfundet. När Kroatien utropade sin självständighet var en tredjedel av dess territorium ockuperat och centralregeringen i Belgrad helt emot. Det fordras alltså inga godkännanden från världssamfundet, än mindre från en centralregering, för att utropa sin självständighet. Däremot krävs det att man får ett erkännande i efterhand, något som Kosova nu har fått.

Avgörande har varit att Serbien bedrivit organiserad statsterror mot civilbefolkningen i Kosova, varvid man dödat, våldtagit, fängslat eller fördrivit drygt 1.5 miljoner människor. I processen har man förstört ekonomiska värden för 8 miljarder USD och skövlat en ovärderlig kultur- och religionsskatt. Serbien hade heller inte någon kontroll över territoriet i åtta år och kunde därför inte åberopa någon suveränitet. Det är märkligt att Braw inte nämner något av allt detta i sin artikel.

Lika märkligt är det att hävda att albaner, vars rötter går tillbaka till antiken, är någon slags ”invandrare” i Kosova. Det är en syn som Braw delar med regeringen i Serbien och Sverigedemokraterna här hemma. Som nysvenskar blir vi illa berörda av att Braw brukar begreppet ”invandrare” även i miljöer som Kosova, där man levt sida vid sida i drygt 1 500 år!

Det stämmer heller inte att albanerna skulle varit privilegierade under osmanska riket. Albanernas nationalhjälte Georg Castrioti Scanderbeg, vars flagga vi såg vaja överallt efter Kosovas självständighet, fick titeln Kristi Atlet för sin fanatiska kamp mot osmanska imperiet. Efter hans död blev albanerna imperiets ”förbjudna folkslag”: en bok på albanska kostade en livet, att verka för en albansk stat kostade detsamma också ens släktingar i flera led. Inte undra på att albanerna övergick till islam. Jämfört med dem fick serberna en rätt behaglig tillvaro i imperiet. De bedrev äktenskapspolitik med sultanerna och serbortodoxa kyrkan förblev intakt under hela osmanska styret; mest för att sultanerna såg den som ett redskap mot den farligare, korstågsidkande katolicismen.

När Braw sedan kopplar Kosovas motstånd mot Serbien ihop med Jihad låter han närmast som en serbisk megafon. Albanerna är den muslimdomerade nation som har flest kristna missioner i hela världen. Kosovas förste president, Ibrahim Rugova, sades enligt rykten ha konverterat; hans son fick mycket riktigt sin fars Bibel i arvslott. Hashim Thaçi, som ledde UÇK och som nu leder Kosovas regering, hade i sitt första tal efter självständigheten en imam till vänster, samt en katolsk biskop till höger. Imamen Naim Tërnava, prisade "nationens nyvunna frihet och självbestämmande" och manade om "respekt för alla medborgare" – inte ett knyst där om vare sig otrogna, sharia, eller ens islam över huvud taget. Författningsutkastet som Kosovas regering släppt på remiss slår fast att landet är ”en sekulär demokrati”. Samtidigt har regeringen lovat att färdigställa den magnifika katedral som Rugova började på i centrum av Prishtina, som blir Balkans största; Braw får gärna fråga valfri jihadist vad han/hon anser om allt detta.

För sin del skrev den israeliske skribenten Shlomo Avineri nyligen följande: "Många av de intellektuella och oppinionsbildare som stöttat Kosova under åren är av judisk påbrå: Elie Wiesel, Michael Walzer, Richard Holbrooke, Bernard-Henri Levi, Bernard Kouchner etc". Albanerna, som Braw beskyller som nazikollaboratörer, var den enda ockuperade nationen i Europa som hade en större judisk koloni vid världskrigets slut än i början. När Braw kopplar ihop den albanska motståndsrörelsen med jihadister som kräver Israels utplåning, så är han helt enkelt ute och cyklar.

