Svenska poliser i Bosnien medverkade till att hjälpa Radovan Karadzic att hålla sig undan rättvisan efter det att han åtalats av krigsförbrytartribunalen i Haag. Det hävdar en amerikansk professor som forskat i sekretessbelagda handlingar vid USA:s försvars respektive utrikesdepartament. De inblandade svenska poliserna deltog i International Police Task Force IPTF, som sattes upp av FN 1995 för att bistå Bosnien att återupprätta ordningen i landet efter det blodiga aggressionskriget från Serbien.
Mellan februari och juli 2006 sprang svenskarna ofta på den av Haagtribunalen efterlyste Karadzic, som åkte öppet mellan sitt högkvarter i Pale och Sarajevo. Men de agerade inte och rapporterade inte uppåt, hävdar Charles Ingrao, som forskar i modern historia vid Perdue University.
Radovan Karadzic var då officiellt efterlyst sedan ett halvår tillbaka. Den 25 juli 1995 hade Haagtribunalens åklagare åtalat honom som medansvarig till folkmord, brott mot mänskligheten, samt brott mot krigets lagar som lett till 300 000 människors död i Bosnien.
Enligt Ingrao ingick de svenska poliserna i en inofficiell ring som bildats med stöd från USA:s försvarsdepartament Pentagon för att skydda Karadzic och Mladic från gripanden. Detta eftersom Pentagon vid den tiden fruktade en ny bosnienserbisk revolt mot den internationella närvaron i Bosnien.
Ingrao, som fått tillstånd till hemligstämplade handlingar vid USA:s utrikesdepartament, säger till Balkan Insight (http://www.balkaninsight.com/) att Pentagons policy fick stöd även av USA:s dåvarande presiden Bill Clinton, som fruktade att amerikanska förluster i Bosnien skulle sänka hans popularitetssiffror.
Däremot ogillades policyn starkt av USA:s utrikesdepartament, som inte trodde på en varaktig fred i Bosnien så länge Karadzic och Mladic gick fria.
Men Pentagons linje vann, varför både internationell polis och militär fick vända bort blicken när Mladic och Karadzic visade sig offentligt. En amerikansk specialstyrka observerade bl.a. Mladic minst 20 gånger mellan Zepaberget och omkringliggande orter kring Han Pijesak mellan februari och juli 1996. Styrkan fick order att inte ingripa.
Dessutom träffade en hög amerikansk militär underrättelseofficer Mladic vid flera tillfällen i dennes kommandopost vid Zepaberget, som var högkvarter för det 25:e skyddsregementet ur den Bosnienserbiska armén. Syftet med mötet var att få Mladic att överlämna sig frivilligt till krigsförbrytartribunalen i Haag.
Den andre efterlyste, Radovan Karadzic, släpptes i sin tur igenom IPTF:s vägspärrar kring Sarajevo av svenska, österrikiska och ukrainska poliser. Dessa agerade inte och meddelade aldrig händelserna till sitt eget högkvarter i Sarajevo.
Agerandet stred flagrant mot IPTF:s deklarerade mål, där gripandet av efterlysta krigsförbrytare hade högt prioritet. En förklaring till svenskarnas agerande kan dock ligga i organisationen.
De svenska poliserna i Bosnien tjänstgjorde under egen nationell flagg med IPTF som paraply. Samtidigt som riksdag och regering såg då - liksom de ser nu - den svenska polisinsatsen inte som en renordlad polisiär operation, utan som en integrerad del av den svenska säkerhets- och utrikespolitiken.
Följaktligen beredde de svenska poliserna sina insatser i tajt samarbete med försvaret. På den tiden med BA05, som hade överste Rolf Dahlström som bataljonchef, och efterföljande BA06, med överste Tommy Johansson som bataljonchef. Och man behöver inte vara ett geni för att inse att dessa kan ha bedömt det som fördelaktigare att följa det amerikanska försvarets linje.
Enligt Igrao gick till slut även USA:s utrikesdepartmanet med på linjen och skickade iväg sin toppdiplomat Richard Hollbrook att förhandla med Karadzic och Mladic. De förvärvade ett muntligt löfte från Hollbrook att de inte skulle gripas med våld och i genfäld skrev de på ett löfte att dra sig tillbaka från politiken.
