Jag vill ha en debatt om Nato nu!

I helgen införlivades Albanien och Kroatien i militäralliansen Nato, som därmed består av 28 europeiska demokratier, från vårt nordiska grannland Norge till Turkiet i södra Europa.

Gemensamt för alla allierade och ett krav för att ingå i alliansen är att man har folkstyre genom fria val, civilstyre över militären, samt ett transparent och defensivt försvar.

Så frågan är, hur kommer det sig att Sverige ännu inte är med?! Sist jag kollade upp stöttade vi nämligen samtliga dessa krav, om regeringsförklaringen, UD:s policydokument och Försvarets offentliga handlingar är att lita på.

Vi är med i Natos paraplyorganisation Partnerskap för fred, som samordnar alla länder som samarbetar med Nato. Våra vapenköp är Made in Nato, vi deltar i utvecklingen av vapensystem för Nato, vårt militära underrättelsesamarbete stavas Nato. Vi håller på att lägga om hela vårt försvar för att betona insatser utomlands, som sker ihop med Nato och inte skulle fungera utan Natos kapacitet vad gäller transport och personskydd.

Varför är vi då inte fullskaliga medlemmar!?

Missförstå mig rätt: jag förstår argumenten från det kalla kriget. Jag stödjer inte dem, tycker att de var ynkliga och fega och oerhört osolidariska redan på den tiden; men jag förstår dem.

Den officiella alliansfriheten hindrade förstås aldrig försvarsledningen från att planera för invasionsförsvar byggd på antagandet om Natobistånd inom 48 timmar, eller FRA från att agera som Natos radaranläggning. Faktum är att det inte stoppade ens socialdemokratiska regeringar från att bakom ryggen på sina väljare resa till Washington DC och begära att Sverige skulle inordnas under det amerikanska kärnvapenparaplyet.

Men det fanns trots allt en del billiga inrikespolitiska poäng att tjäna på att vara alliansfri; man kunde stol sjunga Internationalen i sossekongress, om inte annat. Det kanske fanns också militära fördelar för alla inblandade, inklusive Nato, att inte dra på mer ryska trupper till norra flanken. Så den dåvarande alliansfriheten - sådan som den nu var - kanske var begripligt och, vem vet, måhända också förlåtlig till viss del.

Men idag, när Sovjet och Warshavapakten inte existerar längre och Sverige i allt utom namnet finns med i Nato. När vi vet allt vi vet, och gör allt vi gör. Kan någon säga mig varför vi inte är fullvärdiga medlemmar i demokratiernas militärallians och påverkar den inifrån, i stället för att bara skicka ut trupper när de begär det!?

Wasting perfectly good bombs

Ten years ago, NATO fought its first armed conflict, having launched an aerial campaign against Serbia over Kosova. The attack infuriated Russia, China and many states around the globe who had similar ethnic problems. It also united a broad spectrum of pacifistic, leftist, conservative and neonazi circles in Europe in oposition to war. But the result showed, once again, that justice occasionally is to swing a sword if it wants to be heard; the problem being, how to avoid making it a habit.

During the era of George W Bush, it became a fait accompli to regard Kosova as just another show of American cowboy practices, a typical intermezzo in between the invasion of Grenada and the invasion of Irak. In other words, it was judged to have been a bed step, pretty much like everything else that Bushism has accomplished. But those who said and still say so - and they are many - obviously haven't done their homework on Kosova.

The fact of the matter is, that back in 1999, no other credible option was at hand. Serbia had shown its blatant disregard for constitutional legitimacy back in March 1989, when it broke the constitution to revoke Kosova's autonomy, and later on when it staged mass meetings av Serb extremists throughout Yugoslavia. In the beginning of 1990's, it was once again Serbia’s leadership, which controlled the army and knew its opposition’s military weaknesses, who had shifted the conflict from a political to a military arena. In Kosova itself, Serbia had imposed a virtual apartheid for more than a decade, throwing Albanians out of government institutions, schools, and medicare, and cutting them off from all social benefits. The share scale of the oppression was simply shocking.

When an Albanian revolt finally occurred, Serbia hadn't waste a moment to scorche the earth. Scores of UNSC resolutions prior to the NATO intervention spoke of hundreds of thousands of IDP's and of "humanitarian catastrophe" - but fell short of giving green light to a military intervention, because of the Russian intransigence.

The question that NATO critics haven't answered satisfactory up today is simple. Given Milosevic in Serbia, and Russia in SC, what other decent option was there for NATO, other than to intervene?

It is obvious to me, that the lack of UNSC mandate speaks less of "US militarism" and "NATO aggression", and more of a paralyzed UNSC.

In the days and months to follow, NATO intervention also spurred an interesting debate on reform of UNSC and its permanent member's veto rights. Optimists also had a field day, hoping that Kosova could open for a much needed evolution of the international law. State sovereignty could perhaps be challenged more often, if it would be excised in such a fashion as to commit genocide and crimes against humanity.

Today, pessimists can conclude that this was not ment to be the case. No reforms in UNSC veto rights have been legally initiated, ergo there are no attempts to develop an international law more suitable for the 21'st century. As far as Kosova itself is concerned, instead of becoming the new rule it deserved to be, it was - and still is being - treated as an exception from the rule. Or, as diplomats prefer to call it, "a case of Sui seneris".

This, off course, hampers Kosova's avenue and the lives of us who happen to be citizens there. We can't look forward and see any light at the end of the tunnel, since there is no light there to be seen. We seem to have been confined into a tight Sui generis cage, without any time limitations or getaway strategies which would allow us to feel less Sui generis and more, say, normal.

But at least, we have got half the price: Kosova is legallly independent, albeight partially and under an unclear international mandate. As un-normal as this Sui generis might be, it is still better than before.

The community of democratic nations who intervened in Kosova, on the other side, wasted tons of perfectly good bombs to change absolutely nothing to the better for themselves. That makes them, not Kosova, the biggest looser of the entire Kosovar affair.

"Svenska poliser hjälpte Karadzic"

Svenska poliser i Bosnien medverkade till att hjälpa Radovan Karadzic att hålla sig undan rättvisan efter det att han åtalats av krigsförbrytartribunalen i Haag. Det hävdar en amerikansk professor som forskat i sekretessbelagda handlingar vid USA:s försvars respektive utrikesdepartament.