Braw har dock tyvärr rätt i att många serbiska kyrkor har skadats i Kosova. Fast det beror inte på att de var kristna, utan på att de var serbiska: man såg dem som plågoandarnas och överhetens symboler. Serbortodoxa kyrkan, som i allt väsentligt agerar som en del av staten Serbien, har bidragit starkt till sitt att skapa ett sådant hat. Serbiska kyrkomän har haft regelbundna återfall i hatspråk, albaner har avhumaniserats och demoniserats och egna soldaters krigsförbrytelser har välsignats. I all sin tragik är ändå Kosova inget undantag, situationen var snarlik också i det katolska Kroatien efter kriget. Efter oroligheterna i mars 2004 då flera serbiska kyrkor angreps fick dock Prishtina en riktig tankeställare. Straffet för hatbrott skärptes och alla serbkyrkor som skadats erbjöds skadereglering från regeringens budget.

På ett plan delar vi också Braws oro för minoriteterna i Kosova. Det bästa sättet att mäta ett lands utveckling är att se hur man behandlar minoriteterna, sägs det. Men vi väljer att glädjas åt att Kosova så tydligt markerar att man vill dra ett streck över det förflutna. Albanerna har sträckt ut handen till landets serbiska minoritet.

Den utkast till Kosovakonstitution som är ute på remiss (www.kosovoconstitution.info) garanterar serberna överrepresentation i parlamentet, öronmärkta platser i regeringen, vetorätt i frågor som rör minoritetsskyddet, samt närmast total autonomi i egna kommuner. Utkastet särskiljer serbortodoxa kyrkan från alla andra trossamfund i Kosova och erbjuder den total skattefrihet samt diplomatisk okränkbarhet för dess personal. Dessa skyddsparagrafer får en stark konstitutionell ställning, för att ändra dem fordras 2/3 i parlamentet – samt 2/3 av minoriteternas röster. Det är en unik lösning som vida övergår kraven i den Europeiska ramkonventionen för minoritetsskydd, men som motiveras med Kosovas speciella etniska och religiösa historia.

Vi tror och hoppas att serberna till slut ska ta den utsträckta handen. Båda parter har nämligen mycket att vinna på det: inte bara ekonomiskt, utan främst i termer av medmänsklighet och värdighet. Vi hoppas också att även Christian Braw inser detta någon dag.


Gjohn-Marko Berisha
Pastor, Örebro

Shqiptar Oseku
Svensk-albanska kommittén

Fel antaganden om Kosova

Alf Ronnby krävde i Skånskan den 3/3, dagen innan regeringen meddelade att Sverige skulle erkänna Kosova, att man skulle göra tvärtom. Jag kan förstå om man tvekar inför en ny förändring i världskartan, det är naturlig och sund reaktion. Men Ronnbys ställningstagande byggde på en del felantaganden.

Kosova uppfyller nämligen med råge de folkrättsliga kriterierna för en stat, man har en permanent befolkning, ett definierat territorium, samt en statsapparat som utövar kontroll över territoriet; det sistnämnda med hjälp av internationella fredsbevarare, vilket är inte så ovanligt i världen. Folkrätten är inte ristat i stentavlor, utan består av två ledande principer, den om staters suveränitet men också av självbestämmandeprincipen. Man bestämmer från fall till fall, i Kosova vägde den senare över. Att Serbien idag hycklar sig som försvarare av folkrätten är cyniskt, då man själv bröt mot ett flertal riktade säkerhetsresolutioner om Kosova när man själv styde över landet.Ronnby behöver heller inte frukta ryska baser i Serbien, Ryslands försvarsministerium har tydligt tagit avstånd från alla lösa rykten.

