Jag vill ha en debatt om Nato nu!

I helgen införlivades Albanien och Kroatien i militäralliansen Nato, som därmed består av 28 europeiska demokratier, från vårt nordiska grannland Norge till Turkiet i södra Europa.

Gemensamt för alla allierade och ett krav för att ingå i alliansen är att man har folkstyre genom fria val, civilstyre över militären, samt ett transparent och defensivt försvar.

Så frågan är, hur kommer det sig att Sverige ännu inte är med?! Sist jag kollade upp stöttade vi nämligen samtliga dessa krav, om regeringsförklaringen, UD:s policydokument och Försvarets offentliga handlingar är att lita på.

Vi är med i Natos paraplyorganisation Partnerskap för fred, som samordnar alla länder som samarbetar med Nato. Våra vapenköp är Made in Nato, vi deltar i utvecklingen av vapensystem för Nato, vårt militära underrättelsesamarbete stavas Nato. Vi håller på att lägga om hela vårt försvar för att betona insatser utomlands, som sker ihop med Nato och inte skulle fungera utan Natos kapacitet vad gäller transport och personskydd.

Varför är vi då inte fullskaliga medlemmar!?

Missförstå mig rätt: jag förstår argumenten från det kalla kriget. Jag stödjer inte dem, tycker att de var ynkliga och fega och oerhört osolidariska redan på den tiden; men jag förstår dem.

Den officiella alliansfriheten hindrade förstås aldrig försvarsledningen från att planera för invasionsförsvar byggd på antagandet om Natobistånd inom 48 timmar, eller FRA från att agera som Natos radaranläggning. Faktum är att det inte stoppade ens socialdemokratiska regeringar från att bakom ryggen på sina väljare resa till Washington DC och begära att Sverige skulle inordnas under det amerikanska kärnvapenparaplyet.

Men det fanns trots allt en del billiga inrikespolitiska poäng att tjäna på att vara alliansfri; man kunde stol sjunga Internationalen i sossekongress, om inte annat. Det kanske fanns också militära fördelar för alla inblandade, inklusive Nato, att inte dra på mer ryska trupper till norra flanken. Så den dåvarande alliansfriheten - sådan som den nu var - kanske var begripligt och, vem vet, måhända också förlåtlig till viss del.

Men idag, när Sovjet och Warshavapakten inte existerar längre och Sverige i allt utom namnet finns med i Nato. När vi vet allt vi vet, och gör allt vi gör. Kan någon säga mig varför vi inte är fullvärdiga medlemmar i demokratiernas militärallians och påverkar den inifrån, i stället för att bara skicka ut trupper när de begär det!?

Wasting perfectly good bombs

Ten years ago, NATO fought its first armed conflict, having launched an aerial campaign against Serbia over Kosova. The attack infuriated Russia, China and many states around the globe who had similar ethnic problems. It also united a broad spectrum of pacifistic, leftist, conservative and neonazi circles in Europe in oposition to war. But the result showed, once again, that justice occasionally is to swing a sword if it wants to be heard; the problem being, how to avoid making it a habit.

During the era of George W Bush, it became a fait accompli to regard Kosova as just another show of American cowboy practices, a typical intermezzo in between the invasion of Grenada and the invasion of Irak. In other words, it was judged to have been a bed step, pretty much like everything else that Bushism has accomplished. But those who said and still say so - and they are many - obviously haven't done their homework on Kosova.

The fact of the matter is, that back in 1999, no other credible option was at hand. Serbia had shown its blatant disregard for constitutional legitimacy back in March 1989, when it broke the constitution to revoke Kosova's autonomy, and later on when it staged mass meetings av Serb extremists throughout Yugoslavia. In the beginning of 1990's, it was once again Serbia’s leadership, which controlled the army and knew its opposition’s military weaknesses, who had shifted the conflict from a political to a military arena. In Kosova itself, Serbia had imposed a virtual apartheid for more than a decade, throwing Albanians out of government institutions, schools, and medicare, and cutting them off from all social benefits. The share scale of the oppression was simply shocking.

When an Albanian revolt finally occurred, Serbia hadn't waste a moment to scorche the earth. Scores of UNSC resolutions prior to the NATO intervention spoke of hundreds of thousands of IDP's and of "humanitarian catastrophe" - but fell short of giving green light to a military intervention, because of the Russian intransigence.

The question that NATO critics haven't answered satisfactory up today is simple. Given Milosevic in Serbia, and Russia in SC, what other decent option was there for NATO, other than to intervene?

It is obvious to me, that the lack of UNSC mandate speaks less of "US militarism" and "NATO aggression", and more of a paralyzed UNSC.

In the days and months to follow, NATO intervention also spurred an interesting debate on reform of UNSC and its permanent member's veto rights. Optimists also had a field day, hoping that Kosova could open for a much needed evolution of the international law. State sovereignty could perhaps be challenged more often, if it would be excised in such a fashion as to commit genocide and crimes against humanity.

Today, pessimists can conclude that this was not ment to be the case. No reforms in UNSC veto rights have been legally initiated, ergo there are no attempts to develop an international law more suitable for the 21'st century. As far as Kosova itself is concerned, instead of becoming the new rule it deserved to be, it was - and still is being - treated as an exception from the rule. Or, as diplomats prefer to call it, "a case of Sui seneris".