De inblandade svenska poliserna deltog i International Police Task Force IPTF, som sattes upp av FN 1995 för att bistå Bosnien att återupprätta ordningen i landet efter det blodiga aggressionskriget från Serbien.

Mellan februari och juli 2006 sprang svenskarna ofta på den av Haagtribunalen efterlyste Karadzic, som åkte öppet mellan sitt högkvarter i Pale och Sarajevo. Men de agerade inte och rapporterade inte uppåt, hävdar Charles Ingrao, som forskar i modern historia vid Perdue University.

Radovan Karadzic var då officiellt efterlyst sedan ett halvår tillbaka. Den 25 juli 1995 hade Haagtribunalens åklagare åtalat honom som medansvarig till folkmord, brott mot mänskligheten, samt brott mot krigets lagar som lett till 300 000 människors död i Bosnien.

Enligt Ingrao ingick de svenska poliserna i en inofficiell ring som bildats med stöd från USA:s försvarsdepartament Pentagon för att skydda Karadzic och Mladic från gripanden. Detta eftersom Pentagon vid den tiden fruktade en ny bosnienserbisk revolt mot den internationella närvaron i Bosnien.

Ingrao, som fått tillstånd till hemligstämplade handlingar vid USA:s utrikesdepartament, säger till Balkan Insight (http://www.balkaninsight.com/) att Pentagons policy fick stöd även av USA:s dåvarande presiden Bill Clinton, som fruktade att amerikanska förluster i Bosnien skulle sänka hans popularitetssiffror.

Däremot ogillades policyn starkt av USA:s utrikesdepartament, som inte trodde på en varaktig fred i Bosnien så länge Karadzic och Mladic gick fria.

Men Pentagons linje vann, varför både internationell polis och militär fick vända bort blicken när Mladic och Karadzic visade sig offentligt. En amerikansk specialstyrka observerade bl.a. Mladic minst 20 gånger mellan Zepaberget och omkringliggande orter kring Han Pijesak mellan februari och juli 1996. Styrkan fick order att inte ingripa.

Dessutom träffade en hög amerikansk militär underrättelseofficer Mladic vid flera tillfällen i dennes kommandopost vid Zepaberget, som var högkvarter för det 25:e skyddsregementet ur den Bosnienserbiska armén. Syftet med mötet var att få Mladic att överlämna sig frivilligt till krigsförbrytartribunalen i Haag.

Den andre efterlyste, Radovan Karadzic, släpptes i sin tur igenom IPTF:s vägspärrar kring Sarajevo av svenska, österrikiska och ukrainska poliser. Dessa agerade inte och meddelade aldrig händelserna till sitt eget högkvarter i Sarajevo.

Agerandet stred flagrant mot IPTF:s deklarerade mål, där gripandet av efterlysta krigsförbrytare hade högt prioritet. En förklaring till svenskarnas agerande kan dock ligga i organisationen.

De svenska poliserna i Bosnien tjänstgjorde under egen nationell flagg med IPTF som paraply. Samtidigt som riksdag och regering såg då - liksom de ser nu - den svenska polisinsatsen inte som en renordlad polisiär operation, utan som en integrerad del av den svenska säkerhets- och utrikespolitiken.

Följaktligen beredde de svenska poliserna sina insatser i tajt samarbete med försvaret. På den tiden med BA05, som hade överste Rolf Dahlström som bataljonchef, och efterföljande BA06, med överste Tommy Johansson som bataljonchef. Och man behöver inte vara ett geni för att inse att dessa kan ha bedömt det som fördelaktigare att följa det amerikanska försvarets linje.

Enligt Igrao gick till slut även USA:s utrikesdepartmanet med på linjen och skickade iväg sin toppdiplomat Richard Hollbrook att förhandla med Karadzic och Mladic. De förvärvade ett muntligt löfte från Hollbrook att de inte skulle gripas med våld och i genfäld skrev de på ett löfte att dra sig tillbaka från politiken.

Karadzics utlämning botar inte Serbien

Dr Radovan Karadzic, psykiatern som peppade Sarajevos gamla fotbollslag, skrev känslig kärleksdikt och anförde folkmordet på uppemot en halv miljon människor är gripen och ska utlämnas till krigsförbrytartribunalen i Haag. Jag minns ännu hans sista TV-sända hot från podiet i det bosniska parlamentet, från april 1992: 'Om det startar ett krig här i Bosnien, så kan jag lova er att det inte blir några muslimer kvar på slutet."

En vecka senare bröt helvetet loss. Krypskyttar från det centralt belägna Holiday In sköt mot ett fredligt demonstrationståg för ett enat Bosnien, bestående mest av Jugonostalgiker och gamla Titotrogna pensionärer. Hotellpersonalen stormade Karadzics rum för att få tag på honom, hans fru Liljana och dotter Sonja, men de hade flytt hals över huvudet. Strax därefter landade de första granaterna på Holiday In; under de 49 månader som staden var belägrad av Karadzic blev allén framför hotellet ökänd som Sniper Alley. Tidningarna sa att krypskyttarna arbetade på ackord, en skjuten man gav 20 tyska mark, en kvinna 50, ett barn 100: de var svåra att träffa, de små liven.

Under de följande åren fick en omskakad omvärld bevittna ett makalöst barbari, som på sina håll överträffade andra världskriget. Armétrupper som omringade hela samhällen och besköt dem urskiljningslöst till ruiner; kapitulationsvillkor som föreskrev rörelseförbud och särskilda igenkänningstecken för icke-serber; och så till slut veckoslutskrigarna "Tjetnitsi", frisläppta förbrytare ihopfösta med arbetslösa och gymnasieungdomar från Serbien, som svepte hus efter hus och slaktade överlevande. Blodbadets frisläppte en irrationell och hatisk ondska - i Jajce grävde man ut den muslimska begravningsplatsen och vräkte ut skeletten i floden, i koncentrationslägret Omarska fick söner bita loss sina fäders genitalier innan de sågades ihjäl - som dr Karadzic ansträngde sig för att sköta med ett rationellt sinnelag: först samhällets stöttepelare, sedan de intellektuella, sedan de övriga i vapenför ålder. FN:s expertkommission kunde i sitt slutrapport från december 2004 räkna upp till 202 koncentrationsläger för icke-serber och "nationsförrädare" i Republika Srpska.

