Vi behöver en FRA-lag

Den tilltänka FRA-lagen i nuvarande form fick inte passera i riksdagen och är åter skickat på remiss till tunga instanser. Fler av dem har redan gjort tummen ner eller uttryckt oro i olika grad mot den, varför jag inte tror att de tar i den ens med tång på ett bra tag, även om den kommer igen kompletterad med en Integritetsombudsman. Riksdagsledamöternas No pasaran har gett oss alla en viktig respit och ska inte förringas, som en del bloggomaner tycks göra.

Jag för min del avser att svära i kyrkan och argumentera att det behövs en FRA-lag; du som får nervsammanbrott av sånt kan klicka vidare redan nu. Jag tycker förvisso att vi behöver en FRA-lag som har bättre integritetsskydd, men ändå. Det smärtar mig att se att så många fattar så lite om en så viktig sak.

De som propagerar mot en FRA-lag tycks ha fallit i ide strax före 9/11 och vaknat precis idag. Tror vi verkligen efter 9/11, de efterföljande bombdåden runtom i Europa, samt hoten mot svenska konstnärer, att terrorismen är inbillad!?Många tycks helt enkelt ha missat helt att även terroristerna har klivit in i postmodernismen. När ordet "terrorist" myntades först i Ryssland på 1800-talet så förfogande den ryske anarkisten på sin höjd över en handgranat, som han hoppades skulle få lyckoträff på och döda tsaren och hans familj. Han var medlem i en elitistisk adelsklubb vars medlemmar kunde räknas i ena handens fingrar och kunde ibland - som ryska tidningar från den tiden kunde beskriva - tas i örat mitt i staden av laglydig far till herrans tukt och förmaning, till polisens glädje och kamraters löje. Eller så kunde hans fästmö hota att bryta förlovningen och få honom på bättre tankar.

Den islamistiska terroristen idag är ett helt annat fenomen. Han - ty det är oftast han - vill inte döda tsaren för att befria medborgarna utan så många medborgare som möjligt, dig och mig och våra barn inklusive, för att straffa oss alla. Hans syfte är inte att medborgare ska kunna bilda autonoma kommuner och utöva fri sex, utan att uppnå världsherravälde för sin trosuppfattning. Han är ofta född i Väst och/eller har fått smaka på västerländsk utbildning, är mångspråkig, IT-mångkunnig och politiskt enögd. Han lider av samma mindervärdeskomplex som många bönder känner när de möter belevade stadsbor i metropoler, som i kombination med hans gröna fascism gör honom fullkomligt livsfarlig. Han flyttar ofta till andra sidan jordklotet från barndomens släkt och vänner, till en sekt där endast hatiska meningsfränder äga tillträde. Han skriver inte kärleksdikter på sin fritid, utan dammsuger internet efter ett massförstörelsevapen och drömmer våta drömmer om att spränga i luften ett kärnkraftverk. Han är fanatiskt massmördare med gudomlig mandat, gör ingen urskiljning mellan civila och krigförande, och sätter en ära i att döda så många så möjligt på ett så häpnadsväckande sätt som möjligt.

Det är inte bara tankesättet som ändrats, utan också antalet och möjligheterna som står till buds. I det gamla ryska klassamhället var läs- och skrivkunniga adelspojkar, ur vars led anarkisterna värvade sina rekryter, en exotisk och lätt identifierbar/kontrollerbar population. Att den gruppen också var introvert och samvetstyngd enligt dåtidens mode var heller inte till nackdel; ingen match för CSI:s moderna profilers, helt enkelt.