När Ronnby beskriver Kosova som "en muslimstat" och premiärministern Hashim Thaçi som "jihadist" visar han att han saknar kunskaper om det albanska samhället. De flesta som åker till Kosova släpper den fördomen inför åsynen av alla tjejer i kortkjol och piercade killar. Hashim Thaçi har ett förflutet som albansk nationalist, en ideologi som sätter ett egenvärde i att höja nation över religion. Han har dock efter befrielsekriget modererat sin politik avsevärt, Kosovas regering är idag den mest moderata och västinriktade på hela Balkan. I sitt första tal efter självständigheten hade Thaçi en imam till vänster, samt en katolsk präst till höger. Imamen, Naim Tërnava, prisade "den albanska nationens nyvunna frihet och självbestämmande" och manade om "respekt för alla medborgare" - inte ett knyst där om vare sig otrogna, sharia, eller islam över huvud taget.

På det viset är Kosova landet tvärtom: här var det muslimerna som hissar USA:s flagga och de kristna som bränner det. Som kuriosa vill jag citera den israeliske skribenten Shlomo Avineri som skrev häromdagen i en israelisk tidning: "Många av de intellektuella och oppinionsbildare som stöttat Kosova under åren är av judisk påbrå: Elie Wiesel, Michael Walzer, Richard Holbrooke, Bernard-Henri Levi, Bernard Kouchner etc". När Ronnby jämför Hashim Thaçi med Hamas ledare, som kräver Israels utplåning, är han rejält ute och cyklar.

Ronnby har å andra sidan rätt i att Kosova, likt de flesta andra Balkanländerna, har samhällsproblem och kommer att kosta EU en del pengar. Världsbankens ekonomiska experter har bedömt att den olösta frågan utgjort den tyngsta orsaken bakom landets ekonomiska och sociala stagnation. Idag har dock många vaknat till insikten att Kosova kan också bli en tillgång för Europa. Landet har en ung, mångspråkig och företagsam befolkning samt har omfattande naturtillgångar, bl.a. zink, bly, nickel, silver och guld, samt de näst största kolfyndigheterna i Europa. Kosova har också ett av världens mest handelsvänliga system med tullsatser mellan 0 och 10 procent. Man tillåter utländsk valuta för alla inhemska transaktioner, vilket har etablerat euron som valuta i landet. Den svenska ekonomisajten E24 bedömmer därför att självständigheten kan bli en riktigt god affär även för svenska företag.

Sist men inte minst, det kraftigt uppblåsta faran med prejudikat. Inget EU-land har behandlat sina medborgare så som Serbien behandlade albanerna i Kosova. Att Putinryssland, som kontinuerligt söttat extremister i grannländerna med vapen och pengar, jämför Kosova med sina banditstyren, är också befängt. Däremot finns det andra exempel längre bort i världen där det finns större likheter.

Men där kan man också vända på resonemanget. Jag för en hoppas på att fallet Kosova trotsar diplomatins lugnande piller och verkigen blir det prejudikat som man talar om. Den tid då en stat kunde döda, våldta, plundra och fördriva sina medborgare och ändå åberopa suveräniteten går förhoppningsvis mot sitt ände. Nu kommer alla regeringar att tänka både två och tre gånger innan de släpper loss mördare och banditer i uniform. Det är staten som finns till för människan och inte tvärtom. Om ett oberoende Kosova hjälper fler människor i världen att bli kvitt sina kriminella regimer lär åtminstone jag se det som ett lysande prejudikat.

Välkommen hem, Sverige!

Efter ett extrainkallat regeringssammanträde erkände Sverige officiellt Republiken Kosova. I och med detta intar Sverige åter sin rättmätiga plats bland de länder som tror på demokratin och har en medborgarsyn på staten.

Republiken Kosovas är det ultimata beviset på att ett paradigmskifte håller på att äga rum i folkrätten. Kärnan i det nya budskapet är att staten som är till för människorna och inte tvärtom. Och Sverige ingår från och med nu i den grupp av länder som stödjer, om än smått trevande, detta skifte.