De flesta är dock ense idag om att bosnienserbernas "president" dr Karadzic var blott ett verktyg för Serbiens ledare, Slobodan Milosevic. Det var dennes säkerhetstjänst RDB som hämtade dr Karadzic och installerade honom som ledare för Serbiska ungdomsorganisationen i Bosnien, förelöpare till det Serbiska demokratiska partiet SPS. General Ratko Mladic förde befäl över den 4:e armékåren i Prishtina, Kosova, innan han förflyttades av Milosevic till Bosnien. Den professionella trupper som sköte de regelrätta striderna för dr Karadzic fick uniformer, löner, vapen, bränsle och radarskydd från Belgrad, liksom också "veckoslutskrigarna" som partiledarna Seselj, Draskovic m.fl. bussade hjälpsamt in inför varje ny "offensiv". Serbiska inrikesministeriets antiterrorstyrka JSN, också kallade "de röda baskrarna" eller "Frenkis pojkar" efter sin chef Frenki Simatovic, tränade manskapet och bistod i strid. Serbortodoxa kyrkans synod tillhandahöll präster som skulle ge välsignelser och syndernas förlåtelser. S.k. intellektuella, journalister, författare m.m. som i årtioden hade ritat fram Storserbiens karta fick fritt fram i landets statskontrollerade medier för att artikulera "den serbiska synen": det var alltid muslimerna som hade börjat först, påståendena om övergrepp var lögner och antiserbisk propaganda, alt. begick alla sidor lika mycket övergrepp - teorin om lika goda kålsupare odlades fram. När Belgrad tappade lusten att leka krig - mycket tackvare USA:s resoluta ingripande - så knuffades dr Karadzic åt sidan och slakten avslutades lika tvärt som det hade börjat. Vid fredsöverenskommelsen i Dayton var dr Karadzic undangömd likt Frenkensteins monster; avtalet frammörhandlades och signerades egenhändigt av Slobodan Milosevic.

Allt detta vill Belgrad inte kännas vid idag när man gripit och ska utlämna dr Karadzic. Sic transit gloria mundi: mannen som anförde slakten av en halv miljon människor för Belgrads räkning ska få tjäna fädernelandet en sista gång och ensam bära hundhuvudet; Serbien hoppas rentav komma ett steg närmare EU genom att lämnna ut honom. Man hoppas inte helt i det blå heller, eftersom flera EU-länder, däribland också Sverige genom utrikesminister Carl Bildt, vill skänka guld och gröna skogar om bara dr Karadzic och Mladic utlämnas. Som av en händelse handlar det om samma länder som in i det längsta talade om farorna med ett internationellt ingripande mot bosnienserberna. "Att kriga för fred är som att knulla för att behålla oskulden", chikanerade Jacques Chirac jänkarna då (och glömde bort att de fått kriga två gånger för att befria hans hemland). "Serbiens regering visar handlingskraft", hävdar Carl Bildt idag (och glömmer bort att denna består bl.a. av Milosevics gamla socialister).

Sanningen är att dr Karadzic inte var Serbiens sjukdom, utan blott dess symtom - en av folkmördarna absolut, klart hemmahörande i Haags karantän för resten av sitt miserabla liv; men ondskan går djupare än de synliga topparna av alla isberg. Den går djupare än den politiska kast som beordrade folkmorden, eller de militärer och poliser som verkställde dem. Den Galna serbsjukan har i själva verket infekterat hela samhället: rader av intellektuella, journalister, författare m.fl. som skrev och ännu skriver hatiska böcker om De Andra; otaliga skollärare som ännu idag läser stolta högt ur samma böcker till sina skolelever; läkare som förestod tortyr och idag leder medicinska fakultet; biskopar som välsignade heliga krigare för Storserbien som idag leder Serb-ortodoxa kyrkan. Kuriosa: den "liberale" presidenten Boris Tadic satt under Milosevics sista år vid makten som ordförande för parlamentets utskott för samordning av säkerhetstjänsterna. Osv neråt i samhället: den serbiske löjtnant som i februari 1998 ledde massakern mot civila i Drenicaregionen i Kosova har idag överstegrad och jobbar som lektor på Serbiens polishögskola! -Symtomförteckningen kan göras ganska lång...

Därför kommer gripandet av Karadzic eller Mladic inte att bota Serbiens sjukdom, lika lite som att spotta ut loskor botar en förkylning. Det Serbien behöver är ett eget 'Vergagenheitsbewältigung', en holistisk och ärlig konfrontation med sitt förflutna och sin framtid, likt det som Tyskland tvingades göra efter andra världskriget. Innan det sker, så bör EU:s ledare tänka två gånger innan de lovar något till serberna.

Vi behöver en FRA-lag

Den tilltänka FRA-lagen i nuvarande form fick inte passera i riksdagen och är åter skickat på remiss till tunga instanser. Fler av dem har redan gjort tummen ner eller uttryckt oro i olika grad mot den, varför jag inte tror att de tar i den ens med tång på ett bra tag, även om den kommer igen kompletterad med en Integritetsombudsman. Riksdagsledamöternas No pasaran har gett oss alla en viktig respit och ska inte förringas, som en del bloggomaner tycks göra.

Jag för min del avser att svära i kyrkan och argumentera att det behövs en FRA-lag; du som får nervsammanbrott av sånt kan klicka vidare redan nu. Jag tycker förvisso att vi behöver en FRA-lag som har bättre integritetsskydd, men ändå. Det smärtar mig att se att så många fattar så lite om en så viktig sak.

De som propagerar mot en FRA-lag tycks ha fallit i ide strax före 9/11 och vaknat precis idag. Tror vi verkligen efter 9/11, de efterföljande bombdåden runtom i Europa, samt hoten mot svenska konstnärer, att terrorismen är inbillad!?Många tycks helt enkelt ha missat helt att även terroristerna har klivit in i postmodernismen. När ordet "terrorist" myntades först i Ryssland på 1800-talet så förfogande den ryske anarkisten på sin höjd över en handgranat, som han hoppades skulle få lyckoträff på och döda tsaren och hans familj. Han var medlem i en elitistisk adelsklubb vars medlemmar kunde räknas i ena handens fingrar och kunde ibland - som ryska tidningar från den tiden kunde beskriva - tas i örat mitt i staden av laglydig far till herrans tukt och förmaning, till polisens glädje och kamraters löje. Eller så kunde hans fästmö hota att bryta förlovningen och få honom på bättre tankar.