Till skillnad från Tsarrysland kan varje kotte idag läsa en bok och många stannar tyvärr ofta där: fabelns sinnrika varning för en som läst blott en bok har aldrig varit sannare än idag. Många i arabvärlden har riklig tillgång till halvdålig och illa underbyggd civilisationskritisk litteratur, men ingen intellektuell skolning att kritiskt granska den. Teknologins framväxt gör det möjligt för dagens skrupellösa islamistledare att rekrytera medhjälpare i världens fem kontinent. Den gör det slutligen också möjligt att sätta ett massförstörelsevapen i händerna på en halvskolad rekryt och lova honom ett evinnerligt liv med sjuttio oskulder om han spränger den mitt ibland oss. Det är möjligheter som den urprunglige terroristen inte kunde drömma om - och faktiskt inte heller önskade.

Att i denna värld propagera för att Sverige inte behöver frukta terrorismen är därför inte bara urbota dumt, utan direkt farligt. Argumentet att Sverige inte har något otalt med islamismen, eftersom vi inte är Irak och/eller vi ogillar Bush är möjigen än sämre. Faktum är att det finns moskéer idag där man öppet eller i det fördolda samlar pengar till jihad; dessa skickas iväg elektroniskt till bankkonton utomlands och finansierar sprängdåd mot västerländska intressen. Vi får inte ge upp för svaghetens argument, som vägrar rusta upp för att inte provocerar ondskan: en ny 'Peace in Our Time' i postmodern version.

FRA-förslaget får gärna för mig kompletteras med en Integritetsombudsman, strängare bestämmelser mot vidarebefordran av information, samt strängare reglering kring hanteringen av den s.k. överskottsinformationen, d.v.s. kollateral information som fastnat i nätet. Men onekligen så finns det ett klart behov, som rör allas vår säkerhet samt Svea Rikes förmåga att föra en självständig politik utan fruktan för terroristernas vedergällning. Att låta just försvaret att hantera den uppgiften är faktiskt smartare än att sprida avlyssningskapaciteten på fler instanser: då blir det svårare att ha överblick och lättare att undkomma demokratisk kontroll.

Statens främsta uppgift och enda existensberättigande är just det att man tryggar medborgarnas liv och leverne; svenska staten riskerar att misslyckas i denna sin mest grundläggande uppgift om man försummar att ha koll på terrorismen. I slutändan är en stark och levande liberal demokrati ändå den bästa garantin mot missbruk av sådana system.

Det står envar fri att välja sin favoriträdsla, men jag för en tänker inte frukta en försvarsmakt under civil ledning i ett land där jag kan rösta bort denna ledning vart fjärde år. Jag menar, vad är det värsta som kan hända: att de säljer vidare mina e-brev till McDonalds, eller ett försäkringsbolag? Det unnar jag dem gladeligen, ty alternativet är faen så mycket värre.

Förledd av Obamania

I och med Hillary Clitons beslut att kasta in handduken är den svarte Illinoissenatorn Barack Hussein Obama officiellt demokraternas kandidat i nästa presidentval i USA. För mig personligen har det varit en drömfinal, att en kvinna och en svart tävlat om posten som president för världens största demokrati. Som en passionerad Amerikavän kan jag inte annat än glädjas åt att landet så tydligt demonstrerar sin omtalade förmåga att överkomma sina begränsningar. Jag hoppas blott att europeiska länder - Sverige inberäknat - som i skydd av USA:s kärnvapenparaply tryggt kunnat bygga upp välfärd åt sina egna medborgare under decennier, följer just detta exempel.

Samtidigt är jag innerligt glad att jag som svensk slipper ta ställning via röstsedeln. Ty glädjen till trots, så hör jag envist en liten varningsröst i huvudet som gör mig mycket klyven.
Ta det här med skatterna, till exempel. Som senator för Illinois röstade Obama för att höja mer än 300 skatter och avgifter för att klara av delstatens kroniska budgetunderskott. De flesta ekonomerna skulle rygga tillbaka inför en sådan iver: om höjningarna betalas av företagare kan de anställa färre löntagare, eller måste rentav sparka en del av dem; om de betalas av löntagare drabbar det ändå företagen i slutändan. Som erfaren kommunalanställd kan jag dessutom intyga att offentlig sektor fungerar enligt mottot mycket vill ha mer: så i Sverige och troligen så också i USA. Vad jag förstår förblir Illinois en av de mest korrupta delstaterna i USA; vilket kan vara elakt förtal i stil med smålänningar mot blekingar, eller också ett kvitto - undertecknat 'Barack Obama' - på att högre skatter inte utgör någon universalmedicin.