Ty trots alla försäkringar om att ingenting har ändrats i folkrätten och att Kosova är ett särfall, så är det ändå ingen tvekan om att vi just beskådat en ny, spännande och positiv förändring. Förnyelsen är förvisso ännu inte inskriven i folkrättens lagtext och paragrafer, därtill är alltför många alltför rädda. Den knuffas följaktligen ut till det politiska medvetandets marginaler, förklaras och tolkas som ett begränsat avbrott från det normala; som just ett särfall.

Men det är så alla paradigmskiften börjar. Sanningen är att många provinser, regioner och landändar runt om i världen kommer ändå att ha Kosova som inspiration framöver. Det är trots allt en framgångsrik mall som innehåller flera värdefulla lektioner Att en avlägsen provins kan bara segra om man intar en högre moralgrund och stå för demokrati och ekonomisk utveckling. Att man ska ge erkännande till sina minoriteter om man vill ha erkännande från andra. Att man ska bygga upp sin case genom att prova fredligt motstånd och civil olydnad först, samt ta alla fredschanser som ges på vägen. Kosovas frigörelse var inte en revolution utan en lång och smärtsam evolution, som har emanciperat inte bara omvärlden utan också albanerna själva. Samt också rätt många serber: den regeringssponsrade indignationen i Belgrad kan inte längre dölja att egna medier, människorättsgrupper, jurister, en hel del intellektuella samt minst ett politiskt parti - Serbiens liberala parti - erkänner idag Kosovas rätt till självbestämmande. Jag misstänker att också detta utgör en del av förklaringen bakom Sveriges erkännande.

Att Kosova ändå segrade till slut kan också ses som ett tidens tecken. Det är inte bara Kosova som har mognat, utan också världen i stort. Kosovas sak räddades ju i nödens stund av ett militäringripande från världens starkaste demokratier. Demokratin och demokratierna har mognat, och de har övertaget i världen. För första gången i världshistorien har man också ett numerärt övertag, en majoritet av FN:s länder är demokratier. Flertalet av dem har också blivit rätt varma i kläderna härvidlag och styrs mer av hopp än av rädsla. De tror numer också att demokrati kan lösa även komplicerade etniska problem. Då är det normalt att det speglas också i synen på folkrätten. Jag för en vill därför gärna tro att Republiken Kosova är ett sundhetstecken i tiden.

Det är trösterik tanke. Att man trots all mediahajp om annalkande katastrofer, finansiella, ekonomiska, globala och ekologiska, kanske ändå lever i en bättre värld än ens föräldrars och farföräldrars. Att vi är liksom på rätt håll ändå. Att vi har åtminstone hajat någonting.
"Vi befinner oss i en folkrättslig gråzon", sa Carl Bildt som en förklaring till Sveriges dröjsmål. Kritiken har varit hård mot - i all väsentligt - hans egna tvekan och kaklyleringar. Socialdemokraternas Urban Ahlin, som är ordförande i riksdagens utrikesutskott, tycker att Bildt kunde ha agerat snabbare.

Nu har Bildt inte riktigt legat i lä som han låter. Faktum är att han i god tid informerat Kosovas premiärminister Hashim Thaçi per telefon om det förestående beslutet. Prishtina har känt till erkännandet före Sverige. Tullarna vid gränsen till FYROM hade planeringsmöte igår och har väntat glada på Sveriges ambassadör i FYROM (Makedonien), som ska lämna sina kredentialer till presidenten Fatmir Sejdiu, sedan kl. 08:00 i morse.

Men det döljer inte att Sverige inte ledde EU-ländernas erkännande av Kosova såsom jag och många med mig hoppats. Det är möjligt att Ahlin, som har ingående kunskaper om Balkan, har en bättre insikt om Kosovas utsatta läge. Eller så stämmer kanske ryktena att Bildt vill efterträda Javier Solana som EU:s utrikesansvarige, en post som fordrar att man är på god fot med de flesta EU-länderna.

Men faktum är att Kosova var och är i en gråzon, där har Bildt helt rätt. Så är det ofta med paradigmskiften, att de ofta sker i en gråzon någonstans i periferin, långt borta från maktens centra. Överheten tolkar bort dem, blundar för dem, kallar dem särfall och anomalier. Med tiden blir de dock alltfler, tills de förändrar hela systemet.