Den islamistiska terroristen idag är ett helt annat fenomen. Han - ty det är oftast han - vill inte döda tsaren för att befria medborgarna utan så många medborgare som möjligt, dig och mig och våra barn inklusive, för att straffa oss alla. Hans syfte är inte att medborgare ska kunna bilda autonoma kommuner och utöva fri sex, utan att uppnå världsherravälde för sin trosuppfattning. Han är ofta född i Väst och/eller har fått smaka på västerländsk utbildning, är mångspråkig, IT-mångkunnig och politiskt enögd. Han lider av samma mindervärdeskomplex som många bönder känner när de möter belevade stadsbor i metropoler, som i kombination med hans gröna fascism gör honom fullkomligt livsfarlig. Han flyttar ofta till andra sidan jordklotet från barndomens släkt och vänner, till en sekt där endast hatiska meningsfränder äga tillträde. Han skriver inte kärleksdikter på sin fritid, utan dammsuger internet efter ett massförstörelsevapen och drömmer våta drömmer om att spränga i luften ett kärnkraftverk. Han är fanatiskt massmördare med gudomlig mandat, gör ingen urskiljning mellan civila och krigförande, och sätter en ära i att döda så många så möjligt på ett så häpnadsväckande sätt som möjligt.

Det är inte bara tankesättet som ändrats, utan också antalet och möjligheterna som står till buds. I det gamla ryska klassamhället var läs- och skrivkunniga adelspojkar, ur vars led anarkisterna värvade sina rekryter, en exotisk och lätt identifierbar/kontrollerbar population. Att den gruppen också var introvert och samvetstyngd enligt dåtidens mode var heller inte till nackdel; ingen match för CSI:s moderna profilers, helt enkelt.

Till skillnad från Tsarrysland kan varje kotte idag läsa en bok och många stannar tyvärr ofta där: fabelns sinnrika varning för en som läst blott en bok har aldrig varit sannare än idag. Många i arabvärlden har riklig tillgång till halvdålig och illa underbyggd civilisationskritisk litteratur, men ingen intellektuell skolning att kritiskt granska den. Teknologins framväxt gör det möjligt för dagens skrupellösa islamistledare att rekrytera medhjälpare i världens fem kontinent. Den gör det slutligen också möjligt att sätta ett massförstörelsevapen i händerna på en halvskolad rekryt och lova honom ett evinnerligt liv med sjuttio oskulder om han spränger den mitt ibland oss. Det är möjligheter som den urprunglige terroristen inte kunde drömma om - och faktiskt inte heller önskade.

Att i denna värld propagera för att Sverige inte behöver frukta terrorismen är därför inte bara urbota dumt, utan direkt farligt. Argumentet att Sverige inte har något otalt med islamismen, eftersom vi inte är Irak och/eller vi ogillar Bush är möjigen än sämre. Faktum är att det finns moskéer idag där man öppet eller i det fördolda samlar pengar till jihad; dessa skickas iväg elektroniskt till bankkonton utomlands och finansierar sprängdåd mot västerländska intressen. Vi får inte ge upp för svaghetens argument, som vägrar rusta upp för att inte provocerar ondskan: en ny 'Peace in Our Time' i postmodern version.

FRA-förslaget får gärna för mig kompletteras med en Integritetsombudsman, strängare bestämmelser mot vidarebefordran av information, samt strängare reglering kring hanteringen av den s.k. överskottsinformationen, d.v.s. kollateral information som fastnat i nätet. Men onekligen så finns det ett klart behov, som rör allas vår säkerhet samt Svea Rikes förmåga att föra en självständig politik utan fruktan för terroristernas vedergällning. Att låta just försvaret att hantera den uppgiften är faktiskt smartare än att sprida avlyssningskapaciteten på fler instanser: då blir det svårare att ha överblick och lättare att undkomma demokratisk kontroll.

Statens främsta uppgift och enda existensberättigande är just det att man tryggar medborgarnas liv och leverne; svenska staten riskerar att misslyckas i denna sin mest grundläggande uppgift om man försummar att ha koll på terrorismen. I slutändan är en stark och levande liberal demokrati ändå den bästa garantin mot missbruk av sådana system.

Det står envar fri att välja sin favoriträdsla, men jag för en tänker inte frukta en försvarsmakt under civil ledning i ett land där jag kan rösta bort denna ledning vart fjärde år. Jag menar, vad är det värsta som kan hända: att de säljer vidare mina e-brev till McDonalds, eller ett försäkringsbolag? Det unnar jag dem gladeligen, ty alternativet är faen så mycket värre.

Förledd av Obamania

I och med Hillary Clitons beslut att kasta in handduken är den svarte Illinoissenatorn Barack Hussein Obama officiellt demokraternas kandidat i nästa presidentval i USA. För mig personligen har det varit en drömfinal, att en kvinna och en svart tävlat om posten som president för världens största demokrati. Som en passionerad Amerikavän kan jag inte annat än glädjas åt att landet så tydligt demonstrerar sin omtalade förmåga att överkomma sina begränsningar. Jag hoppas blott att europeiska länder - Sverige inberäknat - som i skydd av USA:s kärnvapenparaply tryggt kunnat bygga upp välfärd åt sina egna medborgare under decennier, följer just detta exempel.

Samtidigt är jag innerligt glad att jag som svensk slipper ta ställning via röstsedeln. Ty glädjen till trots, så hör jag envist en liten varningsröst i huvudet som gör mig mycket klyven.
Ta det här med skatterna, till exempel. Som senator för Illinois röstade Obama för att höja mer än 300 skatter och avgifter för att klara av delstatens kroniska budgetunderskott. De flesta ekonomerna skulle rygga tillbaka inför en sådan iver: om höjningarna betalas av företagare kan de anställa färre löntagare, eller måste rentav sparka en del av dem; om de betalas av löntagare drabbar det ändå företagen i slutändan. Som erfaren kommunalanställd kan jag dessutom intyga att offentlig sektor fungerar enligt mottot mycket vill ha mer: så i Sverige och troligen så också i USA. Vad jag förstår förblir Illinois en av de mest korrupta delstaterna i USA; vilket kan vara elakt förtal i stil med smålänningar mot blekingar, eller också ett kvitto - undertecknat 'Barack Obama' - på att högre skatter inte utgör någon universalmedicin.