Eller ta utrikespolitiken, ett område där Obama medger att han inte har någon erfarenhet. Det hindrar inte honom från yviga och besynnerliga policyuttalanden. I en intervju den 27 juli 2007 för CNN lovade han exempelvis att "tala förutsättningslöst" med "ledarna för Iran, Syrien, Venezuela, Kuba och Nordkorea": bara en sån sak! Karln antydde rentav att han kunde tänka sig att låta Iran och Syrien (!) "stabilisera" Irak:

"Om vi säger till dem [Iran och Syrien] att vi inte ska bli en permanent ockupationsmakt är vi också i positition att säga att de måste dra ett större lass vad gäller att stabilisera regionen".

Då ska man komma ihåg att de "ledare" som Obama vill tala med "förutsättningslöst" är - Venezuelas ledning undantagen - ett omvittnat pack mördare och kriminella, som bryter dagligen mot i stort varenda paragraf i FN:s karta om mänskliga rättigheter. Human Rights Watch, Amnesty International och FN:s råd för mänskliga rättigheter betecknar enhälligt Nordkorea som "en av världens mest repressiva stater", som "vägrar sina medborgare rätten till information, föreningsfrihet, rörelsefrihet och religionsfrihet" och där det förekommer "godtyckliga arresteringar, tortyr och avrättningar", bl.a. Samma beskrivning gäller i stort även Iran och Syrien. I Venezuela kränker man blott informationsfriheten; det senaste lagförslaget som gav presidenten ensamrätt att utropa undantagstillstånd utan tidsbegräsning drogs häromsistens tillbaka av densamme efter larm från internationella mr-grupper. Men Venezuela har ertappats med att bistå FARC-gerillans knarkbaroner och kidnappare på andra sidan gränsen i Columbia, så el Presidentes världssyn behöver vi nog inte gissa oss till.

Att låta Iran och Syrien "stabilisera" Irak tar ändå priset. För det första är de inte så värst stabila själva, till att börja med. För det andra så är det just dessa två länder som pekas ut som de främsta stödkällorna till terroristerna i Irak. Hezbollahs och Syriens bilbomba-först-och-fråga-sen-policy i Libanon ger en tydlig fingervisning om hur en sådan "stabilisering" skulle se ut. Om dessa länder får forma Irak efter sitt anlete är allt hopp ute för de miljoner irakier som i dagsläget inget annat än hoppet har.

Att Obama är beredd att "tala förutsättningslöst" med dessa förbrytare sänder kalla kårar längs ryggraden. "Förutsättningslöst" kan ju bara betyda en sak. Nämligen att han avser att blunda för deras brott mot sina egna och andras medborgare och strunta blankt i hur det går med irakierna, bara han får uppfylla sitt vallöfte om "en hedervärd reträtt". Jag vet inte riktigt vad Obama menar med Change, för detta har vi nog sett förr.

Ser man till vilka beslut som Obama fattat i sin politiska karriär, som inte alls är så kort som det sägs - han har inte varit länge i Washington DC men har en ansenlig politisk karriär från hemstaten i Illinois - men också i sitt privatliv, så blir varningsrösten till ett ylande. Bl.a. att han varit med att rösta ner ett lagförslag om sjukvårdshjälp till överlevande abortfoster i en sorts sen abort som är tillåten i Illinois, eftersom det enligt honom kunde kränka kvinnors aborträtt: Elisabeth Hermodssons blodisande varning för idealism är det första jag kom att tänka på. Eller att han fått pengar till skänks (?) av en nyligen korruptionsdömd filur för att köpa en stor hustomt, som för övrigt ligger nästintill den dömdes.