Min förhoppning är att Kosova i så fall blir det första steget mot en ny paradigm inom folkrätten. En som skyddar inte bara stater, utan också dess medborgare. Om det blir en sådan rörelse i världspolitken, så är det bra att vårt land är ombord. Bättre sent än aldrig, säger jag: det är här som den moraliska supermakten Sverige hört hemma hela tiden.

Inga krokodiltårar för Kosova, tack!

Olle Jacobson skriver i Vimmerby Tidningen den 3/3 att Kosovas själsvtändighet strider mot folkrätten och säkerhetsrådets resolution 1244. Han anser att Kosova är serbernas vagga och tror att stormakterna har drivit på Republiken Kosova. Så han gråter för albanerna, som enligt honom hamnat från elden i askan.

Vad Jacobson inte nämner är att 1244:an slår fast att Kosova var en del av Jugoslavien, inte Serbien. Men Jugoslavien finns inte längre. Han kanske heller inte vet att folkrätten består av två principer, principen om staters suveränitet men också självbestämmandeprincipen. Man bedömer från fall till fall, och i fallet Kosova vägde den senare över. Självbestämmandeprincipen är inte ny, utan har legat till grund för flertalet av de länder som bildats efter avkolonialiseringen, med Kosova som det senaste exemplet.

För att en stat ska ha suveränitet ska man först och främst ha kontroll över territoriet. Serbien hade inte haft någon kontroll över Kosova i drygt åtta år, varav de två sista åren hade gått i skilsmässoförhandlingar. Kosova hade provat på att både att vara del av Serbien och att ha autonomi under Serbien, bådadera slutade i katastrof. Albanerna, som utgör 92 procent av befolkningen, ville begripligt nog inte underkastas fler experiment. Att fortsätta tvångsäktenskapet hade inte enbart varit inhumant mot båda, utan också högst problematiskt och kostsamt för omvärlden.

Inte heller stämmer det historiskt att Kosova är Serbiens vagga. Serberna invandrade på Balkan på 600-talet och bildade sina första stater norr om Kosova. De tog över Kosova på 1200-talet och styrde i landet blott c:a 250 år, innan hela området införlivades i det osmanska imperiet under ett drygt halvt millenium. Enligt samma logik kan också Sverige göra anspråk på Finland, eller Turkiet på själva Serbien. Det är en absurd gammaldags nationalism, som inte kan styra tillvaron på 2000-talet.

Republiken Kosova är inte en stormaktsprodukt, utan resultatet av en etthundraårig befrielserörelse. USA och EU stöttade Serbien med vapen och pengar under flera år, och kallade den albanska motståndsrörelsen för "fredsstörtare" och "terorrister" när det begav sig. Men de blev tvungna att ändra inställning, när världsmedierna kablade ut vad som höll på att ske i Kosova. Så Jacobson behöver inte fälla krokodiltårar för oss albanerna. I stället borde vi alla begråta de hundratusentals offer som dödads, våldtagits, fängslats och fördrivits under åren, medan västvärlden tvekade kring Kosova.

Sverigealbaner bistår Serbiens ambassadör

Tidningen Sydsvenskan skrev den 29 februari att den sebiske ambassadören Ninoslav Stojadinovic börjat packa inför hemresan. Utrikesnämnden samlas nämligen på tisdag och Sverige väntas erkänna Kosova redan på torsdag. När så sker har herr Stojadinovic order från Belgrad att lämna riket inom två dygn. Så det så.

Ledsna och alldeles upprivna av den sorgesamma nyheten har medlemmar i Albanska föreningen i Stockholm haft ett krismöte i helgen. En källa inom styrelsen som vill vara anonym säger att man tänker bistå ambassadören efter bästa förmåga. Ett par NIKE sneakers ska inhandlas från föreningens skrala kassa för att skona herr Stojadinovics ben och fotleder. Herr Stojadinovic inte ska bli den ende serben utan NIKE-skor i ett Belgrad där alla skaffat minst ett par vid oroligheterna den 21 februari.