Eller ta utrikespolitiken, ett område där Obama medger att han inte har någon erfarenhet. Det hindrar inte honom från yviga och besynnerliga policyuttalanden. I en intervju den 27 juli 2007 för CNN lovade han exempelvis att "tala förutsättningslöst" med "ledarna för Iran, Syrien, Venezuela, Kuba och Nordkorea": bara en sån sak! Karln antydde rentav att han kunde tänka sig att låta Iran och Syrien (!) "stabilisera" Irak:

"Om vi säger till dem [Iran och Syrien] att vi inte ska bli en permanent ockupationsmakt är vi också i positition att säga att de måste dra ett större lass vad gäller att stabilisera regionen".

Då ska man komma ihåg att de "ledare" som Obama vill tala med "förutsättningslöst" är - Venezuelas ledning undantagen - ett omvittnat pack mördare och kriminella, som bryter dagligen mot i stort varenda paragraf i FN:s karta om mänskliga rättigheter. Human Rights Watch, Amnesty International och FN:s råd för mänskliga rättigheter betecknar enhälligt Nordkorea som "en av världens mest repressiva stater", som "vägrar sina medborgare rätten till information, föreningsfrihet, rörelsefrihet och religionsfrihet" och där det förekommer "godtyckliga arresteringar, tortyr och avrättningar", bl.a. Samma beskrivning gäller i stort även Iran och Syrien. I Venezuela kränker man blott informationsfriheten; det senaste lagförslaget som gav presidenten ensamrätt att utropa undantagstillstånd utan tidsbegräsning drogs häromsistens tillbaka av densamme efter larm från internationella mr-grupper. Men Venezuela har ertappats med att bistå FARC-gerillans knarkbaroner och kidnappare på andra sidan gränsen i Columbia, så el Presidentes världssyn behöver vi nog inte gissa oss till.

Att låta Iran och Syrien "stabilisera" Irak tar ändå priset. För det första är de inte så värst stabila själva, till att börja med. För det andra så är det just dessa två länder som pekas ut som de främsta stödkällorna till terroristerna i Irak. Hezbollahs och Syriens bilbomba-först-och-fråga-sen-policy i Libanon ger en tydlig fingervisning om hur en sådan "stabilisering" skulle se ut. Om dessa länder får forma Irak efter sitt anlete är allt hopp ute för de miljoner irakier som i dagsläget inget annat än hoppet har.

Att Obama är beredd att "tala förutsättningslöst" med dessa förbrytare sänder kalla kårar längs ryggraden. "Förutsättningslöst" kan ju bara betyda en sak. Nämligen att han avser att blunda för deras brott mot sina egna och andras medborgare och strunta blankt i hur det går med irakierna, bara han får uppfylla sitt vallöfte om "en hedervärd reträtt". Jag vet inte riktigt vad Obama menar med Change, för detta har vi nog sett förr.

Ser man till vilka beslut som Obama fattat i sin politiska karriär, som inte alls är så kort som det sägs - han har inte varit länge i Washington DC men har en ansenlig politisk karriär från hemstaten i Illinois - men också i sitt privatliv, så blir varningsrösten till ett ylande. Bl.a. att han varit med att rösta ner ett lagförslag om sjukvårdshjälp till överlevande abortfoster i en sorts sen abort som är tillåten i Illinois, eftersom det enligt honom kunde kränka kvinnors aborträtt: Elisabeth Hermodssons blodisande varning för idealism är det första jag kom att tänka på. Eller att han fått pengar till skänks (?) av en nyligen korruptionsdömd filur för att köpa en stor hustomt, som för övrigt ligger nästintill den dömdes.

När allt kommer omkring så inser jag att jag kanske förletts av Obamania av fel skäl. Kanske var han en bra projektionsduk för mina egna önskningar och förhoppningar. Eller så tänkte jag mer på hudfärg än på politik. Vilket är förstås fundamentalt fel, naïvt i bästa fall, ett slags förädlad/muterad rasism i värsta. Man ska ju trots allt hålla ögonen på bollen: i ett politiskt val är det ändå synen på politiken som borde styra. -Till mitt försvar vill jag ändå framföra att jag fått självinsikt och bedritivt ihärdig research på egen hand - det är mer än vad man kan säga om flertalet som orerar om valet därute.

Du som framhärdar i ditt stöd till Obama behöver dock inte ge upp. Han verkar nämligen rätt flexibel. Jänkarna stämplar sånt som flipp-flopp, men det kan ju lika väl vara sunt tänkande. Obama var exempelvis en eldig motståndare till Irakkriget som senator i Illinois, men har faktiskt tonat ner sin retorik i Washington DC. Där han har vid upprepade tillfällen röstat emot demokraternas krav på en tidtabell för ett trupptillbakadragande; ja, han har t.o.m. röstat ja till flera budgettillägg maa Irakkriget. Och pengarna, dem hann han betala tillbaka innan det hela läckte till medierna. Så vem vet, han kanske inte är sämre än den där andre snubben ändå.

Kosova, erkänt men ohjälpt

Den 17 februari förklarade sig Kosova självständigt och glädjescenerna i huvudstaden Prishtina visste inga gränser. Knappa fyra månader senare är glädjen betydligt mer uppdämd.

De sociala och ekonomiska problemen kvarstår. Kosovaren har alltjämt en inkomst på 800 euro/året i snitt, c:a 10 gånger lägre än de bulgariska eller rumänska uppkomlingarna i EU; det är ett BNP per capita som faktiskt understiger Rwandas. 38 procent av befolkningen är alltjämt fattiga eller extremt fattiga enligt Världsbankens definition och lever på - eller under - 1.5 euro/dagen; man har minst barn i utbildning och högst barndödlighet i Europa. Arbetslösheten har rentav ökat med 5.7 procent och är idag högst i världen efter Etiopien; unga och kvinnor har 62 procents arbetslöshet och 90 procent av dem är långtidsarbetslösa. Det hela kunde ha börjat bättre, helt enkelt.

För att klara biffen behöver Kosova både donationer och investeringar i form av utländskt riskkapital. Men donationstrenden är i en tydlig nerförsbacke, sedan 2004 har den minskat årligen och 2007 års budget på lite drygt 1 md euro fick bygga helt på inhemska inkomster från tull, skatter, samt försäljning av tidigare samhällsägda (d.v.s. socialistiska) företag. Kosovas regering väljer förstås att se sin svaghet som en dygd och framställer detta som en enastående framgång. Donationer är ett annat ord för allmossa, säger man, och man vill hellre se investeringar från inhemsk och utländsk riskkapital i stället. Men ideliga elstopp, flagnande asfalt på motorvägar och försinkade projekt om vägbyggen talar tydligt om hur hårt landet ändå blir drabbat av donationstorkan.