När allt kommer omkring så inser jag att jag kanske förletts av Obamania av fel skäl. Kanske var han en bra projektionsduk för mina egna önskningar och förhoppningar. Eller så tänkte jag mer på hudfärg än på politik. Vilket är förstås fundamentalt fel, naïvt i bästa fall, ett slags förädlad/muterad rasism i värsta. Man ska ju trots allt hålla ögonen på bollen: i ett politiskt val är det ändå synen på politiken som borde styra. -Till mitt försvar vill jag ändå framföra att jag fått självinsikt och bedritivt ihärdig research på egen hand - det är mer än vad man kan säga om flertalet som orerar om valet därute.

Du som framhärdar i ditt stöd till Obama behöver dock inte ge upp. Han verkar nämligen rätt flexibel. Jänkarna stämplar sånt som flipp-flopp, men det kan ju lika väl vara sunt tänkande. Obama var exempelvis en eldig motståndare till Irakkriget som senator i Illinois, men har faktiskt tonat ner sin retorik i Washington DC. Där han har vid upprepade tillfällen röstat emot demokraternas krav på en tidtabell för ett trupptillbakadragande; ja, han har t.o.m. röstat ja till flera budgettillägg maa Irakkriget. Och pengarna, dem hann han betala tillbaka innan det hela läckte till medierna. Så vem vet, han kanske inte är sämre än den där andre snubben ändå.

Kosova, erkänt men ohjälpt

Den 17 februari förklarade sig Kosova självständigt och glädjescenerna i huvudstaden Prishtina visste inga gränser. Knappa fyra månader senare är glädjen betydligt mer uppdämd.

De sociala och ekonomiska problemen kvarstår. Kosovaren har alltjämt en inkomst på 800 euro/året i snitt, c:a 10 gånger lägre än de bulgariska eller rumänska uppkomlingarna i EU; det är ett BNP per capita som faktiskt understiger Rwandas. 38 procent av befolkningen är alltjämt fattiga eller extremt fattiga enligt Världsbankens definition och lever på - eller under - 1.5 euro/dagen; man har minst barn i utbildning och högst barndödlighet i Europa. Arbetslösheten har rentav ökat med 5.7 procent och är idag högst i världen efter Etiopien; unga och kvinnor har 62 procents arbetslöshet och 90 procent av dem är långtidsarbetslösa. Det hela kunde ha börjat bättre, helt enkelt.

För att klara biffen behöver Kosova både donationer och investeringar i form av utländskt riskkapital. Men donationstrenden är i en tydlig nerförsbacke, sedan 2004 har den minskat årligen och 2007 års budget på lite drygt 1 md euro fick bygga helt på inhemska inkomster från tull, skatter, samt försäljning av tidigare samhällsägda (d.v.s. socialistiska) företag. Kosovas regering väljer förstås att se sin svaghet som en dygd och framställer detta som en enastående framgång. Donationer är ett annat ord för allmossa, säger man, och man vill hellre se investeringar från inhemsk och utländsk riskkapital i stället. Men ideliga elstopp, flagnande asfalt på motorvägar och försinkade projekt om vägbyggen talar tydligt om hur hårt landet ändå blir drabbat av donationstorkan.

Den inhemska riskkapitalet lyser med sin frånvaro. Under 2007 investerade inhemska entreprenörer 284 mil euro, dock mest i företag med lågt värdeökaning inom service- och restaurangnäringen. Kuriosa: detsamma organ hävdar självt i sin kvartalsrapport att utvecklingen beror troligen på den kolonialekonomi som s.k. 'internationals' och hjälporganisationer skapat i Kosova, där fokus ligger på snabba cash.