"Det känns ända in i själen", säger källan mellan tårarna. "Vem kommer att vaka över oss albaner nu!?"

Serbiska ambassader har sedan närmast ett århundrade tillbaka vakat över albanska politiska, fackliga och föreningsaktivister världen runt. Man har systematiskt förtalat dem, stört deras möten, konfiskerat deras tillgångar.

De uppstudsigaste albanerna har emellanåt påmints om sina släktingar i gamla hemlandet och bjudits in för trevliga samtalsstunder med ambassadernas egna säkerhetstjänst DSB, Diplomatska sluzba bezbednosti. En del blev så djupt rörda under dessa samtal att de slutade tala politik, delta på möten, umgås över huvud taget; ja en del slutade att leva, bokstavligen.

Inte undra på att albanernas trygga värld fått sig en ordentlig spricka. Min källas tårdränkta och vilsna blick avslöjar rädsla och djup osäkerhet inför framtiden.

"Jasså, vi kommer få stå helt på egna ben nu? Få egen ambassad och allting?", säger han orolig. "Vad säger herr Stojadinovic om det?"

Han vågar dock inte ringa och fråga honom själv. Förra gången han träffade herr Stojadinovics medarbetare på DSB önskade de sig att göra otrevliga saker till källans alla kvinnliga släktingar i tid och rum, från mamman till illyrdrottningen Teuta.

På traditionell serbisk manér önskade de sig också att göra otrevliga saker till råttorna i hans husväggar, till hundarna i hans hundkoja, och till hans Jesus i himlen; det sistnämnda trots att källan är en from muslim. När han dristade sig påminna om att hans mor var död, ja då svarade herr Stojadinovics medarbetare att de också önskade sig att göra otrevliga saker med hennes lik i graven; språkkännare intygar dock att det är ett rätt vanligt uttryck på serbiska.

"De ville man inte cyckla världen runt med", säger min förvirrade källa. "Men herr Stojadinovic, å så snäll han är. Han ordnar pass, visum, och i väntrummet väntar alltid en karamell från honom."

Jag får höra att medlemmarna i Albanska föreningen i Stockholm beslutat därför att göra sitt ytterta för att bistå herr Stojadinovic med sin hemresa. Då Serbienresor brukar vara svåra och långa och slita på ben och fotleder har man beslutat att inhandla ett par NIKE sneakers från föreningens skrala kassa.

"Herr Stojadinovic ska inte bli den ende serben i Belgrad utan NIKE", säger min källa och ser ut att få tröst i den tanken.

Han åsyftar förstås händelserna i Belgrad den 21 februari, då hela Belgrad bokstavligen skodde sig på Kosovas bekostnad. Då lyckades staten samla knappt en tiondel upp av den miljon människor som man hade hoppats på, trots att man gett alla skolor ledigt och ställt upp gratis bussar och tåg. Men i gengäld var hälften av demonstranterna stupfulla redan på morgonen -också det en ärevördig serbisk tradition- så det hela jämnade ut sig.

Ambassader sattes i brand och NIKE affärer plundrades på sina senaste vårmodeller, allt för att visa att "Kosovo är Serbien". (En video från händelserna har blivit en hit på Youtube, under söknamnet "Kosovo za patike".)

En annan tröst är det att den serbiske ambassadören inte tar med sin familj till Serbien. De stannar kvar i Sverige tills vidare, "i avvaktan på vidare utveckling". Min källa vågar därför hoppas att herr Stojadinovic kanske kommer tillbaka när Kosova går med i EU.

"Herr Stojadinovic är kanske ändå inte så arg på oss och på Sverige som han ser ut", säger min källa i all förtrolighet.