Den inhemska riskkapitalet lyser med sin frånvaro. Under 2007 investerade inhemska entreprenörer 284 mil euro, dock mest i företag med lågt värdeökaning inom service- och restaurangnäringen. Kuriosa: detsamma organ hävdar självt i sin kvartalsrapport att utvecklingen beror troligen på den kolonialekonomi som s.k. 'internationals' och hjälporganisationer skapat i Kosova, där fokus ligger på snabba cash.

Värst är att det internationella riskkapitalet, som man desperat hoppas locka, för närvarande flyr Kosova som djävulen flyr korset. I 29 privatiserings- och bolagiseringsomgångar av gamla socialistiska företag har Kosova kunnnat casha in lite drygt 321 mil euro, varav de flesta albanska eller utlandsalbanska. Riskkapitalet har uteblivit också från gruv- och energisektorn, som möjligen är det som Kosova kan tävla med också internationellt. Hittills har blott 2.65 mil euro lagts ut av utländska gruv- och energibolag för s.k. inledande fisibilitetsstudier, d.v.s. undersökningar huruvida det över huvud taget är lönsamt att investera.

Det är ingalunda vad regeringen hade hoppats på och inte ens en droppe i havet jämfört med hur mycket Kosova behöver. Utvecklingsstrategin 2008-2020 är ett hemligstämplat utredningsdokument som Kosovas förra regering beställde, där både inhemska och utländska ekonomiexperter bidrog. Dokumentet fastslår att Kosova behöver 2.2 md euro i offentliga investeringar, 3 md euro i inhemsk riskkapital, samt 2.2 md euro i utländsk dito, för att upprätta någorlunda fungerande förutsättningar för en ekonomisk tillväxt.

Förra regeringen fick utredningen i handen i april 2007; utredningssamordnaren fick sparken och hans kontor lades ner knappt en vecka senare genom ett dekret (!) från förra premiärministern Agim Çeku. Läser man utredningen hajar man snabbt varför: sämre PR inför en annalkande självständighetsförklaring får man leta efter.

Ändå vore det fel att peka ut kosovarerna som boven i dramat. Fler kosovariska regeringen i följd har arbetat för att införa ett av världens mest handelsvänliga system med tullsatser mellan 0 och 10 procent. Att starta ett företag kostar mellan 10 och 200 euro och tar ett par timmar. Man tillåter också utländsk valuta för alla inhemska transaktioner, vilket har etablerat euron som valuta i landet.

Landet lider förvisso av korruption och brottslighet, men så är inte grannländerna imuna mot dem heller. Frågan är också om inte korruptionen, liksom resten av ekonomin, är kolonial. I Kosova säger man öppet att när korruptionen är femsiffrig är den inhemsk; när den är sexsiffrig eller högre är det FN-styret som står bakom.

Den senaste FN-rapporten om laglydigheten i Europa (ja, FN använder våra skattepengar för att skriva såna rapporter också) hävdar emellertid att hela Balkan - inklusive Kosova - verkar ha fått bukt med den organiserade brottsligheten och uppvisar en bra trend vad gäller korruptionsbekämpning. Det första officiella beslut som Kosovas nyvalda regering fattade i februari 2007 var mycket riktigt att anställa en egen oberoende utredning av korruptionsskandalerna kring landets tre vittomtalande guldgäss, Prishtina International Airport, landets post-telekom, samt energibolaget KEK. Huruvida detta kan rucka på de feta 'internationals' som skott sig där återstår att se; mer än så kan en Kosovaregering faktiskt inte göra.

Ty när allt kommer omkring, så styrs Kosova fortfarande - sin formella självständigeht till trots - inte från Prishtina, utan från New York, från Bryssel, samt i vissa landsändar alltjämt från Belgrad. Det är detta makalösa virrvarr med FN, EU, Serbiens rebelliska enklaver, samt en folkvald men maktlös regering i Prishtina, som får det internationella riskkapitalet att fly Kosova som djävulen flyr korset.

Inte undra på att ekonomisk utveckling uteblir då. Det Kosova behöver är en tydlig och transparent styrning och en fungerande centralmakt; alltså inte oximoronen "villkorad självständighet" och all den röra den innebär, utan en riktig självständighet, redan här och nu. Tyvärr står vi inte närmare den idag än den 17 februari.

Mer konstigt då att de inhemska kapitalisterna ändå vågade satsa 284 mil av sina surt förvärvade euros i en sådan riskfylld företagsmiljö. Men så är ju oftast entreprenörerna ett lands riktiga hjältar - i Kosova likväl som i Sverige.

Energiduell om Balkan

Att Sydosteuropa börjar skrälla på fler områden än schlagerfestivalen har inte undgått ekonomer och företagsledare. Ungern, det misshandlade styvbarnet som förlorade både landsdelar och framåtsanda efter 1990-talets alla krig, är nu med i EU och tar emot rekordhöga utländska investeringar, årligen c:a 30 procent mer (!) än året innan. Rumänien har som första EU-land infört ’flat tax’ på 16 procent som lockar till sig enorma investeringar och hjälper till att hålla både inflation och arbetslöshet på rekordlåga 4 procent. Underbarnet Bulgariens tillväxt förutspås ligga i år på 6,1 procent årligen för fjärde året i rad, drygt dubbla tillväxttakten än hos ’de gamla’ 15 i EU. Även Albanien har fått igång sin rostiga motor, med en årlig tillväxttakt på 7.3 procent, ett stabiliserings- och associeringsavtal med EU och en officiell inbjudan att ansluta sig till försvarsalliansen NATO; Ericsson har svensk personal på plats i Tirana, liksom Electrolux, AtlasCopco och Volvo lastvagnar.

Den dramatiska tillväxtökningen i Sydosteuropa drar också med de krigsdrabbade delarna av det gamla Jugoslavien. Slovenien är redan med i EU, uppfyller med råge kriterierna för valutasamarbetet ERM II (med i eurozonen sedan 1 jan 2007) och har en stabil årlig tillväxt på 4 procent, där lejonparten av både import och export sker med EU. Kroatien står redan med ena foten i EU och har en tillväxttakt på i snitt 4 procent. Makedonien har redan fått en rad större projekt i miljardklassen godkända av Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling samt Världsbanken. Montenegro har också siktet inställt på EU och placerar redan idag drygt 90 procent av sin industriproduktion utomlands. Till och med sorgebarnet Kosovas ekonomi övergick från regress till tillväxt under 2006 och 2007, om än med anspråkslösa 2-3 procent/år, med utländska investeringar som i dagsläget uppgår till en tredjedel av BNP (mer än de flesta länderna i Mellanöstern) och som väntas öka ytterligare efter självständigheten. Serbien har också haft en tillväxttakt på 6.3 procent/år de senaste åren och fick denna månad (apr 2008) äntligen ett SA-avtal med EU, mycket tackvare EU:s önskan att rikta in det serbiska ekonomiska snälltåget mot en europeisk slutstation.