This, off course, hampers Kosova's avenue and the lives of us who happen to be citizens there. We can't look forward and see any light at the end of the tunnel, since there is no light there to be seen. We seem to have been confined into a tight Sui generis cage, without any time limitations or getaway strategies which would allow us to feel less Sui generis and more, say, normal.

But at least, we have got half the price: Kosova is legallly independent, albeight partially and under an unclear international mandate. As un-normal as this Sui generis might be, it is still better than before.

The community of democratic nations who intervened in Kosova, on the other side, wasted tons of perfectly good bombs to change absolutely nothing to the better for themselves. That makes them, not Kosova, the biggest looser of the entire Kosovar affair.

"Svenska poliser hjälpte Karadzic"

Svenska poliser i Bosnien medverkade till att hjälpa Radovan Karadzic att hålla sig undan rättvisan efter det att han åtalats av krigsförbrytartribunalen i Haag. Det hävdar en amerikansk professor som forskat i sekretessbelagda handlingar vid USA:s försvars respektive utrikesdepartament.

De inblandade svenska poliserna deltog i International Police Task Force IPTF, som sattes upp av FN 1995 för att bistå Bosnien att återupprätta ordningen i landet efter det blodiga aggressionskriget från Serbien.

Mellan februari och juli 2006 sprang svenskarna ofta på den av Haagtribunalen efterlyste Karadzic, som åkte öppet mellan sitt högkvarter i Pale och Sarajevo. Men de agerade inte och rapporterade inte uppåt, hävdar Charles Ingrao, som forskar i modern historia vid Perdue University.

Radovan Karadzic var då officiellt efterlyst sedan ett halvår tillbaka. Den 25 juli 1995 hade Haagtribunalens åklagare åtalat honom som medansvarig till folkmord, brott mot mänskligheten, samt brott mot krigets lagar som lett till 300 000 människors död i Bosnien.

Enligt Ingrao ingick de svenska poliserna i en inofficiell ring som bildats med stöd från USA:s försvarsdepartament Pentagon för att skydda Karadzic och Mladic från gripanden. Detta eftersom Pentagon vid den tiden fruktade en ny bosnienserbisk revolt mot den internationella närvaron i Bosnien.

Ingrao, som fått tillstånd till hemligstämplade handlingar vid USA:s utrikesdepartament, säger till Balkan Insight (http://www.balkaninsight.com/) att Pentagons policy fick stöd även av USA:s dåvarande presiden Bill Clinton, som fruktade att amerikanska förluster i Bosnien skulle sänka hans popularitetssiffror.

Däremot ogillades policyn starkt av USA:s utrikesdepartament, som inte trodde på en varaktig fred i Bosnien så länge Karadzic och Mladic gick fria.

Men Pentagons linje vann, varför både internationell polis och militär fick vända bort blicken när Mladic och Karadzic visade sig offentligt. En amerikansk specialstyrka observerade bl.a. Mladic minst 20 gånger mellan Zepaberget och omkringliggande orter kring Han Pijesak mellan februari och juli 1996. Styrkan fick order att inte ingripa.

Dessutom träffade en hög amerikansk militär underrättelseofficer Mladic vid flera tillfällen i dennes kommandopost vid Zepaberget, som var högkvarter för det 25:e skyddsregementet ur den Bosnienserbiska armén. Syftet med mötet var att få Mladic att överlämna sig frivilligt till krigsförbrytartribunalen i Haag.

Den andre efterlyste, Radovan Karadzic, släpptes i sin tur igenom IPTF:s vägspärrar kring Sarajevo av svenska, österrikiska och ukrainska poliser. Dessa agerade inte och meddelade aldrig händelserna till sitt eget högkvarter i Sarajevo.

Agerandet stred flagrant mot IPTF:s deklarerade mål, där gripandet av efterlysta krigsförbrytare hade högt prioritet. En förklaring till svenskarnas agerande kan dock ligga i organisationen.

De svenska poliserna i Bosnien tjänstgjorde under egen nationell flagg med IPTF som paraply. Samtidigt som riksdag och regering såg då - liksom de ser nu - den svenska polisinsatsen inte som en renordlad polisiär operation, utan som en integrerad del av den svenska säkerhets- och utrikespolitiken.

Följaktligen beredde de svenska poliserna sina insatser i tajt samarbete med försvaret. På den tiden med BA05, som hade överste Rolf Dahlström som bataljonchef, och efterföljande BA06, med överste Tommy Johansson som bataljonchef. Och man behöver inte vara ett geni för att inse att dessa kan ha bedömt det som fördelaktigare att följa det amerikanska försvarets linje.

Enligt Igrao gick till slut även USA:s utrikesdepartmanet med på linjen och skickade iväg sin toppdiplomat Richard Hollbrook att förhandla med Karadzic och Mladic. De förvärvade ett muntligt löfte från Hollbrook att de inte skulle gripas med våld och i genfäld skrev de på ett löfte att dra sig tillbaka från politiken.