Värst är att det internationella riskkapitalet, som man desperat hoppas locka, för närvarande flyr Kosova som djävulen flyr korset. I 29 privatiserings- och bolagiseringsomgångar av gamla socialistiska företag har Kosova kunnnat casha in lite drygt 321 mil euro, varav de flesta albanska eller utlandsalbanska. Riskkapitalet har uteblivit också från gruv- och energisektorn, som möjligen är det som Kosova kan tävla med också internationellt. Hittills har blott 2.65 mil euro lagts ut av utländska gruv- och energibolag för s.k. inledande fisibilitetsstudier, d.v.s. undersökningar huruvida det över huvud taget är lönsamt att investera.

Det är ingalunda vad regeringen hade hoppats på och inte ens en droppe i havet jämfört med hur mycket Kosova behöver. Utvecklingsstrategin 2008-2020 är ett hemligstämplat utredningsdokument som Kosovas förra regering beställde, där både inhemska och utländska ekonomiexperter bidrog. Dokumentet fastslår att Kosova behöver 2.2 md euro i offentliga investeringar, 3 md euro i inhemsk riskkapital, samt 2.2 md euro i utländsk dito, för att upprätta någorlunda fungerande förutsättningar för en ekonomisk tillväxt.

Förra regeringen fick utredningen i handen i april 2007; utredningssamordnaren fick sparken och hans kontor lades ner knappt en vecka senare genom ett dekret (!) från förra premiärministern Agim Çeku. Läser man utredningen hajar man snabbt varför: sämre PR inför en annalkande självständighetsförklaring får man leta efter.

Ändå vore det fel att peka ut kosovarerna som boven i dramat. Fler kosovariska regeringen i följd har arbetat för att införa ett av världens mest handelsvänliga system med tullsatser mellan 0 och 10 procent. Att starta ett företag kostar mellan 10 och 200 euro och tar ett par timmar. Man tillåter också utländsk valuta för alla inhemska transaktioner, vilket har etablerat euron som valuta i landet.

Landet lider förvisso av korruption och brottslighet, men så är inte grannländerna imuna mot dem heller. Frågan är också om inte korruptionen, liksom resten av ekonomin, är kolonial. I Kosova säger man öppet att när korruptionen är femsiffrig är den inhemsk; när den är sexsiffrig eller högre är det FN-styret som står bakom.

Den senaste FN-rapporten om laglydigheten i Europa (ja, FN använder våra skattepengar för att skriva såna rapporter också) hävdar emellertid att hela Balkan - inklusive Kosova - verkar ha fått bukt med den organiserade brottsligheten och uppvisar en bra trend vad gäller korruptionsbekämpning. Det första officiella beslut som Kosovas nyvalda regering fattade i februari 2007 var mycket riktigt att anställa en egen oberoende utredning av korruptionsskandalerna kring landets tre vittomtalande guldgäss, Prishtina International Airport, landets post-telekom, samt energibolaget KEK. Huruvida detta kan rucka på de feta 'internationals' som skott sig där återstår att se; mer än så kan en Kosovaregering faktiskt inte göra.

Ty när allt kommer omkring, så styrs Kosova fortfarande - sin formella självständigeht till trots - inte från Prishtina, utan från New York, från Bryssel, samt i vissa landsändar alltjämt från Belgrad. Det är detta makalösa virrvarr med FN, EU, Serbiens rebelliska enklaver, samt en folkvald men maktlös regering i Prishtina, som får det internationella riskkapitalet att fly Kosova som djävulen flyr korset.

Inte undra på att ekonomisk utveckling uteblir då. Det Kosova behöver är en tydlig och transparent styrning och en fungerande centralmakt; alltså inte oximoronen "villkorad självständighet" och all den röra den innebär, utan en riktig självständighet, redan här och nu. Tyvärr står vi inte närmare den idag än den 17 februari.

Mer konstigt då att de inhemska kapitalisterna ändå vågade satsa 284 mil av sina surt förvärvade euros i en sådan riskfylld företagsmiljö. Men så är ju oftast entreprenörerna ett lands riktiga hjältar - i Kosova likväl som i Sverige.