För EU:s del handlar dock det serbiska SA-avtalet inte om filantropi. Både Serbien och de övriga växande ekonomierna hämmas av energibrist och måste få sina behov tillgodosedda, eller åtminstone lindrade, om de ska nå samma nivåer som väst.

Ergo South Stream, Rysslands erbjudande om gasledningar i miljardklassen med Serbien som regional insamlingspunkt, som är tänkt att förse hela Sydosteuropa och vidare Italien och EU med ännu mera rysk gas. Projektet lanserades i juni 2007 som ett gemensamt projekt av Paolo Scaroni, VD:n för Italiens statliga energibolag ENI, och dåvarande VD:n för Gazprom, en viss Alexander Medvedev; om det senare namnet klingar bekant, så är det Rysslands nuvarande tsar, förlåt: president. För EU:s del handlar det alltså att förekomma hellre än att förekommas.

Ty en sak är klar: South Stream (Juzjnij Potok på ryska) är den största enskilda satsningen i rysk ekonomi efter Stalins industrialisering på 1930-talet. Det är i själva verket ett ryskt-italienskt joint venture registrerat i Schweiz som South Stream AG, avsett att leda 31 miljarder (!) kubikmeter gas årligen längs ett 900 km lång pipeline från Beregovayas gaskompressor vid Svarta havet via hamnstaden Varna i Bulgarien till Italien och EU. Avstickare från South Stream ska gå genom Ukraina, Rumänien, Ungern, Kroatien, Bosnien och Herzegovina och Slovenien, med Serbien som största depåanläggning inför vidare transport mot Italien och eventuellt fler intresserade länder i Centraleuropa (österrikiska Baumgarten and der Marchs gasdepåanläggningar har redan prospekterats av nyfikna ryssar). Prislappen är också därefter: 70 – 100 miljarder kronor enligt projektägaren SSAG; eller lite drygt 195 miljarder kronor, om man – som jag – hellre tror USA:s energidepartement.

Varför jag hellre tror dem? Ja, dels brukar ryska projektägare alltid salta väglaget med överoptimistiska prognoser vid take off och landning. Dels borde jänkarna om några veta vad det kostar att bygga pipelines genom Balkan, eftersom de har egna framskridna planer på sådana. Ty ryssarnas SSAG byggs inte ut i Terra nulla, utan rakt över jänkarnas ömmaste tår. I USA:s officiella strategidokument för 2000-talet, som USA:s utrikesdepartement författat i samarbete med bl.a. det amerikanska energidepartementet, står nämligen just trekanten Svarta havet – Balkan – Mellanöstern som ”det strategiskt viktigaste området för USA” under oöverskådlig framtid.

USA:s energidepartement sponsrar redan det USA-registrerade AMBO Inc, som står för Albania, Macedonia, Bulgaria Oil. AMBO Inc. är tänkt att föra 119 ton kaspisk olja per dag via 894 km långa ledningar från den bulgariska hamnen Burgas till den albanska hamnstaden Vlorë i centrala Albanien, där amerikanska supertankers ska ligga för ankar. Ett trilateralt avtal mellan de berörda Balkanländerna undertecknades den 31 januari 2007, där Balkanländerna åtog sig ansvaret att bygga, operera och underhålla gasledningarna; att det ska ske med amerikanskt finansiellt stöd är underförstått för alla (kalaset kostar inte mindre än 9.7 miljarder kronor).

Jänkarna är heller inte de enda som gräver på Balkan. EU kör sedan ett årtionde tillbaka sitt eget race med Nabucco Pipelines, en grundsten i EU:s omfattande Transeuropeiska energinätverk. Syftet med Nabucco är att ”diversifiera energikällorna”: iransk, irakisk, azerisk, kazakhisk, turkmensk, egyptisk and syrisk naturgas ska lätta det ryska struptaget om EU:s energisektor (Gazprom täcker drygt en fjärdedel av EU:s energibehov). Nabucco Gas Pipeline International GmbH, registrerat 2004 som ett multinationellt joint venture med säte i Wien, är nu villigt att betala närmare 10 miljarder kronor för att bygga 3.300 km egna gasledningar från hamnstaden Erzurum i Turkiet till Baumgarten an der March – samma ort alltså som nu ryssarna lägger bud på genom SSAG.

Den här duellen har inte uppmärksammats i Sverige, där man mest larmat mot ryska Gazproms planer på North Stream, gasledningar som ska gå längs svenska vatten för att förse Nord- och Centraleuropa. Skillnaden är dock att SSAG ska lägga sina klor på nya och bräckliga demokratier. Dessa blir nu utsatta för samma omilda påtryckningar (vissa kallar dem ren utpressning) som Ukraina, Georgien och de baltiska länderna har fått känna på under de senaste åren. Som om detta inte var nog har ryssarna också en Blue Stream, som har siktet inställt enkom på Turkiet, samt en nordafrikansk gasledning: man tänker helt sonika lägga beslag på de energikällor som EU är så desperat att nå för att undkomma det ryska björngreppet. En framtid där varje glödlampa, varje spis och varje värmeelement i väst styrs från Moskva – där har du den nya ryska stormaktsdrömmen i en nötskal.

I denna Grand Manouvre har alltså Balkan återigen kommit att bli en viktig pusselbit. Balkan har ibland kallas för ”en bro mellan civilisationer”: en bro som tyvärr många trampar på. Om denna bro ska återerövras för den ryska intressesfären eller får växa fritt som en del av det nya Europa kommer i slutändan att bero på vem som vinner den här duellen.

Serberna vänder Europa ryggen

En majoritet av serberna anser att Kosovafrågan bör lyftas "till varje pris" som villkor för medlemskap i EU.

Drygt 40 procent tvekar inför eller motsätter sig helt att bli medlemmar, enligt en färsk undersökning från Gallup som genomfördes före Kosovas självständighet den 17 februari.

Undersökningen, som utfördes för det NATO-vänliga Serbiska Atlantrådet, bekräftar farhågorna om att serberna är klyvna inför en integration i Europa, främst p.g.a. utvecklingen i Kosova.

59 procent av serberna stödjer förivsso i princip Serbiens närmande till en "euroatlantisk integration". Men hälften av de utfrågade svarar att medlemskapet i EU ska villkoras "till varje pris" med att Serbien får igenom sina krav i Kosova. 24.4 procent av serberna är dock helt emot en integration, medan ytterligare 17.1 procent tvekar.

Gallups enkät genomfördes på en population av 1020 vuxna serber över 18 år mellan den 7 och 12 februari, d.v.s. före Kosovas självständighetsförklaring den 17:e samma månad. Bedömare som kommenterat resultatet i serbiska medier fruktar att serbernas allienering från Europa ökat ytterligare därefter.

Kosova får vapenleveranser från USA

Kosova får fortsättningsvis amerikanskt vapenstöd för att stå emot hotet från Serbien. Stödet, avsett att skapa en liten men vass armé, väcker ramaskri i Belgrad och har fått Ryssland att agera i säkerhetsrådet.

Beslutet att leverera vapen till Kosova fattades igår av USA:s president George W Bush, enligt uppgift i Vita Husets hemsida "för att stärka Kosovas kapacitet att bekämpa terrorism".

Beslutet fattas mot bakgrund av det nyligen kvästa upproret i den nordliga staden Mitrovica vid gränsen till Serbien, där extremister i den serbiska enklaven lyckades driva ut FN-adminsitrationen, ta över nyckelbyggnader i samhället och genomföra flera sprängattacker mot icke-serbiska hus innan de slogs tillbaka av en internationell militärstyrka.

K-Forsoldaterna möttes dock dessförinnan av eld från bl.a. krypskyttar och AK47:or, men också kulsprutor, handgranater och raketgevär; till sist fick man sätta in helikoptrar och pansarfordon för att bryta igenom extremisternas försvarslinjer.

Nu verkar den amerikanska administrationen ha fått nog av serbiska nationalister. Det 2 500 man starka Kosovo Security Force, som är tänkt att bildas framöver, ska tränas och utrustas för att själv kunna ta itu med dylika situationer.

Enligt Bruce Jackson, som leder det inflytelserika Project for Democracy i Washington DC och som intervjuades i lokala medier ikväll, så handlar det inledningsvis om "småkalibriga vapen och kommunikationsutrustning".

"Tittar man noga vad som är avsett att skeppas över [till Kosova] så inser man att USA vill stärka en sorts lokal gendarmeri, som ska kunna ta itu med våldsdemonstrationer och agera mot terroristangrepp", sa han för BBC på albanska natten till idag.

Den amerikanska ambassaden i Belgrad lät dock idag antyda att stödet kan öka i paritet med det militära stöd som USA ger till andra länder i regionen.

"Det är rutinbeslut likt dem som vår administration fattat tidigare också för Serbien eller andra länder på Balkan", hette det i ett uttalande från ambassaden. En del Belgradmedier menade att uttalandet utgjorde "sista varningen" till Serbien, lägg ner bråken i Kosova eller stå för konsekvenserna.

De första officiella motreaktionerna kom dock inte från Serbien, utan från Ryssland. Den ryske ambassadören i NATO Dmitri Rogozin varnade att USA hotar maktbalansen på Balkan och krävde ett möte i FN:s säkerhetsråd om Kosova.

"De [USA] säger att de vill stärka Kosovo mot terrorismen, men Kosovos ledning är själva gamla terrorister. Det är helt obegripligt", sa Rogozin till Reuters igår.

Rogozin, som har generallöjtnants grad, är ökänd som en hårdför typ; vissa menar att han skickades till NATO-högkvarteret i Bryssel just därför. I januari i år hotade han bl.a. att upprätta ryska militärbaser i Serbien om USA skulle erkänna ett självständigt Kosova. Han fick dock backa senare och skyllde på "felöversättning" i västliga medier.

Den förste att reagera i Serbien var premiärminstern Vojislav Kostunica, som varnade USA mot "ett nytt djupt felaktigt steg i Kosovo". Han gissade att beslutet skulle väcka "folkligt missnöje" i Serbien; flera av hans hantlangare gick mycket riktigt snabbt ut för att uttrycka ett sådant å serbiska folkets vägnar.

"Kosovo ska inte ha en egen armé, det utgör en röd linje för oss som vi inte kan tillåta att man korsar", uttryckte sålunda Dusan Spasojevic, statssekreterare vid det serbiska försvarsministeriet.

"Det handlar inte om polisiär utrustning, Vita Huset säger uttrycklingen att det handlar om 'försvarsmaterial'. Nu ger de [USA] inte stridsvagnar och flygplan till Kosovo det första de gör, men det är material som behövs för att bygga upp en militär från början", säger Zoran Dragisic, föreläsare på det statsstödda civilförsvarsfakultetet i Belgrad, till B92. "Det kan vara första steget mot att Pristina återinförlivar med våld [de Serbienstödda enklaverna i] norra Kosovo".

Den oberoende militäranalytikern Tomislav Djurin anslår dock en lägre ton. Han menar i stället att leveranserna kan knappt klassas som militära.

"Vi får tro på USA när de säger att man vill stärka Kosovos säkerhet och förmåga att slå till mot terrorismen. Jag tror inte att det här är riktat specifikt mot Serbien", säger han.

I Kosova däremot ses de amerikanska vapenleveranserna som en livlina, inte minst efter de omskakande rapporterna från Mitrovica. Premiärminister Hashim Thaçi välkomnade beslutet.

"USA ställer upp enormt, vi har fått en specifik och utmärkt relation. Kosova utgör inget hot mot sina grannar men det måste få försvara sin demokrati mot extremism och våldsexcesser likt dem som vi alla sett på TV de senaste dagarna", sa han med tydlig referens till extremistupproret i Mitrovica.

De amerikanska vapenleveranserna går till Kosovo Security Force, en 2 500 man stark och multietnisk försvarsstyrka med en aktiv reserv på 800 man. Enligt Martti Ahtisaaris fredsplan som Serbien förkastade men Kosova godtog och som nu ligger till grund för Kosovas självständighet, ska KFS inte förfoga över tyngre artilleri, stridsvagnar eller flygplan.